Vägglusen som idag är spridd över hela världen
kom enligt traditionen till Norden och Sverige på 1500-talet.
Den lär då ha följt med vid import av stoppade
möbler från Holland. Detta påstående kan
dock varken vederläggas eller verifieras.
Det var självfallet obehagligt att försöka sova
i ett rum med vägglöss. Hur försökte då
Jönköpingsborna bekämpa ohyran? Under 1800-talet
utnyttjade stadens invånare förmodligen en känd
biologisk bekämpningsmetod: Man införskaffade ett antal
rovbärfisar, Picromerus bidens, som enligt uppgift och tradition
jagade och åt upp vägglössen på ett par
veckor.
Vägglössen är trots namnet inte släkt med
lössen, utan är en skinnbagge. Vägglössen
i Jönköping bodde i trähusens väggar bakom
tapeter och paneler, i sprickor, bakom bonader och i möbler.
Under natten lämnade de sina gömställen och sökte
upp stadens invånare för en blodmåltid. Lopporna
har ett liknande levnadssätt. Rent allmänt kan man säga
att medan vägglössen hade gömställen relativt
djupt inne i byggnadskonstruktionerna, så uppehöll
sig lopporna mer ytligt. Typiskt för vägglössen
är att de nattetid biter på ansikte, hals och armar,
dvs. de delar av människokroppen som normalt är utanför
täcket. Loppbetten påträffas däremot på
lår, skinkor, skuldror, rygg eller mage. Det vill säga
de delar av kroppen som har direkt kontakt med madrassen där
lopporna höll till.
Införandet av centralvärme och nya byggnationsmetoder
blev dödsstöten för loppor och vägglöss.
Mikroklimatet och därmed förutsättningarna för
nämnda ohyra ändrades radikalt. Lopporna behöver
ha en relativt hög luftfuktighet för att trivas och
klarade inte den nya torra miljön. 1900-talet såg därför
en tillbakagång för både loppor och vägglöss.
När DDT introducerades 1939 påskyndades utvecklingen,
men också utan insiktsgifter skulle loppor och vägglöss
ha försvunnit från Jönköpingsbornas bostäder.
I dag har inomhusklimatet förändrats så till
den grad att det skapats helt nya biologiska nischer för
t.ex. hundfästingen eller husfästingen, Rhipicephalus
sanguineus; en art som normalt har sitt ursprung i norra Afrika.
Den bruna hundfästingen är vektor (värd och spridare)
för flera allvarliga sjukdomar som Krim-Kongo, hemorragisk
feber (blödarfeber) och olika typer av babesia (bakteriesjukdomar
med avancerade förökningsstrukturer). När den bruna
hundfästningen har infekterat ett bostadsutrymme är
det näst intill omöjligt att avhysa den. Man skall därför
inte förvånas om det i framtiden står i lokaltidningen
om det första fallet av Krim-Kongo eller hemorragisk feber.
Det vore resultatet av att vi skapat nya förutsättningar
för ohyra och medföljande sjukdomar i Jönköping.
Joakim Svahn
Upp |
