Länsmuseets verksamhet Besök museet Butiken Museibyggnaden Museiparken PersonalLediga tjänster
Museet i mediernaAnslagstavlan

SAMP-projekt

Kontakt

Om museet   >   Museiparken   >   Lars Vilks Laglydighetens gång

Lars Vilks förklarade vid invigningen att verket är ett objekt som helt saknar mening och funktion. Vilks är professor i konstteori och har skrivit en hel del om den s.k. institutionella konstteorin, dvs. att det är sammanhanget/miljön som gör något till konst. Att detta är konst och inte en byggnad grundar sig på följande villkor:

1. det är en konstnär - Lars Vilks, utbildad konstteoretiker - som gjort verket.
2. det är placerat på en konstinstitution - Jönköpings läns museum.
3. ingen i konstvärlden har, än så länge, ifrågasatt dess utnämning till konst.
 
Idag är situationen dock en annan. Verket har numera givits en funktion av invånarna i Jönköping. Den nyttjas nattetid som pissoar! Verket ger då och då upphov till samtal från invånare som tycker att "bråtet bör tas bort" ur den vackra, stillsamma museiparken.

När Marcel Duchamp 1917 försökte få ställa ut en pissoar, vald av honom som konstnär, döpt till Fontän, signerad med namnet "R. Mutt", samt uppställd på ett sätt som fråntog pissoaren dess naturliga funktion, talade han om att valet och sammanhanget var det som gjorde något till konst.

Lars Vilks jobbar vidare på samma fråga. Han försöker hela tiden testa var gränserna för vad som är konst går, t.ex. med det stora verket Nimes i Kullaberg, Skåne som varit uppe till diskussion i domstol flera gånger då det är byggt på naturskyddsområde.

När Vilks byggde ”Laglydighetens gång” var verket utan funktion, men nu har det alltså blivit en pissoar! Är det därmed fortfarande konst?

Utdrag ur Lars Vilks egen kommentar, skriven 12 januari 2001:

"Laglydighetens gång har åstadkommit det som är konstverkets möjlighet att höja sin kvalitet. Ju fler rivningshot som stiger upp på händelsernas himmel desto högre kvalitet - det kan man lugnt räkna med. För övrigt är det självklart att det är ett konstverk. Det finns inte riktigt några andra positioner. Användarna av konstverket förstärker inte genom sin direkta handling konstidentiteten eller kvaliteten.

Man kan säga att dessa handlingens män (vi har tydligen en snedvriden könsfördelning som måhända kan ge upphov till reaktioner bland stadens kvinnosakskvinnor) nonchalerar konsten, återbördar det i praktiken oanvändbara objektet till en annan instans, pissoaren.
Och här kan givetvis en Duchamps poäng inte undvikas. Duchamp talade om återställda ready-mades när det återtog sin ursprungliga användning efter att ha varit konstverk. Detta är emellertid inte fallet här. Det är istället en vandring från icke-konst (en brädhög) över konst (konstfriggeboden) till icke-konst (pissoar). Dock har detta liten betydelse. Genom handlingen dramatiserar man objektet alldenstund institutionen lugnt kan åse handlingen och utgå ifrån att den ändå och huvudsakligen är ett konstverk."

Upp