De män som styrde staden valde att inte minnas någonting
alls. Åtminstone inte öppet. Om man läser stadens
officiella historieböcker – och nästan all annan
Jönköpingslitteratur – hittar man ingenting som
pekar på att sommaren 1948 skulle ha innehållit några
anmärkningsvärda händelser. Men kanske även
den officiella tystnaden grundades på en gnagande skamkänsla,
en vetskap om att det egna agerandet i själva verket underblåst
våldet, istället för att stävja det? Polisen
i staden hade ju trots allt väntat med att göra några
större ingripanden tills situationen redan var på väg
att gå över styr. Först när Östra Torget
fyllts med strax över 1000 uppretade och nyfikna människor
gick man till aktion. Då hade skrothandlaren Torsten Bengtsson
i tre dygn så gott som ostörd kunnat åka runt
på ett lastbilsflak i Jönköpings östra kvarter,
tillsammans med sina kamrater och ett ansenligt antal blydaggar,
knivar och batonger, och spanat efter ”tattare” att
klå upp.
Och vad var det egentligen för människosyn som fattigvårdsstyrelsens
ordförande Ernst Gustafsson samtidigt uttryckte i en tidningsintervju,
där han påstod att ”de rasrena tattarna”
hade en lättjefull och arbetsovillig karaktär, och att
det egentligen endast var ”korsningsprodukterna” som
hade förmågan att bli skötsamma och hederliga
medborgare? Sådana uttalanden var det måhända
enkelt att i efterhand glömma bort. Det blev enklare så.
Först på senare år har Jönköping som
stad börjat försöka hantera de händelser,
som för sextio år sedan skulle gå till historien
under namnet ”tattarkravallerna”, och som idag börjat
framstå som en central händelse i stadens historia.
Kanske är ”tattarkravallerna” centrala också
för vår förståelse av Östers egen historia,
och det i själva verket inte alls så avlägsna
förflutna som många jönköpingsbor ännu
idag själva kan minnas? För våldet och hatet under
sommaren 1948 var på många sätt ett resultat
av en lång resa som kvarteren i öster under drygt hundra
år gått igenom, och som lett till en allt värre
trångboddhet, fattigdom och förslumning. På samma
sätt som ”tattarkravallerna” också är
en slutpunkt på samma resa, för strax efter 1948 skulle
majoriteten av de gamla förfallna kåkarna runt östra
torget rivas och ersättas med parkeringshus och kontor i
sten och betong, och den gamla trångboddheten skulle bytas
ut mot förstädernas och förorternas rymliga men
ensamma hyreskaserner.
Våldsdåden under 1948 var utan tvekan ett resultat
av en djup och mångbottnad rasism, en rädsla och okunskap
om de som var annorlunda, främmande. Men denna rasism mot
resandefolket – med dåtidens språkbruk ”tattare”
– var inte unik för vare sig Jönköping eller
Öster. Det som fortfarande under det sena 1940-talet gjorde
Öster unikt, var att den vardagliga rasismen ägde rum
i en stadsdel som samtidigt var en av Sveriges mest fattiga, överbefolkade
och mest förfallna. I trångbodda kyffen, smutsiga gränder
och utdömda lägenheter tvingades människor leva
tätt inpå varandra, och här levde hårt arbetande
familjer nära inpå både alkoholismen, tuberkulosen
och fattigdomen. Konflikter av ”tattarkravallernas”
slag hade sannerligen en ovanligt lämplig grogrund på
Öster.
Inte för att de sociala problemen var okända för
samtiden! Exemplen är många på att stadens fäder
rynkar sina pannor och beklagar de sanitära olägenheterna
på Kålgårdarna, Tyska och Svenska Maderna, även
om exemplen på faktiska förbättringsåtgärder
är svårare att finna. När Jönköpings
hyresgästförening i mitten av 1930-talet valde att äntligen
ryta till, sparade man inte på krutet. I en rapport från
1936 talade föreningen om husen i Öster som ”härdar
för allsköns förruttnelse”. Misären
i de trähus, som i de flesta fall byggts upp efter 1790 års
stadsbrand och därefter sällan eller aldrig renoverats,
beskrevs kort och gott som ”ett socialt ont av fruktansvärd
omfattning”. Och listan kan göras längre: avlopp
blev inte vanliga förrän i slutet av 1920-talet. Då
hade ändå områdets värsta sanitära
olägenhet precis försvunnit, den kanal som under flera
decennier tjänade mer som avstjälpningsplats för
mänskligt avskräde än som transportled. Minst en
femtedel av bostäderna bedömdes innehålla inte
endast hyresgäster utan också vägglöss, och
bristen på uppvärmning och dålig isolering kan
knappast ha utgjort en bra miljö för hälsa och
hygien. Att tuberkulosen långt fram i tiden skördade
offer på Öster är i sammanhanget knappast förvånande.
De som drabbades värst var för övrigt just de människor
som staden också i andra sammanhang behandlade mest styvmoderligt.
Av de ”tattare” som fattigvården under 1940-talet
gjorde omfattande och bekymrade undersökningar av, skulle
över en tredjedel berövas sina liv av tuberkelbacillerna
– en siffra sju gånger högre än stadens
övriga befolkning.
Det Öster som möter oss under 1900-talets första
halva var alltså utan tvekan ett område med stora
och växande sociala problem, med en stark jordmån för
både vardaglig rasism och mänsklig misär.
Frågan är hur den bilden av Öster ska kunna passas
ihop med de fynd som har gjorts under sommarens och höstens
arkeologiska utgrävningar i kvarteret Diplomaten. Här
har ju arkeologerna kunnat belägga kvarter och gårdar
som alls inte varit en del av ett förslummat outsiderområde.
Det arkeologiska materialet tecknar bilden av ett Öster som
ännu i slutet av 1700-talet är en väl integrerad
del av Jönköping, och som bebos av kanske inte rika,
men socialt väl ansedda och framåtsträvande hantverkare.
Visserligen fanns det fattiga och maktlösa människor
i området också under denna tid – att där
fanns hantverkare betyder samtidigt att det också måste
ha funnits gesäller, lärlingar, pigor och drängar.
Men någon fattigstadsdel rörde det sig ingalunda om.
Svaret är naturligtvis att de två bilderna inte går
att passa ihop. Någonting måste ha hänt på
Öster under 1800-talets lopp, någonting som fått
stadsdelen att anträda en resa från hantverkarområde
till fattigområde och till slut ”tattarområde”.
Men hur gick denna resa till, och hur påverkade den de människor
som genomlevde den? Här är vår kunskap fortfarande
begränsad.
Vad vi vet är att Jönköping, i likhet med många
andra städer, vid mitten av 1800-talet börjar uppleva
effekterna av en gryende industrialisering. Redan under 1840-talet
läggs den första grunden till den tändsticksindustri
som snart ska bli stommen inte i hantverkarstaden, utan arbetarstaden
Jönköping. Staden lockade landsbygdens fattiga och obesuttna,
drog människorna till sig med sina löften om arbete
och sysselsättning.
Den stora befolkningsökning Jönköping upplevde
under 1800-talets lopp innebar alltså inte bara att människorna
i staden blev fler. Deras liv kom också att förändras.
Det var inte längre människor knutna till det småskaliga
hantverket som var i majoritet i staden, den platsen togs allt
mer över av en ny och tidigare osedd arbetarklass. För
att härbärgera de nya invånarna växte det
runt om i staden upp en rad arbetarförstäder, där
mer eller mindre vild kåkstadsbebyggelse bredde ut sig.
I slutet av 1800-talet var det Jönköpings västra
höjder, Bymarken och Dunkehalla, som var de fattigaste arbetarnas
områden, men samtidigt började stadens allt mer välbärgade
medelklass dra sig ut från staden, ta sig bort från
den arbetarklass som nu befolkade stadens gator, fabriker och
kvarter. När den gamla hantverkar- och borgarbefolkningen
drog sig ut från stadens centrala delar (för att snart
uppföra sin egen villabebyggelse på just Bymarken)
kom den fattigaste arbetarbefolkningen att koncentreras till de
östra delar av staden som nu övergavs av sina tidigare
invånare.
Östers omgestaltning sågs med viss oro av de mer välbärgade
jönköpingsbor som fortfarande bodde i stadens administrativa
centrum, väster om Hovrättstorget. För den som
levde i slutet av 1800-talet, måste det ha stått klart
att det nya Öster på ganska kort tid ändrat sitt
utseende. De tändsticks-, bryggeri- och metallarbetare som
trängdes in i de överblivna husen på Öster
har själva inte lämnat många skriftliga spår
efter sig. En skymt av dem kan vi kanske ändå få
i dessa hågkomster från 1870-talet, nedtecknade långt
i efterhand av Sigrid Rosell, dotter till en välbärgad
hattmakare. Hon beskriver sina minnen av tändsticksfabrikernas
alla arbeterskor, när de kom vandrande från sina ”kyffiga
rum” på Tyska och Svenska Maderna över vindbron
under tidiga morgnar:
Det är de småväxta fabriksflickorna, jag tydligast
ser framför mig, där de som en svärm nattflyn skynda
till eller från arbetet. En hårt tillknuten schalett
om huvudet, en tunn schal, knuten om livet, eller en kort kofta,
en sladdrig kjol, bleka av sysslandet med svavel och fosfor i
ohälsosamma lokaler, oftast tandlösa – så
ser jag dem. De buro nästan alla över axeln en stor,
fast lätt börda, det var en packe tändstickslådor,
som hemmavarande barn och åldringar sysslat med. Det var
ju ett lätt arbete, men det ofta surt luktande klistret,
dessa högar av hel- och halvfärdiga tändsticksaskar,
som lågo strödda överallt, gjorde det trånga
rummet ännu mera osunt och skräpigt…
Vad tänkte dessa tändsticksarbeterskor om sina liv
på ett Öster som så snabbt hade förändrats?
Hur levde och bodde de? Hur hanterade människorna på
Öster de förändringar – och det bostadsmässiga
förfall – som de hamnat i? Under loppet av ett knappt
sekel gick Jönköpings östra del från att
ha varit hantverkarnas område till att bli arbetarnas område.
Därifrån gjorde Öster resan till att betraktas
som en ren fattigstadsdel, och till slut till och med som en ”tattarstadsdel”
– så full av sociala konflikter, hopplöshet och
motsättningar att stadsdelen under sommaren 1948 till slut
exploderade i ett utbrott av våld och raseri?
Den förändringen återstår att undersöka.
Men resultaten av vår tids arkeologiska utgrävningar
visar att en sådan undersökning är möjlig
och kanske också nödvändig att göra, om vi
någonsin ska kunna förstå hur ”tattarkravallernas”
och den sociala misärens Öster blev verklighet.
Referenser
Ericsson, Martin (2006). Tattarkravallerna i Jönköping
1948. En studie av arbetarkulturen och utanförskapet. C-uppsats
i historia vid Lunds universitet.
Hur vi bo. Jönköpings bostadsfråga i siffrornas
ljus. Utgiven av Hyresgästernas riksförbund och Jönköpings
hyresgästförening (1936). Stockholm.
Rosell, Sigrid (1935). ”Minnen från 1870-talet”.
Mäster Gudmunds gilles årsbok.
Martin Ericsson (Historiska Institutionen, Lunds Universitet)
Martin Ericsson är född 1982 i
Jönköping. Han är filosofie kandidat i historia
vid Lunds universitet och har tidigare forskat om den lokala rasismen
mot resandefolket i Jönköping. Han har också studerat
två år på Fridhems folkhögskola och arbetat
på systembolaget.
Upp
|
