Byggnadsvård > Projekt > Visingsö
Sista arbetena i Brahekryptan och en hälsning från 1932
Den 16 augusti, en av Visingsös soliga sensommardagar, inleddes sista delen av kistkonserveringarna i Brahekyrkans gravvalv. Margareta Sparres kistlock skall tillbaka och få en stöttande träkonstruktion invändigt och arbetena på kryptans verkliga praktkista, Elsa Beata Brahes, skall påbörjas.
Pfalzgrevinnan Elsa Beta Brahe (1629–1653) på ett porträtt av David Beck, dotter till greve Per Brahe dy och gift med hertig Adolf Johan, Karl X Gustavs bror.
(Klicka på bilderna för att se dem större.)
Elsa Beata Brahe var dotter till Per Brahe den yngre och gifte sig 1649 med den blivande Karl X Gustafs bror, pfalzgreven av Zweibrücken, hertig Adolf Johan. Ett mycket gott parti för Braheätten. Elsa Beata blev därigenom även grevinna till de tyska furstendömena Jülich, Cleve och Berg, Weldentz, Spanheim, Marck och Rawensberg. Men glädjen blev kortvarig, hon avled i Vadstena 1653 i sviterna efter en svår förlossning.
Kistan är helt i tenn med gjutna dekorationer i samma material, i form av akantusslingor, kvinnofigurer på hörnen, lejonmasker med bärringar i munnen och på locket ett krucifix. Dessa delar har varit försilvrade och förgyllda. På locket och sidorna är graverat i text och med vapensköldar 16 av Elsa Beatas förfäder. Ett timglas på gaveln påminner om alltings förgänglighet.
Detalj av ena långsidan på pfalzgrevinnan Elsa Beatas kista från 1653. De gjutna tenndekorationerna har varit förgyllda. Det blankare partiet nertill är insatt vid Victor Fongs restaurering 1932.
Som ett led i konserveringsarbetena och ett påbörjat bokprojekt om kyrkan som helhet genomförs en undersökning av innerkistan genom textilhistoriker Cecilia Anéer från Uppsala universitet och arkeolog Jenny Nyberg från Stockholms universitet. Cecilia är expert på 1600-talets högreståndsdräkter och Jenny doktorerar på tidens gravskick.
Elsa Beatas kista är synnerligen intressant. När kistan senast öppnades 1931 kunde konstateras att pfalzgrevinnan är gravlagd i en mycket påkostad och välbevarad guldbrokadklänning. Kanske hennes bröllopsklänning! Därtill iakttogs att fötterna var hopsnörda med ett band för att hindra liket att gå igen.
Således bedömdes det finnas fog för att företa en öppning av innerkistan. Kistöppningar av detta slag är annars ovanliga och har en etisk problematik kring sig. Samtidigt har flera av kungligheterna i Riddarholmskyrkan fått vänja sig vid återkommande besök, särskilt Karl XII. Liksom vid öppningarna av Brahekistorna 1931 närvarade denna dag kyrkoherden och lyste frid över graven och Elsa Beata inför själva öppningen. Det svettiga arbetet utfördes av metallrestaurator Cai Zetterström, Gnesta, med assistans av antikvarie från länsmuseet respektive länsstyrelsen, samt kyrkorådets ordförande och kyrkvärd.
Öppning av Elsa Beatas kista. Till vänster metallrestaurator Cai Zetterström, till höger kyrkorådets ordförande Leif Wetterö.
 Mellan tennkistan och innerkistan hittades ett brunt förseglat kuvert från 1932 som visade sig innehålla en hälsning från gelbgjutare Victor Fong med söner från Gränna: ”Till dem som i en framtid öppnar dessa Braheättens likkistor lemnas härmed några upplysningar om de reparationer som af undertecknade verkställdes vid desamma vid tiden 7 januari – 6 april 1932…” Med det utförliga brevet fanns ett foto på fader, söner och dotter med de tre barnkistorna. Det var en känsla av direktkontakt med de närvarandes föregångare som infann sig när brevet upplästes i kyrkans stillhet. Innan hälsningen återbördas till kistan efter avslutade arbeten och locket löds fast så ska den få sällskap av en redogörelse från vår tids insatser för att bevara Brahekistorna.
Victor Fong såg nog kistreparationerna i Brahekyrkan som sitt yrkeslivs mest spännande uppdrag och betyget från Riksantikvarieämbetet och Statens Historiska Museum var gott. Det kom alltså att bli ytterligare några kistuppdrag för firman, då ”Sveas och Götes enda likkistreparatörer”. 1930-talets arbeten är en viktig länk i vidmakthållandet av en då nästan utdöd hantverkskunskap som det nu gäller att föra vidare in i 2000-talet.
Antikvarie Robin Gullbrandsson från länsmuseet öppnar brevet tillsammans med kyrkoherde Maria Rosensköld Johansson.
I brevet finns en hälsning från gelbgjutare Victor Fong som restauererade Brahekistorna 1932!
Fotografiet från brevet i kistan visar Victor Fong med sina söner Sven och Gösta samt dottern Inga. Kistorna är de tre barnkistorna i tenn. Skylten på väggen berättar: ”V Fong och söner, Sveas och Götes enda likkistreparatörer”.
När den nedfallna atlasklädseln från insidan av kistans lock försiktigt lyftes undan häpnade de närvarande över Elsa Beatas gravklädsel. Fortfarande så glimmade de täta broderierna av förgylld silvertråd på klänningen. Textilhistoriker Cecilia Anéer kunde direkt konstatera att det rör sig om en dräkt av rent kunglig prakt och tyget är säkerligen tillverkat utomlands, kanske i Frankrike. Elsa Beatas klänning är verkligen helt i särklass, därtill finns mycket lite bevarat av plagg från denna del av 1600-talet. Mycket omsorg är lagd på det som skulle synas medan vad som var dolt gjordes mycket enkelt. Även de högklackade skorna har samma guldbroderade tyg. En spännande detalj är att pfalzgrevinnan kring sina anklar har ett knutet snöre, vilket skulle hindra henne att gå igen.
Textilhistoriker Dr Cecilia Anéer, Uppsala universitet, och Jenny Nyberg, doktorand i arkeologi vid Stockholms universitet, lyfter på kistlockets nedfallna innerklädsel i Elsa Beata Brahes kista.
Detaljfoto av fotänden på Elsa Beata Brahes unika klänning, helt prydd med konstfulla broderier, utförda med förgylld silvertråd. Dräkten håller en kunglig klass och tyget har med all säkerhet införskaffats från kontinenten, troligen Frankrike. Ännu efter 350 år glänser det.
Text och foto: Robin Gullbrandsson
Tidigare artikel publicerad 20110429
Konserveringen av Brahekyrkans kistor går vidare
 En solig dag i oktober återvände tre små barnkistor av tenn till Visingsö och Brahekyrkans krypta. Därmed var första etappen i konserveringen av Brahegravens kistor till ända.
De tre barnkistorna tillhör Abraham Joakim, Magdalena Hedvig och Fredrik Brahe, barn till greve Per Brahe d.y. och Christina Catharina Stenbock, vilka alla dog i späd ålder på 1630-talet.
Barnkistorna har under förra vinterhalvåret rengjorts från oxideringar och korrosion som på sikt bryter ned dem. Idag framträder de konstfulla gravyrerna åter tydligt. Nu står Christina Stenbocks kista och locket till Margareta Sparres kista på tur att konserveras.
 Arbetena utförs av metallrestaurator Cai Zetterström, Gnesta, som tidigare arbetat med de kungliga kistorna i Riddarholmskyrkan. Jönköpings läns museum står för antikvarisk medverkan. Konserveringsarbetena stöttas med statliga medel ur den kyrkoantikvariska ersättningen. Senast något gjordes vid kistorna var 1932 då Victor Fong i Gränna bytte ut svårt skadade partier. Margareta Sparres tennkista nytillverkades av Fong 1938. Den ursprungliga träkistan var sedan tidigare ersatt av en mycket enkel tennkista. Den nya kistan hämtade inspiration från de övriga i gravkammaren.
Stormaktstidens adliga begravningskistor är ett bokstavligt talat dolt kulturarv och därigenom ofta i förfall. Samtidigt besitter kistorna inte bara höga värden som tidsdokument utan även estetiskt. I 1600-talets Europa lades stor vikt vid gestaltandet av den dödes minne. Påkostade gravmonument blev inte bara en påminnelse om vår förgänglighet utan även manifestationen av en sann eller förespeglad storhet.
Text och foto: Robin Gullbrandsson
 Margareta Sparres gamla kista inför flytten av kvarlevorna till den nya kistan. Från vänster kyrkoherde Burman, landsantikvarie Lönnberg och Fong.
Fotograf: Stille. 1938. Ur museets bildarkiv.
 Senaste gången någon av Brahekistorna gav sig ut på Vättern var 1938 då Margareta Sparres nytillverkade tennkista överfördes från Fongs i Gränna. Bilden är från den stormiga överfarten och föreställer från vänster Victor Fong, landsantikvarie Egil Lönnberg och journalisten Mattsson från Smålands Allehanda. Fotograf: Stille.1938. Ur museets bildarkiv.
Tidigare artikel publicerad 20090902
Nytt liv för skadade kistor i Brahekyrkan
Före konservering.
Detalj av den högkvalitativa gravyren på locket till Fredrik Brahes
tennkista från 1637.
 Efter konservering.
Detalj av gravyren på locket
till Fredrik Brahes kista.
Under hösten och vintern 2009–2010 konserveras 1600-talstennkistorna i Brahekyrkans krypta. Missfärgning och skador till följd av oxidering och korrosion åtgärdas och de konstfulla gravyrerna framträder därefter i ny glans.
Arbetena utförs av metallrestaurator Cai Zetterström som tidigare arbetat med de kungliga kistorna i Riddarholmskyrkan. Jönköpings läns museum står för antikvarisk medverkan.
Senast något gjordes vid kistorna var 1932 då Victor Fong i Gränna reparerade skadade partier. I kistorna vilar bland andra Per Brahe den yngres första maka och fyra barn.
Text & foto: Robin Gullbrandsson
Tidigare artikel publicerad 20100302
Brahekyrkans metalltavlor konserveras
 De unika 1600-talstavlorna från Brahekyrkan består av försilvrade
mässingsplåtar som är monterade på ett bakstycke av trä.
Varje tavla har i mitten en förgylld profet eller evangelist.
Konservatorer rengör nu tavlorna innan de får komma tillbaka till Visingsö.
Här är Paulus efter genomförd rengöring.
Nu framgår åter den ursprungliga kontrasten mellan guld och silver.
Den mångåriga restaureringen av Brahekyrkan på Visingsö går mot sin fullbordan. Ett av de sista momenten är rengöringen av de 34 unika metalltavlor som sitter på kyrkorummets pelare. För närvarande befinner sig allihop på Studio Västsvensk konservatorsateljé i Göteborg där arbetet utförs.
Tavlorna som saknar motstycke i Sverige är utförda 1669 av mässingsslagaren Åke Witzell från Stockholm med lärling.
Troligen har en av de bevarade tavlorna tjänat som förlaga och bör ha tillverkats på kontinenten, kanske är den ett krigsbyte.
Tavlorna består av försilvrade mässingsplåtar spikade på trä och en förgylld mässingsplåt med en biblisk gestalt.
Ytorna har med åren fått kemiska beläggningar som givit försilvringen en gulaktig kulör. Dessa beläggningar avlägsnas nu och tavlorna återfår därmed något av sin ursprungliga kontrast mellan silver och guld. Arbetena följs av byggnadsvårdsavdelningen vid Jönköpings läns museum.
Text och foto: Robin Gullbrandsson
Upp
|
