Se & göra    >    Tidigare utställningar    >    Vi minns Li Kioko    >

Från ord- till bildpoet
För att kunna förstå Li Kiokos konstnärsskap bör man vara medveten om hennes ursprung. Brasilien, en enorm kolonialiserad kontinent där slaveriet avskaffades i slutet av 1800-talet. Hennes far Tsunehiko Shiokawa, av samuraisläkt, emigrerade redan som 13-åring från Japan till Brasilien. Han tog först jobb på en sockerrörsplantage och var en tidig nybyggare. Modern Hime kom från en japansk köpmannasläkt och balanserade Tsunehikos idealistiska arv. Li växte upp som äldsta syskon av sju.
Tsunehiko satsade speciellt på att flickorna skulle få en bra utbildning.
Hans förhållande till Li var mycket speciellt.

HENNES TROTSIGA EGENHET från unga år ledde till att han lät henne åka ensam redan som fyraåring, på en längre tågresa för att hälsa på släktingar.
Uppväxten var delvis på landet där familjen hade egna djur. Tsunehiko var inte rik, men fostrade sina barn som om han var det, vilket kunde sticka i vissas ögon.
Li förstod hur viktigt det var – speciellt som kvinna - att vara stark och modig för att komma någonvart.


Örjan Henrikssons fotografi av konstnären
Li Kioko, 2004

SKOLGÅNGEN PÅ EN KATOLSK NUNNESKOLA i Sao Paulo var mycket strikt med tidig fasta och bikt.
Från början var planen att bli läkare, men utbildningen fick avbrytas eftersom hon inte klarade av obduktionerna.
Det japanska arvet i Tsunehikos haikuläsande blandat med uppväxten i ett varmt och sinnligt, sjudande klimat, med kampen för den dagliga överlevnaden - sammantaget utgör detta grunden till det sociala och politiska engagemang som genomsyrat hennes konstnärsskap.

I TJUGOÅRSÅLDERN TOG LI intryck av den nya vågen fransk litteratur och kamraterna var framförallt radikala poeter, konstnärer och arkitekter i Sao Paulos vänsterintellektuella kretsar. Närmsta väninnan Ruth Escobar grundade sedemera sin egen teater i Sao Paulo, som blev ledande i den avantgardistiska utvecklingen, och fortfarande lever kvar. 
Flera av deras vänner fängslades eller försvann senare under militärdiktaturen (1964–1989).
Lis samarbeten i konstnärliga kretsar ledde till att hon hann ge ut sin första diktsamling – Loucos mansos vilket betyder "De saktmodiga galna" – innan ett litteraturstipendium förde henne till Barcelona och Paris. På Sorbonne, universitetet i Paris, träffade hon Ingemar Persson som hon flyttade till Sverige med 1960 och bildade familj.
Efter en första köld- och kulturchock uppe i Hörnefors, där Ingemar arbetade som lärare, hamnade de i brukssamhället Norrahammar utanför Jönköping.

I VÄNTAN PÅ ATT ERÖVRA det nya språket börjar Li måla för att uttrycka sig. Närheten till diktandet är mycket tydlig i början då titlarna på sätt och vis konkurrerar med bilderna. Men de kan också ge en hjälp till ingångar och vidare associationer.
Allteftersom skalas såväl titlar som bildspråket ner, blir mer renodlat och den japanska bakgrunden träder fram.
Li ville tidigt kalla sig bildarbetare och verka i samhällets tjänst som en motkraft till den idealiserade, kommersialiserade konstnärsmyten. Hon var mycket återhållsam med galleriutställningar. I den mån de förekom skulle det vara en genomtänkt och sammanhållen idé/tema med utställningen.
Hon tyckte också om att arbeta med tillfälliga installationer och ögonblicksverk som inte kan köpas, i samarbete med andra konstnärliga utövare exempelvis i en "kupp" inspirerad av Guerilla Girls, en anonym radikal feministisk rörelse, eller en eldskulpturtävling i Virserums konsthall. Den mångåriga länssatsningen Konstens Dag och Natt var helt i hennes anda genom att nå ut med konstupplevelser i oväntade, vardagliga miljöer.

EFTER EN KURS I SGRAFFITOTEKNIK på Konstakademien i Stockholm förverkligades delvis visionen att nå ut, och muralmålningarna finns på offentliga platser runt om i länet, närmast i Jönköping på Junedalsskolan.
Li var en brobyggare mellan människor och såg alltid i gränsöverskridande, oväntade perspektiv.
Hennes arbetssätt var tidskrävande och ständigt experimenterande. Flera färglager och blandteknik, skapade en levande yta med många skikt och bottnar. De tunga pastosa oljefärgerna byttes så småningom ut mot lättare transparenta, i kombination med tunt japanskt papper. I collagen märks det japanska arvet tydligast, i det strama formspråket, samtidigt flyhänt och lekfullt med inklippta tidningsartiklar om dagsaktualiteter.
Det personliga mötet med alla människor, i kombination med den isolerade tillvaron som krävs för att kunna utveckla sitt konstnärsskap, resulterade i den rika bildskatt hon nu lämnar efter sig.

Text: Ingeli Aalto