På
1760-talet ägde timmerman Gustaf Lindberg tomten och på
1770-talet stockhuggare Håkan Örnberg. Det är
inte otroligt att någon av dessa bunkrat virke för
sin verksamhet. En stockhuggare tillverkar bösstockar och
det lär vara lättare att svarva trä när det
är fuktigt. På så vis får också nedgrävningen
en rimlig förklaring.
Norr om virkesgropen och ladugården låg ett hus,
en kombinerad verkstad med förråd och bostad som byggts
eller ombyggts efter 1768. Ett mynt som husoffer mellan syllstenarna
daterar husets funktionstid. Troligen uppfördes det några
decennier tidigare, utifrån ett mynt från 1720- eller
1740-tal funnet i risbädden under husgrunden.
Lindberg eller Örnberg kan ha hållit boskap, men ladugården
kan också ha tagits ur drift innan virkesförrådet
grävdes ner - det gick inte att se någon tydlig övergång
i profil. Att de prima stockarna sedan blev kvar i gropen kan
bero på en mängd tillfälligheter. Kanske dog hantverkaren
och förrådet glömdes bort? Även om virket
är hittat igen blir det dock inga bösstockar gjorda.
Stockarna ser helt färska ut när de tas upp ur jorden,
men så här 240 år efteråt förvandlas
de till fnöske när de torkar ut.
Sven Lennartsson
Upp |
