Aktuellt Arkeologi i Jönköpings län Våra tjänsterTidigare projekt PublikationerMånadens historia

Arkeologi   >   Aktuella projekt   >   Kvarteret Diplomaten  >   Fördjupning 13

Att gräva stort och fort

Den traditionelle arkeologen, han med pensel och grävsked, är en utrotningshotad figur. Med de ekonomiska ramar och tajta tidsscheman som gäller för nutida utgrävningar finns det sällan utrymme till meditativt putsande. Dessutom råder ett annat synsätt på kulturvärden – arkeologens uppgift är i första hand att söka bevara; inte till varje pris gräva ut. Då kostnaderna för en arkeologisk undersökning stiger i takt med allt annat, leder detta paradoxalt nog till ett ökat hänsynstagande. OM det är möjligt för en exploatör att undvika utgrävningar och istället spara fornlämningen sker detta efter samråd med länsstyrelsen. Kanske kan en ny väg ges lite annorlunda sträckning, en huskropp flyttas och ett känsligt område undantas? Det finns oftast lösningar.

Väljer man att gå vidare, antingen för att samhällsnyttan så kräver eller därför att vinstmarginalerna så tillåter, kommer arkeologerna in i bilden. Spaden och grävskeden finns fortfarande med i packningen, men vårt favoritredskap är numera avsevärt större. Känns det stötande att en grävmaskin med 16 tons arbetsvikt bökar runt i lämningarna av vårt förflutna? Ingen fara - faktum är att med en kunnig maskinist vid kontrollerna kan det omöjliga genomföras. Om en medelstor grävmaskin förses med ett s.k. rototiltaggregat får skopan en extrem rörlighet i alla led. Med träning och fingertoppskänsla är det fullt möjligt att rensa ytor maskinellt; t.o.m. att gräva enskilda kulturlager. Då kan arkeologen koncentrera sig på att mäta in, att beskriva och bara plocka fram sin lilla grävsked då verkligt spännande företeelser dyker upp.

Inför de arkeologiska insatserna i kv. Diplomaten år 2007 var förutsättningarna väldigt tydliga. Vi förväntades göra en noggrann undersökning av en yta på 3300 m2 i ett kvarter där lagerdjupet uppskattades till två meter. Uppdraget skulle utföras på drygt ett halvt år av åtta personer. Detta skulle ha varit fullkomligt ogörligt utan maskinellt stöd. Vår metod blev att inrikta oss på byggnadslämningar och de bevarade markytor där folk vistats och verkat. I övrigt maskinschaktades utfyllnadslager och raseringsnivåer. Sådana företeelser lågprioriterades, men blev likafullt beskrivna och inmätta.

Däri ligger ytterligare en skillnad, jämfört med de arkeologer som var verksamma på gamle kungens tid. Så gott som all mätning på en utgrävning sker nu med totalstation och noga anpassade mätprogram. Arkeologen utför en modern lantmätares arbetsuppgifter. Med dagens teknik produceras kartor över lämningarna med en mycket hög grad av noggrannhet. På så vis kan t.ex. spridningsbilder över olika föremålstyper eller prover bli tillgängliga redan i fält; något som i hög grad underlättar tolkningsarbetet.

Men, invänder Vän av Ordning, förlorar man inte kunskap genom att alltid arbeta i högt tempo och med stort utnyttjande av maskiner? Jo, visst är det så. Jämför man resultaten från 2007 års utgrävning i kv. Diplomaten med en konsekvent genomförd lagergrävning förekommer det säkert brister och ofullständigheter. Samtidigt måste man ställa sig frågan vad tillämpningen av en helt manuell metod skulle innebära i fråga om tid, personal och kostnader. Skulle verkligen den extra kunskap som stod att vinna motivera de närmast exponentiellt ökade utgrävningskostnaderna?

Man får inte heller glömma bort att kostnaderna vid en större stadsarkeologisk undersökning vanligtvis är intimt sammanlänkade med praktiska svårigheter. Inom 1600-talsstaden Jönköping utgörs problemet först och främst av den extremt höga grundvattennivån. Detta förhållande medför i och för sig att det organiska materialet i kulturlagren blir ytterst välbevarat. För att kunna gräva ut ner till stormaktstidens marknivåer krävs emellertid omfattande åtgärder. Grundvattnet måste sänkas upp till en meter, vilket sker genom att s.k. wellpoints borras ner och kopplas ihop med ett pumpsystem. Här krävs rigorös kontroll för att inte angränsande fastigheter skall drabbas av sättningar.

En annan komplikation är av rent logistisk karaktär. Om man skall avlägsna 5-6000 m3 fasta massor som i kv. Diplomaten gäller det att ha tillgång till en fungerande transportapparat. Det handlar inte bara om att gräva upp kulturlagren. Jord, sten och gammalt trä måste kunna transporteras undan fortlöpande på iordningställda körvägar och kanske mellanlagras på en upplagsplats. Och det måste kontinuerligt finnas lastbilar och lastmaskiner att tillgå, något som inte var det lättaste i byggboomens Jönköping sommaren 2007! Dessutom kan jorden vara miljöfarlig, eftersom gamla föroreningar fortfarande finns kvar i marken. I kv. Apeln fanns spår efter tre sekels metallhantering. I kv. Diplomaten rörde det sig istället om stora mängder bly som härstammade från 1700-talets krukmakerier. Lösningen i båda fallen blev att köra iväg de värst kontaminerade massorna till säker deponering i Linköping. Med tiden lär man sig att improvisera och finna vettiga utvägar, trots att transportsamordning och logistik inte direkt tillhörde de ämnen som ingick i arkeologiutbildningen…

I kv. Diplomaten (och i det närbelägna Apeln år 2004) har det varit möjligt att täcka in stora ytor. För omväxlings skull är det helheter som studerats, både ytmässigt och kronologiskt. Vi har haft förmånen att gräva kompletta gårdar, rent av kvarter, istället för enstaka små titthål eller ytor som perforerats av sentida ingrepp. I det avseendet var kv. Diplomaten rent exceptionellt. Här hade bara lättare trähusbebyggelse funnits genom alla år. Inom 3300 m2 fanns bara två sentida betonggrunder och en oljetank nedgrävda. De ledningar och rör som på senare år dragits in hade lagts i innergårdar och vretar, vilket lämnade själva huslämningarna intakta. Genom att utnyttja kunskapen kring dessa helt undersökta gårdsmiljöers utveckling, får vi möjlighet att bättre förstå resultaten från talrika mindre undersökningar. Med facit i hand kan även de små pusselbitarna passas in.

När pusslet läggs, när alla lösa trådar knyts ihop, får arkeologen fungera som lite av en allkonstnär. Fast när man ställs inför komplexa lämningar som hantverksgårdarna i kv. Diplomaten inser man att det krävs råd och hjälp från verkliga specialister. Då gäller det att vara öppen för övergripande lösningar. För att hitta rätt får vi humanister fuska lite med naturvetenskaperna – fast givetvis under sakkunnigt överinseende!

Man når fram till bäst resultat då experter från olika ämnen kan medverka i fält. I kv. Diplomaten har vi haft förmånen av att kunna sköta den arkeobotaniska provtagningen tillsammans med Jens Heimdahl, UV Mitt (se kapitlet Vad blomstrade i Diplomaten – en arkeobotanisk orientering). Även bedömningen av keramikmaterialet har till stor del utförts i fält av Ole Stilborg, KFL (se kapitlet Krukmakare och kakelugnsmakare i Kv. Diplomaten). Samtidigt har vi inom Diplomatenprojektet bett om – och fått – stöd från många andra kollegor, verksamma inom de mest skiftande forskningsfält. Dendrokronologin och numismatiken hjälper oss att datera rätt, teknikhistoria underlättar tolkningar av de hantverk som utövats i kvarterets gårdar, medan konservatorer specialiserade på olika material gör så att fynden kan bevaras för framtiden.

Kort sagt är det nödvändighet att bygga vidsträckta nätverk för att rätt kunna tolka och förstå historien. Man finner så många fragment ur en förgången verklighet och så många upplysningar står att hämta hos sakkunskapen. Samtidigt får man inte heller glömma bort allt det vetande som finns hos vår viktigaste målgrupp - allmänheten. Det blir ett givande och tagande, vars avsikt måste vara att berätta en bra historia; baserad på lärdomar som nyligen vunnits ute i schakten. Genom att förmedla den kunskapen finner vi förhoppningsvis också en väg till vidare förståelse av människans villkor.

Claes Pettersson

Upp