Ulrica Stenberg – en företagare i det tidiga 1800-talets Jönköping
Stenbergska Damastväveriet var ett företag som med stor framgång drevs av Ulrica Stenberg under åren 1822–1859.


En väv sätts upp
Ulrica har en stor passion för vävning och tidigt blir hon uppmärksammad för sina välgjorda vävnader.
Den första riktigt stora framgången når hon vid en utställning med slöjdalster i Stockholm. Tillsammans med sin man Gottfried, som är rådman och snörmakare, reser Ulrica till Stockholm, han för att visa hennes vävnader för hovet, hon för att besöka KA Almgrens Sidenväveri. Där får hon se vilka fantastiska damastmönster som man kan väva i en jacquardvävstol. Ulrica bestämmer sig direkt för att köpa två nya vävstolar som hon tar med hem till Jönköping.

Bildtext: Jaquardsinsats som använts vid det Stenbergska linneväveriet i Jönköping.

KA Almgrens rekommenderar henne att ta hjälp av väveriets verkmästare för uppsättning men hon vill göra det själv. Man kan se framför sig hur hon kryper omkring runt vävstolen, den långa kjolen som inte vill följa med, utan fastnar i utskjutande delar. Hur hon drar kjolen till sig och koncentrerar sig på att få allt rätt.
Hålkorten i rätt följd, en tråd i varje solv, definitivt inget trassel för då blir det fel i väven.
Hur hon blir uppslukad av sitt arbete med den nya vävstolen. Oron som finns där, att hon ska ha glömt någon detalj som kan innebära att de inte kan komma igång och väva. Så fort som hon är klar med uppsättningen kanske hon börjar skissa på nya mönster, jacquardtekniken ger stora möjligheter. Det kan bli vackra blommar, kanske något kungligt motiv eller varför inte bara ett vackert mönster.

Bildtext: Hålkort som använts vid det Stenbergska linneväveriet i Jönköping.

Vävar vävs
Väveriet växer och snart har man 8 vävstolar och 18 anställda. En stor brand, 1854 ödelägger dock gården utmed Östra Stogatan men Ulrica, som nu är 62 år, bestämmer sig för att satsa igen, denna gång vid Östra Storgatan 61. Hon anställer Reinold Beck som vävmästare och tillsammans med dottern Elfrida byggs verksamheten upp igen. I de nya vävsalarna fortsätter vävstolarna att dunka även efter Ulricas död, 1859. Från 1869 finns en beskrivning,

”det är Johanna Gustafsson, född Ruberg som berättar om livet och verksamheten, om den trägna fliten och den goda, glättiga stämningen i den stenbergska gården. Sex vävstolar voro i gång; åt trädgårdssidan uppe i vävsalen stodo de för servetter, dukar och tedukar, åt strandsidan de två övriga för servetter och den för teservetter. Kraftiga unga kvinnor arbetade här flitigt från tidig morgon till sen kväll under Becks överseende. Fliten bröts då bredväven skulle svepas; fem eller sex fingo hjälpa till, och kaffe bjöds, då allt var färdigt. Varpningen skötte Beck ensam. Man vävde av garn i olika grovlekar och de finaste servetterna voro bredast. Inne i salen sysslade fröken Frida (dottern Elfrida) med sin teckning, fröken Thilda (dottern Ottilia) med vad som hörde till vävarna. Lotta lagade maten, Lovisa och hennes unga medhjälpare hade vävarna om hand; man sydde i hällor, man blekte i syrevatten och sköljde i vatten med blåelse det duktyg som redan var blekt på vall, man klippte vävarna och bar dem upp på vindskammaren man manglade allt garn. Gubben Lundqvist som bodde i Ulfsparregården mitt över gatan högg ved och gick med de tunga lådorna och paketen till posten.”

En väv tas ned
Efter Ulricas död inriktar sig väveriet främst på att väva dukar och servetter och det är fyra mönster som vävs, kronprinsmönstret, filigran, nya snedderna och druvmönstret. Väveriet var noga med att använda material av hög kvalité, när man inte längre kan det, beslutar Reinold Bäck och Elfrida Stenberg att lägga ned verksamheten 1883. Ett företag försvinner men som tur är finns det en del kvar till oss nutida jönköpingsbor som hjälper oss att minnas Ulrica och hennes insats under det tidiga 1800-talet.

Text: Liselotte Munther
Bild: Göran Sandstedt

Upp