De
äldsta påträffade källarna på Öster
kan dateras till 1630-talet, dvs. tiden strax efter stadens omlokalisering
till halvön Sanden. I samtliga fall handlar det om fynd vid
utgrävningar – ingen finns så gammal källare
finns bevarad i sin helhet. Inom denna äldsta grupp kan vissa
framträda som försänkta, men det är ett resultat
av att markytan höjts med fyllningsmassor genom åren.
I äldre skriftliga källor, främst då olika
brandförsäkringshandlingar, omtalas ofta s.k. ”källarstugor”,
dvs. stenkällare försedd med en träbyggd övervåning.
I namnet ligger en viktig skillnad. De äldsta stenkällarna
doldes inne i huskropparna bakom ytterväggar av timmer. 1700-talets
exemplar byggdes däremot för visas fram, försedda
som de var med huggna stendetaljer och putsade yttermurar. Denna
typ av källare visade fram ägarens ekonomiska förmåga
och utgjorde en dåtida statusmarkör bland andra.
Byggnaderna fick ett långt liv, men i många fall
förändrades användningsområdet med åren.
Det finns exempel på att vad som ursprungligen varit ett
kylförvaringsutrymme förvandlats till pannrum. Överlevnadspotentialen
var således stor – men så blev också det
murade rummet kvar efter bränder, samtidigt som det krävde
en påtaglig insats för att riva. Dessutom bör
hushåll under alla epoker haft behov för brandsäkra
utrymmen som också lämpat sig till kylförvaring.
Ännu har inga fynd av den äldsta generationens källare
gjorts vid årets utgrävning i kv. Diplomaten. Kanske
har de inte heller funnits här bland hantverksgårdarna?
Vårt intryck är ju att källare hör ofta ihop
med handelsverksamhet, med utskänkning och gårdar som
haft en viss status.
Däremot upptäcktes ett sent exemplar redan vid förundersökningen
hösten 2006. Källaren i fråga var belägen
på tomt 26, en av gårdarna längs Slottsgatan.
Vad som återstod när grus och raseringsmassor avlägsnats
var en närmast kvadratisk byggnad (5,3 x 5,8 m) försedd
med metertjocka stenväggar. Att den fungerat in i bebyggelsens
sista tid visades av ett gjutet cementgolv försett med golvbrunn.
Med ledning av ett flygfoto från ca 1950 bör rummet
ha fungerat som en tvättstuga utifrån mängden
tvättlinor som syns inne på gårdsplanen.
Att det trots allt inte var frågan om en 1900-talsbyggnad
visades emellertid av de kraftiga murarna med dess ålderdomliga
konstruktion. Lite väl stor insats för att bara bygga
en tvättstuga! Det fanns heller ingen sprängsten i grunden,
något som är typiskt för hus som uppförts
från slutet av 1800-talet och framåt. Istället
bestod väggarna av stora kluvna stenblock som fogats samman
med lera, inte kalkbruk. Källarmurens insida hade varit vitlimmad,
medan utsidan tätats med en tjock kappa av fast gul lera.
Det ursprungliga golvet hade bestått av en kullerstensläggning
med sten i litet format som satts i ett lager fin sand.
Så långt överensstämde konstruktionen i
detalj med de 1700-tals källare vi tidigare undersökt
på andra ställen i staden, men det fanns en viktig
skillnad. När murresterna avlägsnades upptäckte
vi till vår stora förvåning att det saknades
rustbädd! Rimligtvis skulle där ha funnits en pålning
eller snarare utlagt timmer, avsett att bära och fördela
tyngden av de tjocka stenväggarna. Istället var murarna
var utlagda direkt på dåtidens markyta, eller snarast
något nedgrävda med tanke på den isolerande lerkappan.
Det låg nära tillhands att tala om ”byggfusk”
– en företeelse som sannerligen inte är något
nytt påfund. Men var förklaringen så enkel? För
det första – fusk eller ej så hade konstruktionen
fungerat, eftersom källarrummet stått under långa
tider. Det syntes inga sättningar eller sprickor i murverket.
Där rustbäddens timmer borde ha legat påträffade
vi istället det i norra delen av ABM-fältet allerstädes
närvarande utjämningslagret av lera med dess inblandning
av keramikskärvor och krossat kakel. I tillägg syntes
vissa brandrester i den framschaktade yta.
Allt talar således för att denna källare uppförts
som ett led i återställandet efter stadsbranden 1790.
Var det kanske så att kraftigt timmer – lämpligt
i en rustbädd av traditionellt snitt (se bild) – var
alltför kostbart eller rent av svårt att skaffa fram?
För att spara in kostnader eller kanske väntetid valde
man en enklare, men något riskabel lösning. Försöket
lyckades – besparingen syntes ju inte och huset /källarrummet
stod i minst 170 år!
Undersökningen av källaren hus 328 erbjuder en ögonblicksbild
av situationen i efterspelet till en katastrof. När resurserna
tröt fick man improvisera. Kanske blev det nödvändigt
med förenklingar eller inbesparingar för att överhuvudtaget
få husen resta innan vinter och snö gjorde tillvaron
outhärdlig?
Claes Pettersson
Upp
|
