Vad en liten stenbit kan berätta
När en arkeolog utför en undersökning (eller mer populärt uttryckt en ”grävning”), gäller det att ha såväl ögon som övriga sinnen öppna. Minsta lilla träflisa eller keramikskärva eller sten kan, rätt tolkad, ge en närmast obegränsad information. Länsmuseets arkeologer är riktiga mästare på detta! Eller vad sägs om följande historia:

Vid en arkeologisk förundersökning av de östra delarna av Östra Torget under hösten 2008, upptäcktes spår av såväl gjuteri- som keramikverksamhet från 16- och 1700-talen och små intressanta fynd sållades dagligen fram. Bland annat en liten oansenlig bit flinta, som hittades inuti resterna av ett hus bredvid ett spisfundament.  Detta är i och för sig ganska naturligt. Att göra upp eld genom att slå stål mot flinta är en uråldrig metod, men vid närmare undersökning visade sig denna flinta vara en så kallad muskötflinta.

Under 1600- och 1700-talen hade sådana flintor en central funktion i samband med skjutning med eldhandvapen med så kallade flintlås, exempelvis musköter och pistoler. De tillverkades i tusental i stort sett i alla europeiska länder med tillgång till naturliga flintfyndigheter. De var en förbrukningsartikel med relativt kort livslängd, kanske runt 30 skott. Varje soldat bar med sig ett tiotal flintor i reserv i sin patronväska. I Sverige hämtades flinta främst från Skåne. Rent allmänt ansågs dock de engelska flintorna vara av bäst kvalité och blev en viktig exportprodukt för England.

Vår muskötflinta är att döma av dess form och relativa storlek sannolikt tillverkad vid mitten eller senare delen av 1700-talet, då musköternas lås, speciellt dess så kallade fängpannor, var förhållandevis breda. Den har en speciell ”urtagning” baktill, för att passa bättre in mellan hanens ”läppar” och ”läppskruv”, där den skruvades fast. Breddningen av fängpannorna var en vidareutveckling av flintlåsen, för att erhålla en kraftigare gnista vid avfyrningsögonblicket. Just avfyrningen var kritisk under ”flintlåstiden”. Vid ideala förhållanden ”klickade” ungefär vart nionde skott, på grund av för dålig gnista eller kanske fuktigt fängkrut. Under fältförhållanden betydligt fler. Det är inte så konstigt att begreppet ”krut-torr” uppstod vid denna tid!

Hur vår flinta hamnat där vi fann den, kan vi bara spekulera om. Det kan ha varit en grupp soldater, sannolikt infanterister, på genommarsch som antingen rastat eller kanske till och med slagit läger vid torget. Vid en inspektion av vapnen har upptäckts att vår flinta var utsliten och den har helt sonika kasserats, slängts på marken och efter en ”avbasning” av den förbiseende soldaten, har den ersatts med en ny. Den kasserade flintan har sedan, med ett modernt uttryck ”recyclats” och fått en sekundär användning som eldflinta i ett av stadens hus. Som sådan kunde den säkerligen göra nytta ytterligare ett tag. Man tager vad man haver…

Text: Sven Engkvist, försvarshistoriker
Foto: Susanne Nilsson
Illustration: Ulf Bottne