Historiskt
sett är det ett känt faktum att vissa typer av händelser
ofta vinner insteg i medvetandet och tenderar att dominera över
andra. På sikt kan de rent av dölja alla övriga
skeenden, framförallt de som ligger längre tillbaka
i tiden. Vad som krävs är att det inträffade är
dramatiskt och omvälvande, gärna då med en tongivande
huvudperson i centrum. Alternativet är förhållanden
som påverkar stora grupper människor över längre
tid och som gärna rymmer någon form av djupgående
konflikt.
Låt oss ta några talande exempel. I Småland
kan man peka på Dacketraditionernas dominans i vissa områden.
Vad som skett före och i viss mån efter 1500-talets
mitt har aldrig uppnått samma lyskraft som folkresningens
år gjort. I Skåne dyker drottning Margaretas namn
påfallande ofta upp i samband med landskapets många
borgruiner. Här ser vi en återspegling av unionstidens
krafttag mot de lokala stormännens privata befästningar.
Som en reaktion på den anarki som tidigare rått i
inbördeskrigens tid förmådde den danska kronan
att erövra eller lösa in dessa borgar varefter merparten
ödelades. En viktig händelse med en berömd drottning
som aktör – så bildas en dominerande tradition!
Eller se på Ven i Öresund. För en kort tid innehades
ön av en av samtidens stora vetenskapsmän och kulturpersonligheter
– Tycho Brahe. Följaktligen överskuggar hans närvaro
allt annat som hänt. På närmare håll erbjuder
en annan Brahe – Greve Per – ett liknande exempel
när det gäller Visingsös historia. I min egen hemstad
Mariestad är det Karl IX och stadens dramatiska grundläggning
som totalt dominerar bilden så till den grad att en äldre
historia med Tuna gård och en försvunnen by på
stadens nuvarande plats totalt försvunnit ur medvetandet.
Så det är inte förvånande att man i Jönköping
minns man eländet på Öster, eftersom det var reellt
nog. De usla sociala förhållandena glöms inte
bort i första taget. Inte heller de konflikter mellan olika
stadsdelars invånare som stundtals rådde – de
s.k. Tattarkravallerna sommaren 1948 och annat negativt har satt
sina spår. Den som å andra sidan vuxit upp på
Öster minns istället gärna solidariteten mellan
träkvarterens invånare och den enade front man visade
mot en fientlig omvärld.
Men har det verkligen alltid sett ut så här? Var Öster
– och då framför allt kvarteren intill Östra
Torget – fattigt redan från början? Utifrån
de resultat som erhållits vid de senaste årens stora
arkeologiska undersökningar i 1600-talsstaden måste
svaret på frågan bli nekande. Nej, Jönköpings
invånare under både Stormaktstid och Frihetstid levde
i en stad med ett vidsträckt kontaktnät, en plats dit
oväntat exklusiva varor transporterades. Dessutom var det
en ort som redan från början präglades av en befolkning
sammansatt av många olika grupper, varav vissa hade sina
rötter långt utanför rikets gränser. Hit
kom i början av 1620-talet de tyska klädesmakare som
värvats för att bygga upp en modern inhemsk textilproduktion
i stor skala. Kronan hade redan från början vidlyftiga
planer för Jönköpings framtid och satsningarna
var omfattande.
Undersökningarna i kvarteret Diplomaten har hittills visat
att de första invånarna på platsen, dvs. de tyska
klädesmakarna, faktiskt besatt ett icke föraktligt välstånd.
Rimligtvis var dessa specialister välbetalda, eftersom de
kunde behålla ett högst kontinentalt konsumtionsmönster
långt uppe i Norden. Man hade visserligen haft oturen att
placeras ut på den nygrundade stadens sämsta tomter,
men utgjorde trots allt en arbetararistokrati som levde ett jämförelsevis
gott liv.
Den bästa parallellen till denna grupp utgörs av de
mer kända valloner som inhyrdes till de svenska järnbruken
under samma epok. Man besatt efterfrågade kunskaper och
som tekniköverförare från kontinenten var man
värda all respekt. Om Sverige verkligen skulle lyckas bli
en stormakt gällde det att dess resurser mobiliserades. Men
det räckte inte. Utländska experter måste bidra
med knowhow – och det gjorde de knappast gratis! Skillnaden
jämfört med vallonerna är att vantmakeriet aldrig
kom att bli samma lyckade satsning som bruksnäringen. Klädesmakarnas
insatser i Jönköping gav därför inga mer bestående
resultat och har idag mer eller mindre fallit i glömska.
Även i följade skede var det knappast fattigdom som
präglade tillvaron i kvarteret. 1700-talets gårdar
var inte påfallande små och husen var välbyggda.
Däremot var byggnadsskicket på många vis anpassat
till de osäkra grundförhållandena som rådde
i området närmast Kålgården. Visserligen
tillhörde hantverkarna i området inte längre någon
arbetets överklass, men det fanns pengar i omlopp, långväga
importvaror att tillgå och man hade smak för livets
goda. Visserligen kombinerade man rollen som borgare och hantverkare
med att också vara månskensbonde, men det var något
som gällde de flesta av stadens invånare. Man höll
djur inne i gårdarna samtidigt som man nyttjade odlingslotter
och slåttermarker utom stadens hank och stör.
Verkstädernas produkter var påfallande moderna –
i alla fall när det gäller de kakelugnar vi hittills
kunnat studera närmare. Hantverkaren visste vad som efterfrågades
och den lokala kundkretsen önskade det senaste, om än
i en provinsiell tappning. Man var dessutom verkligt skickliga
inom sitt fack även om kvalitén på kakelugnarna
inte kunde mäta sig med vad som samtidigt producerades vid
fabrikerna i Marieberg och Rörstrand. Det bör också
noteras att både Isak Sjöstrand och efterföljaren
Peter Ekman (båda verksamma i gård 30) nådde
att bli åldermän i Jönköpings krukmakarskrå
– en högst respektabel position i dåtidens samhälle!
Sammanfattningsvis kan det kanske vara dags att sluta projicera
minnet av Tattarkravallernas fattiga Öster på kvarteren
kring Östra torget under 1600- och 1700-tal. Undersökningarna
i kv. Diplomaten har tydligt visat att områdets äldre
historia är betydligt mer komplicerad och mångfacetterad
än vad man först anar …
Claes Pettersson
Upp
|
