På onsdagsmötet den 31 oktober redogjorde projektledningen för planeringen framöver. En första reducering av arbetsstyrkan med fyra personer skall ske den 16 november. En andra neddragning är inbokad till den 30 november. Den återstående gruppen på sex personer arbetar vidare till grävningens slut som planeras till fredagen den 14 december. Fast om vi skulle hinna bli klara lite tidigare vore det ju trevligt. December är som bekant ingen bra månad för arkeologi…
Den 31 oktober hölls ännu ett i raden av byggmöten. Vi tog chansen att inför uppdragsgivarna förklara hur bra resultaten från kv. Diplomaten verkligen är och hur detta skulle kunna utnyttjas i kommunens egen marknadsföring. Ett bland många förslag är att lyfta fram den tradition på stora markarbeten som finns i Jönköping alltsedan 1600-talet. Vad sägs t.ex. om en slogan som Det här har vi gjort förut – tunga jobb är inget nytt i Jönköping!
Vid mötet framkom också att kommunens projektledning tänker använda sig av skruvpålning i ABM-fältet. Återfyllningen kan påbörjas den 5 november. Därefter får ytan utnyttjas till upplag, ett mellanlager för våra uppgrävda massor. Dessutom fick vi löfte om att den västligaste delen av tomt 208 (med hus 325) kan ligga kvar ostörd, eftersom det befinner sig utanför den kommande bygglinjen. Lika gott så.
Den 7 november var ABM-fältet nästan helt återfyllt efter 3–4 dagars intensiv lastbilstrafik. Våra mätpunkter vid Odengatan fick flyttas och wellpointsystemet längs stadsbiblioteket kunde demonteras. Rörsystemen mäts in och redovisas bland fältets störningar, eftersom dess sträckningar de facto gjort undersökningarna krångligare. Den allra sista arkeologiska insatsen i ABM-fältet gjordes på förmiddagen den sjunde, vilket känns en smula konstigt. Det var ju faktiskt här alltsammans började för 1 ½ år sedan!
Samtidigt kunde vi på allvar börja diskutera det nya wellpointsystemet; det som skall sitta utefter Målargatan och i gränsen mellan tomt 217 och gårdarna norr därom. Pumpningen skall inte startas förrän vi gjort klart tomt 219 och 220 och överlämnat också den delen av fältet till byggarna. Det är viktigt att inte den dagvattenbrunn som utgör vårt enda avlopp överbelastas.
I dagarna slutade Lasse Enthav hos oss och flyttade istället över sin gula CAT till en förundersökning i kv. Ansvaret. Kollegorna från UV Öst som sköter utgrävningen därborta kom på besök till kv. Diplomaten den 8 november.
I början av november gästades utgrävningen av två killar från Per Brahe-gymnasiet. Joel Wismén-Fritz och Pontus Folkesson spelade in en film med titeln Varför arkeologi? De viktiga frågorna kring kulturmiljövårdens inriktning och kostnader kunde knappast ha fått en bättre illustration än Diplomaten-projektet! En annan tillfällig gäst var vår praktikant Caroline Folke som fick tillfälle att testa det tuffa livet i fält när det verkligen är tufft, hårt, kallt … och stressigt dessutom. Man får bara hoppas att de kylslagna höstdagar hon tillbringade med Joakim och Rickard i ABM-fältets sista hörn inte avskräckt henne från en framtid inom kultursektorn.
Vår mediasatsning börjar ge resultat; om än på ett något oväntat sätt. Joakim blev nämligen kontaktad av en man som misstänkte att han har någon form av ohyra hemma. Han hade läst artiklarna på projektets hemsida och vill nu fråga författaren om råd. Mer om media – vår text om arkeobotanik har nått ut till en större läsekrets än vad vi vågat hoppas på. Populär Arkeologi 3/08 är redan slutsåld, eftersom numret utnyttjats i samband med ett studenterbjudande som fallit väl ut. Så sextusen exemplar har funnit läsare runt om i landet. Inte illa!
Det stundande 375 årsminnet av slaget vid Lützen och Gustav II Adolfs död föranledde en febril aktivitet. Eftersom vi bestämt oss för att pressformen kan ha varit avsedd för bakverk eller konfektyr i någon form tog vi kontakt med choklateriet La Gotte här i Jönköping. Skulle det gå att framställa en speciell choklad med kungens äkta porträtt lagom till jubileet?
Först måste en ny form tillverkas med originalet som förlaga. Testen med silikonmassa föll inte väl ut, eftersom den visade sig missfärga keramiken. Återstår då 3D-skanning och formtillverkning i pralinernas eget hemland, Belgien. Tyvärr medförde detta att 375-årsdagen blev utan choklad. Men vi fortsätter arbeta på en lösning! Som en liten tröst visas originalformen nere i museets foajé en tid framöver.
På själva Gustav Adolf-dagen den 6 november höll vi en välbesökt pressrelease kring fyndet av vår Gustav Adolf-form. Klockan 10:30 väntade reportrar från Smålandsnytt, TV 4, Jönköping Nu och Smålands Folkblad. Jönköpings Posten saknades i samlingen. De hade nämligen försäkrat sig om en intervju i förväg, så att nyheten kunde ligga ute på Gustav Adolfsdagens morgon. Vi skickade också ut releasen till rikstäckande media och våra olika branschtidningar – få se vilket resultat som uppnås!
På sikt hoppas vi kunna introducera några nya officiella souvenirer med arkeologiskt tema från Diplomatenprojektet. Gustav Adolfchokladen är förstås självskriven, men också keramik med motiv från Isak Sjöstrands formar och kärl med förlaga ur den Sophska produktionen borde kunna ha en marknad. Kanske en reproduktion av den fina bronskedjan – varför inte som Jönköpingslänken – en officiell gåva som håller ?
Historia – Gårdar i nummerföljd?
I nuläget känns det befogat att hypotetiskt beskriva kvarterets första bebyggelsehistoria på följande vis: en första etablering sker på 1620-talet längs Missionsgränd, eventuellt samtidigt längs Slottsgatan. Först därefter kompletteras kvarteret med gårdar längs Målargatan. Sist tillkommer de tre gårdarna i kv. Droskan. Ordningsföljden kan jämföras med tomtnumreringen 208 – 220 enligt 1696 års ägarlängd. Är det hela verkligen så enkelt? Att tomterna numrerats i den ordning som de lagts ut, alternativt bebyggts?
Specialisterna – Främmande fajanser och passande trä
Ole Silborg var med i fält den 29 oktober. Då systematiserade han vår kakelregistrering och satte upp lite nya riktlinjer för hur den skall fortgå. Utifrån sina observationer av materialet kom Ole också med två viktiga nya slutsatser. Han kan identifiera två olika sätt att utföra rumpen på kaklen; något som bör kunna motsvara ”fingeravtryck” från olika hantverkare. Dessutom förefaller tillverkningen av kakelugnar att ha skett i perioder. De intensiva arbetsinsatserna motsvarar då antagligen en separat beställning. Mellan dessa beställningar producerade verkstaden vanlig keramik.
Den 7 november kom Torbjörn Brorsson till Jönköping för att se på fajanser och tidigt rödgods. Han kunde tydligt se hur det engelska och holländska godset dominerade, men det förekommer också mer långväga importer. Till exempel hittade Torbjörn bitar av majolika som kan härstamma från Spanien eller Italien. Hans förslag är att vi bör försöka lyfta fram fajanserna i fyndbearbetningen, eftersom själva materialet är så väl daterat och få forskare sysslar med denna godstyp i Nordeuropa.
Bland rödgodset finns ett antal kärl som hämtats från kontinenten under första hälften av 1600-talet. Om fat och andra kärl hade ett tyskt ursprung borde det enligt Torbjörn ha funnits ett tydligt inslag av djur- och fågelmotiv i dekoren. I nuläget kan vi säga denna typ av mönster förekommer, men inte i något större antal. Beträffande den målade skärvan med dekor i högrelief från skrädderiet i tomt 208 så beskriver Torbjörn den som ”gjord av en skicklig, stengodskunnig person som jobbar i fel lera”. Man kan fråga sig varför i så fall?
En viktig fråga att besvara är emellertid hur den lokalt tillverkade vardagskeramiken egentligen såg ut vid den här tiden. Hur påverkades mode och efterfrågan i en provinsiell stad som Jönköping genom närvaron av en inflyttad, välbetald grupp tyska hantverkare? Kan vi spåra detta i keramiken? Torbjörn förespråkar kemiska analyser på godset för att kunna säkerställa dess ursprung. Hans spontana reaktion är att materialet från Diplomaten väl kan mäta sig med den samtida keramiken från kv. Liljan i Malmö …där ändå stadens borgmästare bodde!
En annan fråga gäller handelsvägarna. I vårt material, precis som i övriga 1600-talsmaterial från Jönköping, förekommer övervägande fajanser, medan stengodset närmast lyser med sin frånvaro. Här uppe saknar vi de för perioden annars så typiska ansiktskannorna (de s.k. Bartmankrusen). Anledningen är säkert att medan t.ex. Skånes städer handlade mot söder och Tyskland så följde Jönköpings handel västliga vägar över Göteborg ut i Europa. Därav de engelska och holländska fajansernas dominans i vårt arkeologiska arkiv!
I början av november kunde Jens titta närmare på torvnivåer i själva övergångszonen. Det visade sig att den sista generation växtlighet fortfarande låg kvar. Man har alltså inte hyvlat av torven innan utfyllningsarbetena inleddes. Vid en fortsatt analys går det förhoppningsvis att avgöra vid vilken årstid man fyllt ut och huruvida vi möter en betesmark med gödselgynnad flora eller en mer opåverkad starräng.
Mycket har hänt på dendrosidan. Den 30 oktober kom resultaten från de båda prover som togs ute i Slottsgatan i somras. Där sågades skivor ur kraftigt terrasstimmer som i det ena fallet visade sig ha fällts vintern 1620-21. Ett svar som ligger helt i linje med våra förväntningar. Trädets växtstart skedde under 1380-talet. Det andra inlämnade provet var från en granstock ur samma kista och går för närvarande inte att datera. Här behövs fler prover! Av den anledningen har labbet på Geocentrum i Lund erbjudit rabatt för gran (2 prov till priset av ett) så att en komplementkurva kan byggas upp för Jönköpingsområdet. Hans Linderson har dessutom bett oss samla in exempel på grantoppar ur fältets rustbäddar. Man kan ha använt vad som idag skulle benämnas helträdsutnyttjande, där stammarna sågats till terrasstimmer, medan toppar och grenar hamnat i rustbäddarna.
Vad som kan förefalla lite märkligt är att man utnyttjat grantimmer till de viktiga husterrasserna. Med den benägenhet till kärnröta som utmärker gran borde man ha undvikt detta i en bärande grundkonstruktion. När nu träslaget ändå förekommer måste man fråga sig vad det betyder. Handlar det om medvetet byggfusk, brist på lämpligt byggmaterial eller kanske en stressig arbetssituation?
Ett större fyndurval transporterades till Malmö kulturmiljös konserveringsavdelning för inlämning den 31 oktober. Några dagar senare fick vi en första konserveringsrapport i retur, tillsammans med de förmodat danska silvermynten som direkt lämnades in till numismatiker Ulla von Wovern på Historiska Museet i Lund för bestämning. Samtidigt har Tomas Lindell tittat lite närmare på vissa av våra finare fynd, sådana de nu börjar framträda under konserveringens gång. Vår bronskedja förefaller t.ex. alltmer unik. Den är ett mycket välgjort arbete, där länken innehåller fler delar än vi först trodde. Den lilla bronshammaren från tomt 30/218 fick Tomas att direkt tänka på en guldsmeds verktygsuppsättning. I det fallet finns det en alternativ tolkning, eftersom en pistolsmed varit verksam i gården vid början av 1700-talet. Hammaren skulle mycket väl ha kunnat användas till ciselering. Av det förmodade kedjelodet från tomt 209 blev istället ett komplett, klotformigt hänglås.
Vi har även tagit ut ett större trämaterial till konservering. ”Större” i betydelsen vikt och volym, inte till antalet. Tröskeln från hus 325 anses ha ett gott pedagogiskt värde för den kommande stadshistoriska utställningen. Därför hamnar den i ett vätskefyllt kar på Kalmar Länsmuseum under det närmaste året. Detsamma gäller i ännu högre grad för den stora terrasskistan från tomt 212 med dess fint planbilade sidor. Den illustrerar på ett högst påtagligt sätt vilka insatser som krävt på Öster innan man överhuvudtaget kunnat börja tänka på att bebygga den nya kvartersmarken. Av den anledningen har vi dokumenterat stockarna från kistan samt det trappanfang med huggspår som påträffades alldeles intill. De har mätts upp, fotograferats och inte minst vägts. Hur mycket vatten som träet tagit upp visar hur pass långt nedbrytningen egentligen gått. Det visade sig skilja ca 10 kg mellan de bäst bevarade stockarna – som aldrig legat över grundvattennivå – och de översta, mest upplösta i konstruktionen.
Gårdarna
Tomt 208 - 210 – En allra sista insats
I slutet av oktober skedde de sista insatserna i den sydligaste delen av ABM-fältet. Tomt 208 avslutades genom att Lasse Enthav grävde fram rustbädden under hus 325. Här fanns stockar utlagda två, tre stycken i bredd under husväggarna medan utrymmet inne i respektive rum saknade denna typ av grundförstärkning. Senare kom också pålningen till 1906 års hus fram till beskådande. Det handlade om ett ordentligt utfört arbete, där spetsade granstolpar på 3 till 3,5 meters längd slagits ner genom risbäddar, sand och torv.
I tomt 209 genomförde Claes och Daniel en sista detektering på rustbäddsnivån. Inte heller nu blev man besviken. Här framkom ett varierat material med bl.a. flera metallsmältor, en skinnarkniv och vad som först togs för ett möjligt kedjelod. Vid en närmare kontroll visade sig det emellertid vara ett klotformat hänglås försett med en bygel.
I tomt 210 skulle ett kompletterande torvprov tas efter att kärrets överyta schaktats fram inom ett mindre område. Det visade sig emellertid vara lättare sagt än gjort, eftersom carextorven dels var mer kompakt, dels bildade ett minst 10 cm tjockare lager just här. Det lyckades emellertid till sist, utan att vi bröt någon ryssborr den här gången.
Tomt 212 – En tidig gård vid en oväntad vik
I norra delen av ABM-fältet har angränsande delar av tomterna 212 och 217 undersökts. Här fanns den delvis kullerstenslagda markväg som utnyttjats då tomterna i kvarterets inre och södra delar fyllts upp. Intressant nog tog den äldsta bebyggelsen hänsyn till vägen. Den har alltså fortsatt vara i bruk även efter att den första generationen hus placerats ut. Markarbetet har dragit ut på tiden!
Efter att hällar och kullersten till en gårdsplan i tomt 212 lyfts bort påträffades en timrad 1600-talsbyggnad. Huset kunde funktionsbestämmas till ett stall, både genom gödsellager och fyndet av ett fint betsel. Längs östra sidan av gården låg en välbyggd kökslänga försedd med en stor ugn murad av sten och lera. Det handlar om en riktig bakugn av så stort format att den nästan utgjorde ett rum i sig självt. När Jens tittade närmare på prov tagna ur det sotlager som täckte ugnens golv hittade han sädeskorn samt fiskfjäll från både abborre och lax. Att man sysslat med matlagning är klart – vi har lokaliserat ett av få säkra i kök i kvarteret!
Allra längst i norr påträffade vi en mycket stor timmerkista. Dess knuttimrade sydöstra hörn sågades loss och tillvaratogs för att kunna utnyttjas i den kommande stadshistoriska utställningen. Samtidigt togs ett antal dendroprover. Möjligen är denna stora konstruktion identisk med kistan ute i Slottsgatan, vars timmer just daterats till vintern 1620-21. Riktningen stämmer, liksom det faktum att man utnyttjat både tall och gran till bygget. Själva kassen var fylld med sand, ris, diverse skräpvirke och ett lerlager.
Lustigt nog var kisttimret väl fyrkantbilat i de övre skiften, men bestod av rundtimmer längre ner. Vi har valt att tolka kistan som en husterrass eller snarare en kassun, vars övre parti utgjort en skådesida därför att den tidvis varit synlig. Det förefaller som om man beräknat nivåer efter högvattenstånd och byggt säkert. Är det här vi ser de holländska influenserna?
Vid de fortsatta schaktningarna fick vi en stor överraskning. Torvlagret, och därmed den ursprungliga marytan visade sig sjunka mycket påtagligt i den norra delen av tomt 212. Nivåförändringen kunde uppskattas till ca 1,5 meter på en sträcka av drygt fyra meter. Nu tillväxer starrtorv normalt i ett horisontalt läge, inte i en utpräglad sluttningszon. Frågan är om den metertjocka carextorven här bildar en seg ”matta” som underminerats i en gammal strandbrink? Genom provtagning bör det gå att avgöra om vi har en eller två olika torvnivåer. Dessutom kan det finnas gyttja med ett intressant arkeobotaniskt innehåll i detta redan på 1600-talet blöta parti.
Fortsättningen på resonemanget blir att Slottsgatan tillsammans med området norr därom förefaller att ha utgjort en vik, eller snarare lagun, till Munksjön i väster. I så fall har gatorna och kvartersmarken lagts utan hänsyn till den lokala topografin. Dessutom får Inre Hamnen, dvs. dagens Östra Torget, en förklaring. Istället för att försöka fylla det allra värsta området har man lagt in en reglerdamm. Även det folkvandringstida offerfyndet från Kanalgatan passar in, eftersom sadelbeslaget i så fall har kunnat deponeras i en öppen vattenyta.
Tomt 217 – En smal bodlänga
I tomt 217 är nu arbetet ordentligt påbörjat öster om körvägen. Alla sentida husrester är bortschaktade och den långa, smala bodlängan (hus 345) håller på att rensas fram i sin fulla utsträckning. I nuläget ser man flera tydliga rum, stora hörnstenar och ett delvis brandskadat trägolv längst i väster. Hela byggnaden är påfallande smal, bara omkring 2,5 meter, och ligger längs med den vret som utgör gräns mot tomt 218 i söder.
Claes och Daniel detekterade inledningsvis i gårdens centrala delar. De hittade bland annat ett skospänne av 1700-talssnitt, en fint utformad låsskylt, ett antal knappar och ett nätsänke av bly. Dessutom påträffades ett Kristinamynt i botten av ett tömt rörschakt; en indikation på vilken datering kommande nivå kan ha.
Tomt 218 – Lika delar Stormaktstid och Frihetstid
I den västligaste delen av tomt 218 hittade Joakim ännu ett hus. Ekonomibyggnaderna har verkligen avlöst varann; förmodligen inom ganska kort tidsrymd. Detta, som det förefaller tidigaste stallet i gården kunde myntdateras med ett stort 1 öre KM, slaget för drottning Kristina 1639. Joakim och Daniel grävde fram den viktiga kopparslanten i det allra sista kvällsljuset den 29 oktober.
När den sista husnivån revs undan påträffades fler mynt, men med präglingsår 1638 ligger dateringen likväl fast. Under syllar och golv fanns en påtagligt kraftig sandterrass. Det förefaller som om gård 218 är bland det sista som etableras i kvarteret och man verkar ha lärt av grannarnas misstag. Hellre en rejäl insats i början med tjocka utfyllnadslager som höjer markytan än blöta tomter allt framgent…
Även i gårdens östra del har nu arbetet kommit igång ordentligt. Ekmans olika byggnader har mätts in och identifierats utifrån det skriftliga källmaterialets uppgifter. Vi har påträffat en 12 meter lång kökslänga samt en bodbyggnad på 9 meter, indelad i tre separata förrådsutrymmen. När inmätningen avslutats fortsatte vi med en ganska hårdhänt schaktning ner till de golvnivåer som bedöms vara daterbara till mitten av 1700-talet, dvs. Isak Sjöstrands och Magnus Sophs gård. I huslängan påträffades ett fint plankgolv som tyvärr var kraftigt nerbrutet och fäste mot det överliggande lerlagret. Ingen chans att rensa fram och ta fina foto där inte!
Samtidigt schaktades gårdsplanens djupa sandlager ur. Även i denna gård har man grävt och dränerat de gemensamma ytorna på det sätt som vi tidigare noterat i kv. Diplomaten. I nuläget framträder grunden till Sophs hus alltmer som en terrasskant, uppbyggd av flera skift sten, men detta borde vara en illusion. Istället känns det utifrån våra tidigare erfarenheter rimligt att anta att vi ser en följd av stengrunder som lagts över varann. En kraftig stock under stenraderna kan vara antingen en syll till ett 1600-talshus - eller en terrasskant. Nivån borde snarast tala för det senare.
Tomt 219 – En gammal stuga och massor av granris
I tomt 219 har vad som bör vara det allra äldsta huset rensats fram under början av november. Det handlar om en tvårumsstuga försedd med en stor ugn och en murstock som delvis legat utanför vägglinjen på samma sätt som var vanligt i samtidens bondgårdar.
De rustbäddar som just nu syns ute i gård 219 och 220 utmärks av att ha granruskor som lagts på tvärs mot husens längdriktning (dvs. nord-sydligt) under själva byggnaderna, medan granarna placerats genomgående öst-västligt ute i vad som skulle bli gårdsplaner. Har detta haft någon praktisk betydelse?
Tomt 220 – Skylift, husoffer och en märklig trälåda
Under oktobers sista dagar hade vi bråda tider nere i gård 32/220. Verkstadsområdet rensades noga inför fotografering från skylift. Av den anledningen breddade vi schaktet ut över gårdsplanen, vilket medförde att körvägen fick naggas lite i kanten, men det kan inte hjälpas. Det väsentliga var att kunna få med husens fulla bredd, inklusive den norra långväggen. Längst in i gården framträdde ett lergolv samt ytterligare ett lager av kasserade gjutformar. Fast den obrända leran skulle också kunna vara rester av det råvarulager för gjuteriets behov som bör ha funnits på platsen? Det återstår att se. Fotograferingen den 30 oktober gick alldeles utmärkt. Vi hade turen att få fint väder med bra ljus som gav lämpliga kontraster. Det senare är extra viktigt när byggnadslämningarna som i det här fallet mest består av olika lager och färgningar.
Vid det fortsatta grävandet i tomt 220 har Sven och Ilona lokaliserat de återstående två hörnfundamenten till gjuteriet, hus 333. Huset har verkligen varit välbyggt och uppfört efter en konsekvent genomförd plan; något som inte alltid är utmärkande för arbetets byggnader. Att man lagt extra omsorg på detta gjuteri – eller rättare sagt smälteri – är tydligt. Bland fynden i själva fundamentnivån märks Kristinamynt, vilket inte motsäger teorin om att tomterna verkligen har tagits i anspråk i den ordning som numreringen i 1696 års lista anger.
Vår mest kuriösa anläggning hittills utgörs av en väl utförd ”låda” i gård 220. Vid den inledande fotorensningen framträdde två större nedgrävningar, försedda med fyrkantiga träkonstruktioner mitt i. ”Latriner, möjligen brunnskar” var den arkeologiska standardtolkningen i det skedet. Verkligheten skulle dock visa sig mer komplicerad. Anläggningarna var placerade på ömse sidor om den ursprungliga vret som åtskilt gård 219 och 220. De kunde alltså ha fyllt samma funktion i de tidigaste gårdarna. Efterhand som Sven och Ilona grävde vidare stod det klart att timmerkaren borde räknas till gjuterifasen. Men vilken funktion har de haft?
Den södra ”lådan” täcktes av ett fint utfört, noga inpassat gallerverk i trä. Fanns det på plats för att stabilisera karet – eller för att hindra folk att falla i? Lådan i sig var gjord av återanvänt virke, men med fint utförda knutningar och försedd med dymlingar i hörnen. Såväl sidor som botten var täta och hela lådan var dessutom hopspikad – den var sammansatt i förväg och ställd på plats! På bottenplankorna hade man lagt en flat sandstenshäll som avvägts och stöttats av en kil undertill. En hammare påträffades längst ner i själva lådan. Vad syftet med hela anläggningen varit är dock i nuläget fullständigt okänt – få se vad en djupdykning i industrihistorisk litteratur kan ge!
Vi har sedan en tid undrat en del över de tydligt fallande nivåerna i östra delen av gård 220. Men kanske är det hela inte så problematiskt? Den enklaste förklaringen är att ett tvåvåningshus från sent 1700-tal, försett med en meter hög stensyll och dessutom en gigantisk murstock, pressat samman den underliggande carextorven. Däremot kan man fortfarande fråga sig hur många separata byggnader som egentligen har utgjort den norra längan i den ursprungliga gård 220. Har det stått tre eller fyra hus på platsen? Här har emellertid senare perioders anläggningar i form av en stor sandkasse och ett välbyggt gjuteri avlägsnat väsentliga pusselbitar.
Sead har under tiden jobbat med byggnadslämningarna ner i fältets sydöstra hörn. Bland det mer spektakulära är ett fynd av fyra mynt, ¼ öre KM slagna för drottning Kristina 1634–35. Mynten hade placerats ut på rad med jämna inbördes avstånd under syllstocken till en husgavel – ytterligare ett husoffer! Dessutom hittade han en fin vriden järnhank, en fingerring, ännu en fingerborg samt ett litet nystan med den tunnaste metalltråd man kan tänka sig. Det förefaller som vi haft ytterligare en skräddare som ägnat sig åt metalltrådsbroderi i kvarteret.
Upp
|
