Klagomålen
från de tyska klädesmakarna och deras grannar var ihärdiga
och högljudda, men Kronan gav inte vika. Avtalet var uppfyllt;
mästarna med sina familjer och arbetare hade fått tomter
i den nya staden. Nu skulle de fullgöra sin del av avtalet
- att leverera uniformstyg till den växande svenska armén.
Visserligen hade de tilldelats en sumpmark i utkanten av Jönköping,
men på Kronans order hade bönderna i trakten fraktat
in otaliga lass med timmer, sand och ris till maden för att
göra marken bebolig. Kärret hade beretts för klädesmakarna
med meterhöga sandbäddar. Vilka andra kunde förvänta
sig en sådan frikostighet? Ändå hade de mage
att klaga. Skäms!
Till en kaotisk nybyggarstad kom de klädesmakare (vantmakare)
som värvats i Tyskland för att bygga upp en modern textiltillverkning
åt en stormakt i vardande. Framför allt behövde
armén stora mängder ylletyg till uniformer och filtar.
Den plats myndigheterna valde för sin storsatsning –
Vantmakeriet – var Jönköping. Här fanns råvaror
och vattenkraft på nära håll. Däremot stod
det sämre till med den tomtmark som tilldelades klädesmakarna.
Trots att man utgjorde en på många sätt privilegierad
invandrargrupp, vars tekniska kunnande ansågs viktigt av
svenska Kronan, fick man sätta bo ute på de blöta
maderna. Fukt och återkommande översvämningar
blev en del av vardagen i det nya landet. Var det verkligen detta
som hade utlovats? Man hade god anledning att klaga…
Fossil av ogräs från kvarteret talar sitt tydliga
språk. De första invånarna hade det verkligen
blött om fötterna. I lämningarna från det
tidiga 1600-talet dominerar fuktälskande sumpväxter
som t.ex. tiggarranunkel. Talrika rester efter vattenlevande hoppkräftor
finns i nästan alla lager. Spår som dessa visar att
vattensamlingar stått öppna större delen av året
bland 1600-talets hantverksgårdar.
Faktum är att miljön i kvarteret verkar ha varit så
sumpig att det inte tagit många decennier innan flera gårdar
lämnats öde. Byggnadsresterna täcktes av tjocka
lager utfyllnadssand. Kanske var tanken att bygga nytt när
man väl fått bukt med fukten och översvämningarna,
men det var ingen omedelbar process. Dyngbemängda tramphorisonter
tyder på att tomter fått ligga för fäfot
under ett antal säsonger.
Ogräsfloran i 1700-talets kvarter är mer normal för
samtida stadsmiljöer. Man känner igen växter från
nutida stallmiljöer med mållor, brännässlor
och bolmört. Det finns också tecken på att man
bedrivit trädgårdsodling inne på bakgårdarna.
Spår av brukade täppor med såbäddar och
gångar har hittats. Bland växtfynden finns en del arter
som mycket väl kan ha odlats i kvarteret som t.ex. sallad,
persilja, dill, kattmynta, krusbär och svarta vinbär.
På 1700-talet var det fortfarande vanligt att brygga eget
öl, något man uppenbarligen ägnat sig åt
i Jönköping. Frukter av humle – avsilade rester
efter ölkryddning – har hittats på flera platser.
Bland annat i närheten av prosten Junbecks tomt. Förmodligen
är det samma ölbryggning som det skriftliga källmaterialet
vittnar om då grannarna klagar över den eldfara som
uppstått på grund av prostens dåligt eftersedda
kölna (malttork) år 1730. I botten av en latrintunna
från samme prästmans bakgård gjordes ett märkligt
fynd, nämligen en mängd fröer från hampa
(Cannabis sativa). Kanske odlades hampan på prästens
bakgård, men varför fröna hamnat i latrinen är
en gåta.
Kvarteret Diplomaten och dess på många sätt
omvända historia fascinerar. Avståndet mellan kvarterets
tidiga bosättare, de tyska klädesmakarna, och 1900-talets
eländiga kåkstad växer när vi tittar närmare
på latrinavfall som dumpats i en tomtgränsränna
inklämd mellan husen längst i söder.
När den nästan 400-åriga avföringen vattensiktats
och lagts under mikroskopet framträder resterna av ett välmående
liv, bokstavligen kryddat av lyxvaror. Förutom exotiska detaljer
som russin, mandlar, citron och fikon – importerade från
Sydeuropa - finns här än mer fjärran rariteter
i form av pepparkorn. Under det tidiga 1600-talet var peppar mycket
dyrt och importerades med ostindiefarare långväga från
Asien. Man har också haft smak för inhemsk lyx i form
av åkerbär och hjortron samt nymodigheter som melon
och plommon. I det tidiga 1600-talets matlagning använde
man sig mycket av bär och frukter, något som speglas
i förekomsten av krusbär, blåbär, slånbär,
surkörsbär och i frukter som äpple, päron
och krikon. Här finns även spår av mer bekanta
kryddor som koriander, dill och kummin.
De märkliga växtfynden i diket på Tyska Maden
väcker många nya frågor kring 1600-talets textilarbetare
och livet i Jönköping. Var den matkultur vi hittat spår
efter i kv. Diplomaten vanlig också bland Jönköpings
inhemska hantverkare? Eller var de inflyttade tyska klädesmakarna
särskilda läckergommar? Varifrån fick de sina
exklusiva matvaror? Importerade de själva eller var detta
varor som man rent av kunde köpa på marknaden i Jönköping?
Den bild som växter fram av de tyska vantmakarna är
en bild av en arbetararistokrati; av människor som var vana
vid bättre förhållanden än dem man mötte
efter att ha lockats upp till det avlägsna Jönköping.
Är det inte närmast den välbärgade medelklassens
klagan vi hör i vittnesmålen om olidliga levnadsförhållanden?
Men den slemma stanken som uppsteg från marken då?
Berodde den bara på markfukten, eller var det kanske så
att någon hade för vana att tömma sitt nattkärl
utanför grannens sovrumsfönster?
Jens Heimdahl
Ovanstående text är ett utdrag ur en längre artikel
som publiceras i Populär Arkeologi nr 3/2007.
Upp
|
