Vi får istället leta i arkiv och gamla lantmäterikartor. Där finns sjön, landsvägen mot Rogberga och åsen med järnåldersgravarna. Gårdarna låg utefter vägen. Odlingsmarken bestod av tre stora fält på de mer höglänta jordarna strax norr om bytomten.
Odensjö nämns första gången i skrift år 1394. Ett och ett halvt sekel senare, år 1542, omtalas sju hemman i Tveta härads jordebok. Odensjö var då en för småländska förhållanden stor by. Eftersom merparten av gårdarna ägdes av olika utsocknes adelsmän är det troligt att det tidigare funnits en huvudgård, ett medeltida gods, i byn.
Under slutet av 1600-talets skapade generalmajor Magnus Granatenhielm det säteri som skulle komma att utvecklas till dagens Odensjö gård. Med tillhörande knipphammare, borrbruk och kvarn innebar säteriets etablering nya tider. Hela området knöts an mot den industrialisering som hade sitt centrum inne i Jönköping. Men ute vid Barnarp fanns den livsviktiga vattenkraften! Arbetsplatserna räknades till stadens vapenfaktori som senare flyttade och blev känt som Husqvarna AB.
Ytterligare moderniseringar av bygden skulle följa. Storskiftet 1783 och framförallt enskiftet 1824 medförde en total omgestaltning av landskapet. Den tidigare samlade bebyggelsen försvann. I dess ställe kom ensamliggande gårdar. Byns tid var tillända. Istället profilerade Odensjö säteri sig som en av länets största mjölkproducenter. Men efter en storbrand 1981 återstår bara svagt urskiljbara rester av den en gång så imponerande ladugården.
Efter en törnrosasömn på 175 år bröts friden på den forna bytomten. När Jönköpings stad raskt expanderar har åkermarken uppe vid Barnarpasjön fått ett nytt värde. I det stora byggprojekt som nu tar sin början kom arkeologin tidigt in. Vägen till det kommande villaområdet passerar nämligen rakt över den forna tomten till Odensjö Västergård. Här genomförde länsmuseets arkeologer en utgrävning av ett lite annorlunda slag under sensommaren 2010.
Eftersom det intensiva jordbruk man bedrivit på platsen skadat lämningarna efter byns hus, genomsöktes matjorden noga med metalldetektor. Stengrunderna är borta för alltid, men alla de små föremål som tappats under århundraden låg kvar i marken. Genom dessa fynd kan man datera bebyggelsen och skapa en bild av invånarnas liv och verksamheter.
På Västergårdens tomt undersöktes fyra olika byggnader som använts under 1600- och 1700-tal. En stabilt byggd lada vars taknock burits upp av jordgrävda s.k. mesulastolpar, samt ett kökshus med en stor stenmurad bakugn gick att identifiera. Ytterligare en byggnad fanns bara kvar som ett avtryck; en 6 x 8 meter stor grop där den siltiga moränen grävts bort till en meters djup och ersatts med grovt grus som dränerade grunden. Mellan husen löpte en djupt nedskuren väg upp mot åkermarken i norr.
I samband med att enskiftet genomfördes 1824 flyttades alla byns gårdar bort från sina gamla lägen. Vid utgrävningen kunde vi se tydliga spår efter hur noga man gått tillväga. Såväl stengrunder som spis- och ugnsfundament hade avlägsnats in i minsta detalj. Indirekt kunde dock de rivna husens placering bestämmas utifrån var stora mängder kasserad spik ännu låg kvar i odlingsjorden. Men allt man kunde återanvända togs med till den nya gårdsplatsen. Svackor likt den äldre markvägen fylldes ut med jord och hushållsavfall, så att godsets nya åkermark skulle bli plan och lättskött.
Efter gårdens utflyttning fanns verkligen inte mycket kvar – frånsett alla borttappade eller kasserade småsaker! Vid andra utgrävningar har man kunnat konstatera att mindre föremål sällan rör sig några längre sträckor horisontellt i odlad mark. Däremot vänds jorden i varje plogtilta, så några bevarade lager som överlevt sedan Västergårdens tid var inte att tänka på. Detta visades inte minst vid metalldetekteringen, då ettöringar från Oscar II’s regeringstid (1872 – 1907) hittades på större djup än mynt från drottning Kristinas dagar (1632 – 1654)!
 Många av de över 40 koppar- och silvermynt som påträffades har präglats under 1600-talets andra hälft. När säteriet och de nya verkstäderna kom till fanns det plötsligt mer pengar i omlopp. Talrika blysmältor och pistolkulor stämmer dåligt med bilden av vanliga bönders dagliga liv. Kanske bodde en vapensmed eller soldat på Västergården? Kommande arkivstudier får ge svaret. Den nära kontakten med Jönköping visas av keramik, där fat och skålar känns igen från verkstäder som tidigare grävts ut inne i staden. Samma ursprung har också ett litet fragment av en vackert grönglaserad kritpipa. Från Tyskland kommer stengods, bl.a. stora krus av Westerwaldtyp. En mycket längre resa spåras i de skärvor av kinesiskt porslin som hittats på Västergården. Dessa ömtåliga föremål har färdats med Svenska Ostindiska Kompaniets segelskepp hela vägen från Kanton (Guangzhou) i södra Kina!
 Här knyts trådarna samman. Med resultaten från årets utgrävning kan vi komma en bit närmare böndernas villkor i Småland under en tid som egentligen inte ligger så långt bort från vår egen. En epok då Sverige först blev en militär stormakt med modern rustningsindustri – där verkstäderna vid Odensjö ingick. Därefter kom fredstider då handeln utvecklades så långt att bönder i norra Småland kunde ståta med porslin, hämtat ända från Kina. Fred och folkökning ledde till att jordbruket reformerades och att byarnas landskap för alltid försvann.
 Men sett i ett längre perspektiv är tiden sedan enskiftet 1824 nästan försumbar. När nya hus uppförs i Odensjö knyter vi an till en boendetradition med mycket gamla rötter. Visserligen har gårdsbebyggelsen på Västergårdens tomt utifrån fyndmaterialet inte kunnat föras längre tillbaks än till tidigt 1600-tal. Men en stor kolningsgrop, slagg och rester av ugnsväggar visar att man tidigare producerat järn på platsen. Kring Kristi födelse och ett par hundra år framåt utnyttjades det närbelägna gravfältet av traktens invånare och flera gårdar fanns i närheten. Fast det allra äldsta fyndet härstammar från en mycket mer avlägsen; en del av ett litet spånblock i kvarts från jägarstenålder. Trakten kring Barnarpasjön har lockat till sig människor allt sedan äldsta tider!
Text: Claes Pettersson, arkeolog
Mer att läsa:
Borg, J. & Pettersson, C. 2006. Byn vid Odens sjö. Inför planerat anläggande av bostadsområde och golfbana. Barnarps socken i Jönköpings kommun. Jönköpings läns museum, arkeologisk rapport 2006:02. Jönköping.
Gustafsson, J. & Nordström, M. 2007 Liv och död vid Laganstigen. Om arkeologi i Torsviksområdet.
Jönköpings läns museum. Kristianstad.
Hansson, M. 2008. Det medeltida Småland. En arkeologisk guidebok. Historiska media. Lund.
Hylén, H. 2005. Slå ett slag för arkeologin. Arkeologisk utredning etapp 1, inför planerad bostadsbebyggelse och golfbana inom fastigheten Odensjö 7:7. Jönköpings läns museum, arkeologisk rapport 2005:05 Jönköping.
Olsson, M. 2004. Odensjö gård – inför planerad bostadsbebyggelse och golfbana. Jönköpings läns museum, byggnadsvårdsrapport 2004:12. Jönköping.
Winkler, A-C. 2007. Vallby. En övergiven medeltida by på Visingsö. Urminne. Tidskrift för arkeologi i sydöstra Sverige. 2007/6. Jönköping.
Kontaktperson:
Claes Pettersson, 0733-840665, claes.pettersson@jkpglm.se |
