Stupstocken och timmerbilan – Ett minne av Brödupproret


Stupstocken och timmerbilan togs tillvara som bevismaterial i samband
med det dramatiska Brödupproret i Jönköping 1855. 1877 överlämnade
magistraten i Jönköping föremålen till Nordiska Museets skapare
Arthus Hazelius, som var insamlingsresa i södra Sverige.

Stupstocken och timmerbilan erinrar om de dramatiska händelser som utspelade sig i Jönköping i september 1855. Krimkriget pågick och det rådde brist på brödsäd i hela Europa. Svenska handelsmän spekulerade i spannmål och gjorde lysande affärer. Priset på bröd och mjöl sköt i höjden och ledde till hungerupplopp i många svenska städer.

Brödupproret i Jönköping var ett av de våldsammaste; en grupp timmermän gick ut på gatorna med krav på lägre spannmålspriser och fick med sig en stor folkmassa. För att sätta kraft bakom orden placerades en timmerbila och en grovt tillyxad stupstock utanför spannmålshandlare Lindmans hus vid Östra Storgatan. Oroligheterna fortsatte följande dag med protester mot häradshövding Frick, som köpte upp stora mängder säd och potatis till sitt brännvinsbränneri vid Dunkehallaån. Undantagstillstånd infördes i staden och militär kallades in för att få slut på demonstrationerna.

Timmerbilan och stupstocken ägs av Nordiska museet i Stockholm, men har varit deponerade och utställda i Jönköping alltsedan 1956, då länsmuseets nya byggnad öppnades. När, hur och varför hamnade dessa föremål på Nordiska museet? Jag for till Stockholm för att söka upplysningar i arkiv och dokument. I Nordiska museets huvudliggare har från1872 alla nyförvärvade föremål till samlingarna registrerats. Där återfinns följande notering gällande Inventarie nr 19381 Stupstock och bila från Jönköping ” Af pöbeln i Jönköping vid det bekanta upploppet ämnade att afdagataga en bland stadens handlande, mot hvilken massans förbittring särskildt var riktad” Vidare kan vi inhämta att föremålen var en gåva av magistraten i Jönköping genom borgmästare A Printzensköld genom dr. A Hazelius i Stockholm 31/8 1877.

Arthur Hazelius var en föregångsperson inom svenskt museiväsende, språkforskare, kulturhistoriker och grundare av Nordiska museet och Skansen. Noteringen i huvudliggaren styrker traditionen, att Hazelius personligen skall ha tagit emot gåvan. Jag letar vidare och beställer fram arkivkartonger med buntar av anteckningsböcker och noteringar från Hazelius många resor i Sverige och utlandet. I ett litet häftet från resan till södra Sverige och Köpenhamn, daterat 1877, finns noterat de två orden stupstock och bila, inramade med en klammer. På samma sida har Hazelius antecknat följande föremål som fångat hans intresse: – under rubriken, På hofrättens vind, 3 bardisaner ( Algot Bagge ), på landskansliets arkiv gammal sparbössa ( A Bagge ) samt 6 fanor med vilka lärgossarna drogo genom staden, 3 bardisaner o 3 hillebarder hos Sandvall. Han har även noterat att grosshandlare F G Sandvall, kanske som tack för skänkta föremål, fått ett årskort till den kulturhistoriska utställning som Hazelius två år tidigare låtit öppna på Drottninggatan 71. Att döma av andra noteringar i det lilla häftet var huvudsyftet med Hazelius besök i Jönköping att leta efter skråarkiv och föremål från stadens hantverkarämbeten. Stupstocken och timmerbilan var inte riktigt typiska för Nordiska museets insamling, som främst var inriktad på den försvinnande allmogekulturen i ett samhälle där fabrikstillverkade föremål började ersätta de traditionella. Brödupproret låg ju endast 22 år tillbaka i tiden och representerade snarare den nya tiden med konflikter mellan olika samhällsklasser. Men med sitt sinne för det pedagogiska och sin strävan att göra historien levande insåg Hazelius den dramaturgiska kraften i dessa föremål.

Den berättelse som museiföremålen bär på har flera dimensioner. I en äldre museipraktik sågs föremålen på ett ibland lite oproblematisk vis som objektiva och handfasta bevis för någonting som verkligen ägt rum. Karaktären av bevis var än mer uttalad just för stupstocken och timmerbilan – de hade ju en gång tagits tillvara just i den egenskapen av stadens borgmästare, rådman Rudling.

Ett av syftena med de museala föremålen är att de hjälper oss att minnas – men i urvalet av föremål att spara väljer vi också vad vi vill minnas. Stupstocken och timmerbilan innehåller flera berättelser – 1800-talets berättelse var den om pöbeln som hotade borgerskapet och samhällsordningen. På 1970-talet skulle museerna nog ha berättat en annan historia – den om fattiga och uthungrade gesäller och stadens arbetsfolk som inte hade råd att köpa bröd. Perspektivet var då radikalt, att berätta inte överhetens utan folkets historia.

Vad vill då ett kulturhistoriskt museum idag berätta med utgångspunkt från sina samlingar ? Svaret är inte enkelt. Det finns en stark strömning i museivärlden att granska den egna verksamheten – vilken verklighetsbild och vilken historiesyn har präglat museerna? Hur har man exempelvis presenterat främmande kulturer, och på vilket sätt har föremål kommit till museernas samlingar? Den frågan kan inget museum gå förbi idag. Men fortfarande är museiföremålet i centrum – den unika historiska kvarlevan –som i ett slag kan skapa närhet till en gången tid, och få oss att ställa de där frågorna, som varje tid behöver ställa om historien och samtiden.

Källor:
Nordiska museet A Hazelius arkiv                                                
Gudmundsson A.M, 1984 Brödupproret i Jönköping 1855 (Seminarieuppsats Högskolan i Växjö)
Stupstock och bila i Småländska kulturbilder 1956.

Skönlitterära skildringar:
Segerståhl F.1977 Brödupproret. En dokumentärroman.
Sjöberg K. 1978 Hungerupproret.

Text: Agneta Åsgrim Berlin
Bild: Göran Sandstedt

Upp