Månadens föremål Månadens bild Arkiv Bibliotek Fotoarkiv Föremål Konst

Filminventeringen Dokumentation

Kontakt

Samlingar   >   Fotoarkiv   >   Gustav Andersson

Gustav Andersson
Jag minns hur det var 1984 då länsmuseet fick flera skokartonger och unikaboxar fullproppade med fotografier tagna av en man som hette Gustav Andersson. Under många timmar bläddrade jag igenom buntar med negativ och högar med positiva kopior. (Idag, när samlingen på muséers vis är registrerad, vet jag att den omfattar över tjugotusen bilder.) Jag förflyttades till en främmande stad, fast jag visste att det var i Jönköping och huvudsakligen i stadens västra stadsdelar, som fotografen rört sig. Men jag mötte en annan tid, en annan rytm, andra mötesplatser, andra nöjen, andra arbetsuppgifter och plikter.

Jag fångades av den speciella stämning som fanns i bilderna, ett känsloläge som många gånger saknas i andra fotografier, trots att de kanske är mer tekniskt fulländade. I Gustavs bilder finns samhörighet med och respekt för de avbildade, där finns allvar, men också glädje. Det råder närhet, ett förbund eller ett samtal, mellan fotografen och motivet. Ändå var Gustav, av många omvittnat, en ensam människa som vandrade sina egna vägar. Är det ett ställföreträdande liv som fotografen skildrar?

Författaren Ragnar Järhult har tecknat en bild av Gustav i boken Den blå timmen, som gavs ut av länsmuseet i början på 1990-talet. Gustav Andersson föddes i en respektabel arbetarfamilj den 30 augusti 1898. Fadern hette Johan August och arbetade på Gamla tändsticksfabrikens tryckeri. Moderns namn var Ottila och i familjen fanns också en syster, Elsa. Under större delen av sitt liv var Gustav bosatt i tändsticksfabrikens arbetarbostäder vid Västra torget, först tillsammans med sin familj, men efter faderns död 1946 ensam i ett litet vindsrum. Som pensionär flyttade han till en bostad på Gräshagen.

I sviterna av en sjukdom i barndomen hade Gustav fått nedsatt hörsel, ett handikapp som gav honom öknamnet Döven. Ett långsamt och nasalt tal bidrog till att han betraktades som lite egen och originell, många kallade honom också Pajsar’n.

Efter avslutad skolgång började Gustav som femtonåring på faderns arbetsplats. Men i januari 1921 kände han av tröttheten. En hosta avslöjade att han, som så många ungdomar vid denna tid, drabbats av lungtuberkulos. Den 11 juni skrevs han in på Eksjö sanatorium, ett år senare kom han åter till hemstaden.

De äldsta fotografierna i samlingen är från tjugotalet. Det är bilder från sanatoriet; från sjuksalar, ligghallen, promenaderna och de festliga upptågen. Det är fotografier från den nära omgivningen vid Västra torget; bostäderna, lekande barn, arbetare på söndagspromenad i Stadsparken och familjer samlade framför förstukvisten. En dag klättrade han upp i Sofiakyrkans torn. Därifrån tog han bilder på en stad som knappt är igenkännbar för dagens invånare.

Gustav skulle aldrig mer förvärvsarbeta. Han förblev hemmapojken. Fotograferandet var hans viktigaste sysselsättning och så småningom också en födkrok. Gatuarbetare, byggnadsarbetare, fotbollslag, hantverkaren på sin arbetsplats och festen i nykterhetslogen dokumenterades genom kameralinsen. Med omständlig noggrannhet arrangerade han sällskapen på gruppbilderna. Jubilerande arbetare, barndop, konfirmander och ett och annat bröllop förevigades. Gustav var arbetarfamiljernas fotograf och det berättas att bilderna alltid skulle vara färdiga till nästkommande torsdag.

Ibland gick han tidigt upp, fotograferade staden i morgondis eller de första stegen i snön över gården till dasslängan. Bakgårdar och gränder – mer sällan huvudgator – var Gustavs revir. Han tog långa promenader i stadens utkanter, kanske fastnade han för en knotig trädstam eller björkens skira grenverk. Senare fick han möjlighet att vidga vyerna, han följde med på resor till Stockholm, ja till och med till Köpenhamn.

På äldre dar plågades Gustav av högt blodtryck, men han fortsatte ändå att fotografera. Bland de allra sista bilderna finns en serie från motorvägsbygget förbi Huskvarna. Den 28 november 1966 avled han, sextioåtta år gammal.

Förlöjligad bakom ryggen, härmad av många, av en del kanske till och med föraktad, men hans livsverk var märkligt och stort. Ett kärleksfullt äreminne reste han över en industristad och dess invånare.

Av Anna Maria Claesson
Från förordet till Jönköpings läns museums bok ”Gustav Andersson: flanör med kamera”, 2003.
Beställ boken >>>

Upp