Eländet bestod
Trots idogt fyllande med sand – som inledningsvis
togs från slottets vallgrav som grävdes samtidigt –
skulle eländet bestå under mer än två sekel
och de som trots allt bodde kvar fick se sina hus sjunka ner i
moraset och måste lägga golvlager på golvlager
för att gå torrskodda inomhus. Vid riklig nederbörd
kunde man dessutom ännu på 1800-talet företaga
roddturer till och med på Storgatan. Men just den höga
grundvattennivå som gjorde boendet så besvärligt,
är idealiskt för bevarande av trä. Detta kunde
konstateras när området omedelbart väster om torget
grävdes ut 1986 och husens golv blottades, till en början
vita som om de varit nya.
Vid den pågående utgrävningen tycks dendrokronologisk
analys av timmer från grundläggningsskedet peka mot
att Kronan på 1620-talet inom utgrävningsområdet
bedrivit anläggningsarbeten för byggnader åt de
värvade hundratalet tyska vantmakarna, något som tidigare
inte kunnat beläggas. Om man översätter till nutid
den som ägde rum 1620–1621 får man föreställa
sig att det byggs bostäder för 5000–7500 personer
från kontinenten som anländer till staden under 1 till
2 månader! Det hela gick förvånansvärt smidigt.
Handlarna på torget lyckades bedriva sin kommers på
bruten plattyska och några år senare var urinvånare
och invandrare släkt med varandra genom giftermål.
Nu finns hopp om att finna spåren av dessa klädesmakare,
vilket skulle göra utgrävningen till en av de mer intressanta
arkeologiska undersökningarna av stormaktstidens Jönköping.
Kanske finner man rester av husens stengrunder och skorstenar,
till vilka togs material från Forn-Jönköpings
förstörda medeltidskyrka?
Bebodd av krukmakare
En av de tomter som nu utgrävs har varit bebodd av krukmakare.
Det är inte första gången en sådan grävs
ut. Öster om Östra torget utgrävdes tomten Svenska
maden 10, där medlemmar av släkten Banck varit verksamma
under ett sekel och som visade sig innehålla flera kubikmeter
avfall och spill från deras krukmakarverkstad.
Den nu aktuella krukmakartomten är Tyska maden 30. Att lokalisera
denna gårds invånare under 1600-talet i stadens mantalslängder
är vanskligt – det fanns vid denna tid varken fastighetsbeteckningar
eller gatunamn. Dessutom tillkommer att tomter såväl
delas som slås samman under tidernas lopp. Den förste
med säkerhet kände invånaren i Tyska maden 30
är därför postiljonen Per Börjesson, eller
Post-Pelle som han kallades till vardags, som bebodde den norra
delen av tomten. Han hade vunnit burskap 1681 och lyckades med
visst besvär få tillstånd att vara hökare
efter att ha nekats arbeta som skräddare.
Post-Pelle avled år 1700 och efterträddes av tullskrivaren
Jacob Planta, som gifte sig med postiljonens änka. Planta
klagade 1704 över att ”Vreten mellan honom och borgaren
Sven Domnerus (innehavare av Tyska maden 27 och västra delen
av 29) hade ingen utgång med orenlighets utflytande, utan
således in på dess lilla örtagård deriveras”.
År 1709 upprepades ett påbud för Domnerus att
”ej bruka någon ränna in uti tullskrivare Jacob
Plantas tomt eller gård”. Några hus i gården
hyrde Planta 1707 ut till beskjutaren och sedermera bagaren Petter
Wall.
I samvetskval
Från senast år 1718 finner man i södra delen
av Tyska maden 30 pistolsmeden Johan Bårman som avlider
1723. Om hans dotter sägs 1727 att hon ”är kommen
i samvetskval och ganska oregerlig, att vakt över henne måste
hållas i några nätter av grannarna. Prästerna
hava ock besökt henne, men få intet besked av henne”.
Bårmans änka Ingrid Holm gifte sig två år
senare med kakelugnsmakare Magnus Soph, ättling till tripmakaren
Baltzar Soph som var en av de tyska klädesmakarna. År
1733 köpte Soph av snickare Jöns Landqvist en del av
Tyska maden 31 som införlivades med den egna tomten. Som
innehavare av en brännugn var han väl medveten om brandrisken.
Med anledning av tidigare eldsvådor klagade han och borgaren
Nils Olofsson i Tyska maden 31år 1730 på egna och
sex grannars vägnar över att den kölna prosten
Junbeck hade på den obebodda norra delen av granntomten
Tyska maden 26 inte övervakades när den var igång
för att rosta malten till prostens öl (tomten stod obebodd
åtminstone till 1780-talet.
Änkan fortsatte
Soph avled 1737, blott omkring 40 år gammal, men verksamheten
fortsattes av hans änka Ingrid Holm, som gjorde sitt bästa
för att betala de skulder Soph efterlämnat och att uppfostra
den lilla dottern Eva Soph ”i alla kristliga seder”.
När dottern 18 år gammal gifter sig med krukmakare
Isak Sjöstrand år 1751 övertager svärsonen
gården som sägs ha blivit uppbyggd under änkans
andra äktenskap, det vill säga tiden 1725–1737.
Vilken omfattning nybyggnationen haft är ej känd i nuläget.
Krukmakarna (eller pottemakarna som de länge kallades i
Jönköping) sålde sina alster på marknaderna
i Småland, där de hade egna permanenta stånd.
Sjöstrand hade till exempel bodar i Vrigstad, Värnamo,
Gislaved, Långaryd och Almesåkra, av vilka några
troligen tidigare tillhört Soph. Att med häst och vagn
frakta de sköra produkterna innebar dock en ekonomisk risk.
En häst i sken eller en grop i vägen kunde lätt
ge ett allvarligt bakslag.
Risk för överfall
Färden till marknaden företogs troligen i karavan, dels
för sällskaps skull, dels för att minska riskerna
för överfall. Trossen utgjordes av ett par kaffekokare,
som för en billig penning trakterade marknadsfolket med den
allt populärare drycken, samt någon fripassagerare
som spred skillingtryck från Falcks änkas officin.
Sjöstrand, som synes ha varit ekonomiskt framgångsrik
och åren 1773 till 1777 också varit ägare av
Östra Kvarteret 11, kunde 1781 sända sin son Adam Adolph
till Lund för studier. Samma år uppsade han sitt burskap
på grund av kroppsbräcklighet och ålder (62 år)
och flyttade till sin fädernegård Åby skattegård
i Östergötland. Här avled han redan 1783 av ”bröstsjukdom”
och sonen övergav Lund för att bistå sin mor.
Kruk- och kakelugnsmakaren Peter Ekman, som 1756–1760 hade
varit i lära hos Peter Apelblad i Norrköping, gifte
sig 1766 med krukmakaren i Jönköping Peter Rymans dotter
Eva (född 1744, dotter till Ingrid Holms dotter i första
giftet Catharina Bårman) och blev samma år borgare.
Han var först bosatt i sin avlidne svärfars gård
Tyska maden 12 som stod öde efter dennes död, men 1780
köpte han Tyska maden 30 av den utflyttande Sjöstrand
och blev 1781 också – liksom Sjöstrand –
ålderman för skrået. Vid denna tid var Jönköpings
krukmakarskrå det näst Stockholm största i landet,
under vilket lydde krukmakare i Lidköping, Köping, Åmål,
Södertälje och Alingsås. Även från
krukmakare i Kalmar och Karlskrona inkrävde Jönköpingsämbetet
kvartalsavgifter genom ålderman Ekman.
Kostnadsförslag
Prosten Samuel Wibohm anlitade 1785 Ekman för ett kostnadsförslag
att ersätta tre tegelkakelugnar i prästgården
med kakelugnar och att verifiera kostnaderna för ytterligare
fyra kakelugnar av kakel som prosten själv installerat.
Vid stadsbranden i februari 1790 ödelades hela den Ekmanska
gården, men redan samma år hade han uppfört fem
nya hus på tomten: ett bostadshus längs gatan på
östra sidan, tre byggnader i rad längs den norra sidan
(ett stort kök, en byggnad rymmande mangel-, material- och
köttbodar samt ett brygghus). Längs gårdens västra
tomtgräns låg verkstaden, som på övervåningen
hade en gesällkammare (Ekman hade 1796 en gesäll –
sonen Olof – och tre lärgossar). Brygghuset och verkstaden
var i två våningar. Tomten var cirka 40x10 meter.
Två omgångar
Ekman inköpte i två omgångar 1801 och 1803 den
näraliggande Tyska maden 21 som han sistnämnda år
överförde till sonen Olof Ekman (1767–1828), vilken
blivit mästare och 1802 gift sig med tenngjutardottern Eva
Christina Lundvall. Sitt burskap uppsade mäster Peter 1812
och avled fem år senare, 74 år gammal. Sonen, som
drivit faderns verkstad, men inrättat en kakelbod i sin gård,
gjorde konkurs samma år som fadern avled.
År 1818 antecknas om Peter Ekmans änka att hon är
hos rådman Stenberg, det vill säga snörmakare
Gottfrid Stenberg den yngre som var gift med hennes dotter Eva
Margareta (1779–1821). Ekman hade även en son, Per
(1769–1839), som fick studera i Lund. Han blev lärare
vid Jönköpings skola 1802, konrektor 1809 och 1817 kyrkoherde
på Visingsö. Den yngste sonen Johannes (född 1782)
var 1818 ciselör i Stockholm.
Änkan Ryman sålde 1820 Tyska maden 30 till Johan Sandberg
som erhållit burskap 1812 och arbetat för Ekman från
senast 1814. Även han blev ålderman och hade som bisyssla
att tillsammans med sin fader, linvävare Anders sandberg,
vid högtider och fester medverka i stadsmusiken.
När en ny brandförsäkring tecknas 1828 har de
flesta husen, som 1798 var täckta med näver och torv,
tegeltak.
Dog i kolera
Sandberg dog i koleran 1834 och tre år senare sålde
hans änka Maria Elisabet Falks sterbhus gården till
snickaren Nils Johan Svensson. Därmed var kakelugnsmakarepoken
i Tyska maden 30 till ända (men fortsatte i Tyska maden 21
till år 1880 genom N.M. Bergencreutz och S.A. Sandberg).
Det kvarter som inrymmer Tyska maden 30 hade under 1700- och
1800-talet ett stort inslag av hantverkare, bland annat de snickarsläkter
Flygare och Hamngren, som återfinns i undertecknads Behyvlade
i Jönköping (utgiven 2006). Men här och var bodde
också, ofta som hyresgäster, personer från andra
stånd, så till exempel i omgångar 1803–1814
och 1821–1826 hovrättsjuristen Johan Wetterberg och
hans son, den blivande författaren ”Onkel Adam”,
i Tyska maden 28. Nummer 31, omedelbart söder om krukmakargården,
var 66 aln lång och 32,5 aln bred, ägdes vid slutet
av 1750-talet av konrektor Isak Svanstedt, som 1759 sålde
den till hovrättsadvokat Jonas Höök. Mellan 1763
och 1776 ägdes den av köpman Isak Mörk, som odlade
tobak och vars tobaksspinnare Peter Ljungberg bodde här.
God dokumentation
Förre landsantikvarien Gunnar Lindqvist hade krukmakeri som
ett av sina intressen och han har också publicerat sig i
ämnet ibland annat Småländska kulturbilder 1966.
Under hans tid lade Länsmuseet grunden till en god dokumentation
av krukmakeriet i staden, en samling som nu kommer att utökas
med valda delar ur mängden av spill från misslyckade
bränningar, krossade formar, krukskärvor etc. Vid mitten
av juni hade man bland annat påträffat fundamentet
till brännugnen i Tyska maden 30.
Per Ericsson (historiker)
(Ovanstående artikel har tidigare varit införd i Folkbladet
13 juli 2007)
Upp
|
