Brott och straff i medeltidsstaden Jönköping


Tänkeboken (21/10 1461) Texten rad för rad i tänkeboken s. 32. (inom parentes står förkort-ningarna i klartext). wardh dømder til en galgha oc wardh bakbundin oc repit la appo halsen och
skulle ledhas til galghan / tha for h(e)r bo stenss(on) skul ath ha(n) badh for honu(m) och
flere dande mæn tha giordhes nadhe m(edh) hono(m) swa ath han fik eth swærdh
oc wardh halshugge som m(edh) rætto b{o}rdhe ath hængias for thæn skul ath
ha(n) ku(n)ne enga bewisni(n)g fa hwar ha(n) war appo thøm tidh g(er)ni(n)gen giordhes

De flesta brottmål gäller män, men det finns även kvinnor och barn i materialet, som nästan uteslutande är ur Jönköpings äldsta tänkebok i Landsarkivet i Vadstena. I tänkeboken finns protokollen för stadens styre (rådet) och domstol (rådstugan).
I vårt vardagliga språk finns många uttryck, vars betydelse bottnar i äldre bestraffning. Att ge någon spö eller stryk är två sådana exempel. Några förekommer i sin ursprungliga betydelse även i medeltida handlingar som rör Jönköping.
På Torget i den medeltida staden fanns en förankrad påle kallad Kåken ’skampåle. schavott’. Där straffades brottslingar med kåkstrykning – prygel på bara ryggen med ris, spö eller piska. Då slog man med två spön i varje slag, och i äldre källmaterial talas det om hur många "par spö" straffet består av. Män straffades med högst 40 par spö och kvinnor med högst 30 par ris. Straffen utfördes av mästermannen (bödeln). Ordet kåkstrykning lever kvar i uttrycket ett kok stryk. Slanguttrycket sitta på kåken för fängelse kommer också av detta. Gripna brottslingar fick sitta i Kistan (häktet), som låg under rådstugan. Några blev även fastsatta i stadens järn.

Dödsstraff
Avrättning var inte ovanligt i medeltidens Jönköping. Det äldsta belägget är från 1457, då två män hängdes; därefter finns drygt tjugo domar med hängning fram till 1548. Det vanligaste brottet var stöld av olika omfattning. Detta kan nu tyckas vara ett lindrigt brott, men det var i princip dödsstraff för stöld långt fram i tiden i Sverige.
I dokumenten uttrycks detta på olika sätt: ”dømdes til galghen ok wardh hængder (dömdes till galgen och blev hängd); ath han hafdhe forwærkat halsbenet æpter laghin (att han hade förverkat halsbenet efter lagen); tha dømpdes han till galge och gren oc wgiller oc bleff hengdher” (då dömdes han till galge och gren och fredlös och blev hängd).

De äldsta beläggen för halshuggning är från början av 1460-talet – dels 21/10 1461 då en, med våra moderna ögon, märklig dom avkunnas. En man dömdes till galgen, blev bakbunden och skulle med repet runt halsen ledas till galgen Men han benådades från hängning för att i stället bli halshuggen med svärd – ”tha giordhes nadhe medh honom swa ath han fik eth swærdh oc wardh halshuggen”. Hängning ansågs vara en förnedrande strafform. Det andra är från 1462 då en döms för våldtäkt ”oc wardh dømder æpter laghin vnder eth swærdh oc wardh halzhuggin”.

Stegling
Efter avrättningen kunde vid särskilt grova brott kroppen steglas. Själva steglet var en upprätt stående påle med ett liggande hjul högst upp. Först delades kroppen och bands fast i hjulet. Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra s.k. skärpta dödsstraff. Det finns två exempel från Jönköping:
3/5 1518 ”Morthen i Sonatorp (Sonarp i Ödestugu socken) som ”stægledes ffor thet mans mard han giorth hade som han och sielffuer bekender war” (steglades för det mansmord han hade gjort, som han också själv hade bekänt).
16/4 1521 ”the forrederes frendder, som Arvid Trulsson lath i heel slaa oc stegla i fiordh for Jönköpyng oc flerstädz” (släktingar till de förrädare som Arvid Trulsson lät slå ihjäl och stegla i fjol vid Jönköping och på andra håll).

Avrättningsplatser
Det har funnits flera galgbackar i Jönköping Den medeltida och äldsta kända, Lurakulle, låg söder om staden, strategiskt placerad på en sandkulle, nära Munksjöns västra strand, inte långt ifrån en av huvudvägarna.

Bildtext: Lurakulle På denna renritning av kartan över den senmedeltida staden ca 1600 nämns ”Gamla Rätteplatsen”. Den ligger på en modern karta i kvarteret Lurakulle i södra delen av Klostergatan.

En annan låg i anslutning till den stora bronsåldershögen Gröne hög eller Lustigkulle i nuvarande Liljeholmen.

Den sist använda låg på höjden där Dunkehallavägens branta stigning avtar, väl synlig för Jönköpingsborna. Den är känd från 1600-talet och det berättas att man vid grävningsarbeten här har gjort skelettfynd. På äldre kartor är den benämnd Galgbacken eller Galgen. Avrättningarna här skedde även genom halshuggning.
Den sista som avrättades på Galgbacken på Dunkehalla var en blott 25-årig piga från Stengårdshult, Charlotta Larsdotter, som dömdes för gifmord efter att ha arsenikförgiftat en 16 årig flicka som hon trodde var en rival. Hon avrättades ”i närvaro av en högst betydlig folkmassa” genom halshuggning klockan sju på morgonen den 10 juli 1861 av skarprättaren Petter Steineck. Berättelsen om Charlotta Larsdotter skildras av Harry Sjöman i romanen Bilan föll. Dödsstraffet avskaffades i Sverige i fredstid 1921 och 1972 utvigdades förbudet till att även gälla i krigstid.

Bildtext: Dunkehalla Galgen på Dunkehalla är avbildad på denna teckning (ca 1690) av Erik Dahlberg, som förlaga till Svecia Antiqua. Den syns under lövverket till höger och ser ut som en nutida målställning.

Mästermannen – bödeln
Namnlösa mästermän förekommer i handlingarna. Vi känner ingen mästerman till namnet förrän 1572 – under för oss märkliga omständigheter, som belyser hur de kunde rekryteras. Målet gäller ”Bentt Larensson och Nels Monsson huilka haffde stulit en hop sölffuer (silver)”. Tesliges (samtidigt) bekende […] Benct ath han rymde kongens vact som bleff hollen viid Grypsholm för samba saker skuld bleff […] Benct dömder till galgan och Then andra bleff giorder till en Mesterman”. Man kunde alltså undkomma dödsstraff, mot att anta erbjudandet att bli ny bödel.

Förvisning
Det finns flera exempel på att dödsdömda kunde benådas under förutsättning att brottslingen inte kom tillbaka till staden, för då skulle det verkställas. Från 1459 finns det tidigaste exemplet: ”lagdis aff byns j swa mattho ath komber han nokotsin j stadhin æller stadz mark tha skal han hængia” (kördes ur staden under villkor att om han nogonsin återkommer i staden eller stadsmark, då skall han hänga).

Stadens stenar
Ett kvinnostraff var att bära stadens stenar. På ett ok som bars på axlarna hängde två tunga stenar. Det finns från Jönköping ett exempel på detta från 13/2 1513. En kvinna, Gunhild, dömdes för hor och ”Gunnildh baar stenane aff byen och forswor stadhen ath komber hon nokon tidh hiidh igen j byen tha misthe liif siith” (Gunhild bar stenarna ut ur staden och staden beslöt att om hon någonsin kommer hit igen, då skall hon mista sitt liv).

En kvinnas heder
Från 1548 finns en tänkvärd formulering, som återspeglas i nutidens debatt. Anders son i Flitteryd (Gustav Adolfs socken). Han skulle ha lockat Arvids dotter i Ljungarum, men nämnden ”friidde hennes heder”.
Kroppsbestraffningar
Utöver rygghuden kunde en brottsling mista ett eller båda öronen. I tänkeboken finns tre exempel. År 1459 benådas en man som fick slita ris vid Kåken men behålla öronen ”tha giordhes nadh medh honom ath han slet riis widh kaken ok beholt øronen”. År 1490 döms en kvinna för stöld av pärleknappar. Hon fick också slita ris och behålla öronen, men dömdes till straffarbete vid Berget (Taberg). År 1513 döms en man till att mista ett öra och att brännmärkas med staden märke ”tha dømpdes honom øreth aff och stadz merke wppo”.

Barn
Även barn förekommer i tänkeboken, både som ”brottslingar” och som ”offer”. År 1466 blev ett barn omkullridet på gatan av en bonde. Trettio år senare finns ett mål om en kvinna som mördat ett barn (sannolikt nyfött). År 1498 drunknar en liten pojke. Per Kunutsson från Vissö, Bredaryds socken, och att en pojk, Nils Svensson i staden skulle ha varit vållande, men detta slutar i förlikning.

Från 1544 finns en detaljerad skildring av ett mål om hårdragning, mellan Brodde skräddares och Anders Olssons barn, när de vallade boskap. Under ett nattligt dryckeslag skall sedan Anders ha hotat Brodde till livet. Rätten manade Anders att ”vara tiil fredz bruka lag oc rett oc ekke legges sek i barnatrette”, men Anders ville inte lyssna utan ville ta lagen i egna händer och hotade med att ”slaa honum paa munnen med en yxa hamber”. De båda mötes sedan på en tvärgata och Anders ”wille vraka yxan vty brodde” men hindrades och då ”hoff han an med sin onda mund” och sade att Brodde var ”en skalk oc en luvv” och hade varit ”en offuer pockare (bråkstake) baade her i bÿn oc i vesbo ther han var tiil forne”.

Samma år redogörs i ett brev från Gustav Vasa att en landsknekt, Peder bardskärare från Jönköping, ”szom kommen war iffrå Lybbeke […] att han icke på någen skalkhet inkommen är, Vtan till att hämpta sitt Barn i Jönecöping […] Latendes honom szeden passere szin kosz aff landett”.
Dessa nedslag i de skriftliga handlingarna är enbart ett axplock, som illustrerar de grövsta brottslingarnas öden. Det finns mycket mer intressant att redovisa..

Text: Jan Agertz, Jönköpings läns musem.
Foton: Göran Sandstedt, Jönköpings läns museum.