Den 27 september åkte vi iväg och inhandlade vinterkläder.
Det kan sannerligen vara dags. Även om eftermiddagarna kan
vara nog så varma, märks det att det börjar bli
höst på allvar! På personalsidan har vi av och
till fått välkommen hjälp av Susanne Nordström,
men även mer långsiktiga lösningar har genomförts.
När undersökningarna vid Lundströms plats stängdes
ner vid månadsskiftet kunde vi överta personal och
dra upp bemanningen. På så sätt kan vi –
förhoppningsvis – utnyttja höstvädret när
det är som bäst!
Fast inledningsvis, under vecka 40, tvättade Karin Arfalk
och Linnea Kallerskog slagg hos oss. Trots kall väderlek
torkade grytgjutarnas avfall riktigt fort i solskenet. Med det
arbetet avklarat kunde Karin hugga in på 1600-talets Jönköping
tillsammans med Rickard Bindberg och Anna Kloo Andersson. Dessutom
har Ola Hellman kommit tillbaka och hjälper oss med fyndtvätten.
Och sanningen att säga – den extra arbetsstyrkan är
guld värd för projektet!
En historia om harnesk, kvarnsten och
lite skit
Per Ericsson har efter idogt letande hittat uppgifter som
kan hjälpa oss att identifiera de boende i den enigmatiska
gård 31. I det skriftliga källmaterialet omtalas att
en harneskmakare (även skriven som ”plåtslagare”)
varit verksam i sent 1600-tal och framemot sekelskiftet. År
1699 delades gård 32 upp, varvid dess norra hälft lades
till gård 31. Dessförinnan, vid mitten av 1600-talet,
figurerar en grytgjutare. Men Per är tveksam till att metallhantverk
bedrivits efter 1729 – vilket vi anser väl belagt i
det arkeologiska materialet. Om rätt infrastruktur i form
av byggnader funnits tillgänglig i gården kan ju alltid
verkstäder ha hyrts ut - trots att gårdsägaren
har en annan sysselsättning angiven.
En rejält byggd länga från 1700-talets senare
del, hus 318, kan utifrån Pers uppgifter möjligen vara
det tobaksspinneri som omtalas vid denna tid. Långt dessförinnan
skall ett ullmagasin avsett för Vantmakeriets behov ha legat
på Tyska Madsen. Kan det ha funnits inne bland våra
tomter? Frågan är bara hur man skall identifiera ett
dylikt hus - det borde väl vara den mest anonyma bland byggnader?
Fast antagligen stort och kanske uppfört i två våningar.
Per har också levererat material om kvarterets invånare
under 1630-talet. Bland dem nämns skräddaren Håkan
Bryngelsson, som bott uppe i Dunkehalla, men ägt tomt 212
på Tyska Maden. Är kanhända den stora kvarnsten
Mats påträffat i tomt 217 hans? Å andra sidan
ägde skräddarens efterföljare Per Månsson
på Maden en hästvandring och det kan därför
inte uteslutas att stenen kommit hit genom hans försorg.
Den är hur som helst gigantisk, även i sitt nu varande
sönderbrutna skick!
Ett annat bidrag från Pers sida rör bokstavligt talat
skitsaker. Det handlar om en rättssak förorsakad av
en överflödande ränna mellan två tomter i
vårt kvarter, där latrin runnit in på grannens
trädgårdsland. Två gånger drogs tvisten
till tings, år 1704 och 1709, den första gången
synbarligen utan att allt för mycket skedde. Grannfejden
ger i all sin äcklighet en bra illustration till de förhållanden
som kunde råda invånare emellan i en stormaktstida
svensk stad…
En tanke som väckts på den senaste tiden gäller
de olika stora tomter som existerat i kv. Diplomaten. Kan det
vara frågan om en medveten anpassning till hushåll
som inte förväntades behöva utrymme för fähus
och lador? De funktionerna ingick i normala stadsgårdar,
men kan ha ansetts obehövliga då det gällde de
tyska hantverkarfamiljerna.
Offrad orm, slagg och återbördade
praktsaker
Vi har tagit kontakt med Torbjörn Brorsson (Kontoret
för Keramiska Studier) för att han skulle kunna bedöma
några mer udda bitar fajans som påträffats i
fältet. Utifrån mönster och färg på
dekoren ansåg Torbjörn att kärlen borde ha tillverkats
i England under sent 1600-tal eller tidigt 1700-tal. Kvalitén
hade enligt hans bedömning varit hög – det var
knappast några fat av sedda för alldagligt bruk som
gått sönder!
Med anledning av våra allt flera fynd av blykulor har vi
konsulterat Håkan Svensson och Bo Knarrström, som båda
är verksamma inom RAÄ / UV´s slagfältsarkeologiska
team. Våra frågor gällde främst vilken typ
av vapen ammunitionen vi hittar varit avsedd för. Svaret
var att kalibrar från 17-21 mm motsvarar musköter,
medan storlekar under 16 mm bör räknas till pistol eller
druvhagel. I vårt fall borde det snarast röra sig om
druvhagel. Kanske utgör dessa kulor ett påtagligt minne
från beskjutningar i samband med belägringen av Jönköping
sommaren 1612?
Den 24 september kom Lena Grandin (UV GAL) och besåg våra
verkstäder. Egentligen var hennes Jönköpingsresa
föranledd av grävningen på Lundströms plats
borta i den medeltida stadsdelen. Parallellerna med våra
likartade, men yngre, verksamheter var uppenbara. Så Lena
tog sig tid att studera vårt smälteri, smedjorna och
fynden från ett par gjutformslager. Vår diskussion
kom bland annat att handla om vilka spår övergången
från en verksamhet till en annan kan ha lämnat. Hur
märks det i materialet att ett hus omändrats från
att ha varit ett gjuteri till att bli en smedja? Vilken teknisk
nivå har hantverket haft och vilka råvaror har man
utnyttjat?
Lena kunde omedelbart se att det förelåg skillnader
i smidet, sådant som det utförts i de olika smedjorna
304, 322 och 330/333. All slagg hon studerade var förvisso
smidesslagg, men hade helt tydligt olika tyngd och sammansättning.
Har till exempel fodringen i ässjorna varit olika? Den frågan
är svår att besvara när vi står inför
anläggningar som rivits till golvnivå. Lenas förslag
var att vi bör genomföra en begränsad slagganalys.
Enkelt uttryckt att man snittar slaggklumpar för att kontrollera
innehållet och spåra eventuella tillsatser. På
så sätt kan man till en rimlig kostnad få en
uppfattning om produktionens tekniska nivå och se huruvida
det handlar om en enhetlig eller varierad tillverkning. Dessutom
underströk hon vikten av att hitta och samla in ämnesjärn
och annat råvaruspill.
Jens Heimdahls analyser begåvades med ett oväntat
inslag den 25 september. I ett prov taget från det stora
stenfundamentet i gjuteriet (hus 333) påträffades ben
från en orm som svalt både en mus och en fågel.
Ormen hade knappast krupit in i den murade ässjan för
att dö, utan hade sannolikt placerats där som ett invigningsoffer.
Spännande, men kanske inte så förvånande
att träffa på lämningar efter övertro i en
så laddad miljö som en metallverkstad!
I slutet av september var det dags att hämta den första
omgången konserverade fynd hos Tomas Lindell på Malmö
Kulturmiljö. Där ingick bl.a. den lilla glasknappen,
en ”modern” alsengem fastsatt på en nit av försilvrad
brons. En fin sked var tillverkad av förtennad brons, sannolikt
med avsikten att den skulle se ut som gediget tenn. Vapensidan
representerades av en parerplåt i brons, försedd med
ett mytologiskt motiv. Intressant nog är parerplåten
brusten kring värjans tånge, samtidigt som den är
hårt sliten på handsidan. Det är således
inget prydnadsföremål, utan ett blankvapen som använts!
I sändningen ingick vidare två fina blyplomber som
återställts i nära nyskick av Tomas varsamma hand.
Av nya föremål till konservering har vi diskuterat
en del kring de spunna metalltrådar som påträffades
i golvlagren till hus 339. Efter moget övervägande beslöt
vi i samråd med Tomas att låta trådarna ligga
kvar i sin jordklump. De ska bara rensas fram bättre och
föremålet skall stabiliseras. Om de tagits loss hade
hela den visuella delen försvunnit; känslan av att faktiskt
se ett tygstycke.
Slutligen har vi så smått börjat planera inför
ett första elddop – Det Åttonde Nordiska Stratigrafimötet
i Åbo. Mötet kommer att avhållas i början
av februari 2008 och blir det första tillfälle då
material från kv. Diplomaten presenteras för andra
arkeologer på ett mer allvarligt vis.
Födelsedag i fält och åter
till rötterna
Den publika sidan av undersökningen har utökats
radikalt under den senaste tiden. Förutom de ordinarie visningarna
varje onsdag kl. 12:00 och 17:30 har ett stort antal extra guidningar
bokats in. Bland de förbeställda visningarna var stadsarkivet
först ut bland de närmast berörda i frågan
om ABM-huset. Även Gudmundsgillets medlemmar fick möjlighet
att bese grävningen som en extrainsatt punkt i Gillets höstprogram.
Den direkta kopplingen till vår artikel i föreningens
nyss utkomna årsbok gjorde besöket extra givande.
Att höstterminen inletts märktes direkt på besöksfrekvensen.
Ett svårslagbart rekord nåddes den 20 september då
hela sex olika gymnasieklasser bokades in för besök
längre fram på hösten. Bland de skolor som utnyttjade
det fina vädret märktes Junedalsskolan (två klasser
ÅK 7), Erik Dahlberghsgymnasiet (två klasser Na 3)
och Talavidsskolan (två klasser ÅK 3). Det blev många
skärvor med äkta keramiksouvenirer som samlades in ur
vår ”självplockningscontainer”!
Museets ”arkeolog för en dag” – ett arrangemang
för såväl barn som föräldrar –
avhölls i år på kv. Diplomaten under ledning
av Susanne Nordström. Så de nyligen framschaktade lämningarna
efter krukmakargården på tomt 30 blev föremål
för lite extra entusiastisk rensning söndagen den 30
september.
Vi har också haft två kollegor med intresse för
Öster på besök. Den 4 oktober kom Magnus Stibeus
från UV Öst i Linköping och besåg vår
utgrävning. Lite av ett déjà vù för
honom, eftersom Magnus ledde de omfattande undersökningarna
i grannkvarteren Dolken och Droskan i slutet av 1980-talet. En
annan välkommen visit gjordes av historikern Martin Ericsson
som tidigare behandlat de s.k. Tattarkravallerna i en uppsats.
Dessa oroligheter, som av vissa författare givits en etnisk
bakgrund, utspelades kring Östra Torget sommaren 1948. Vi
hoppas på att ett samarbete skall kunna bli verklighet framöver,
eftersom Martins studier på ett passande sätt tar vid
där det arkeologiska materialet slutar.
Och så något helt nytt och oprövat - projektet
har tagit ett kliv in i eventbranschen! Den 19 september körde
en överraskad Daniel Casell hit till Jönköping
för att fira sin 30-årsdag. Presenten han fått
bestod i att få pröva på en dags praktisk arkeologi
i kv. Diplomaten. En vanlig arbetsdag utan några försköningar;
en dag då Daniel ingick som en i teamet. Vädret var
på vår sida med strålande höstsol. Dessutom
fanns det fyndrika skrädderiet (hus 339) att undersöka,
både med grävsked och metalldetektor. Hoppas bara att
vi lyckades förmedla en allsidig och rättvis bild av
nutida stadsarkeologi, sådan den bedrivs vid Jönköpings
läns museum!
Två dagar senare, den 21/9, fick grävningen ta emot
ett mycket hedrande och roligt besök när Jan Ekman med
fru hälsade på bland våra husgrunder. Jan är
en sentida ättling till Peter Ekman, mannen som på
1780-talet övertog krukmakeriet i tomt 30 och som sedermera
blev ålderman i Jönköpings krukmakarskrå!
Nu kunde han avlägga en visit i släktens gamla gård,
den som anfadern byggde upp efter stadsbranden 1790. Med skärvor
från den Ekmanska tillverkningen spridda över snart
sagt hela tomten, var det heller inte svårt att plocka ihop
en representativ samling souvenirer att ta med hem till Nacka
strand. Här knöts en kontakt som vi skall göra
vårt bästa för att vidmakthålla! Och så
spännande när arkeologin möter verkligheten; när
de spillror av gångna liv vi dokumenterar får kontakt
med nutiden på ett så här påtagligt vis!
Gårdarna
Tomt 208 / 22 – Platsen där allt
märkligt dyker upp
Efterhand har undersökningen av tomt 208 längst nere
i sydväst nästan utvecklats till en egen liten utgrävning
inom det stora projektet. Det började med märkliga fynd
och oväntade resultat redan på förundersökningen
och så har det sannerligen fortsatt!
Ann-Marie har undersökt den huslämning som vi påträffades
inne i grunden till 1906 års stenhus i höstas. Det
lermurade spisfundamentet har visat sig vara vällagt och
avrundat ut mot rummet. Samtidigt är det så pass litet
att man undrar var själva rökgången fått
plats. Så mycket är också klart som att hus 325
vilat på en mycket kraftig träbalk. Eller är det
rent av frågan om den östra gaveln i ett nytt hus som
i så fall borde ha börjat ute vid Missionsgränd?
Det vore verkligen intressant om grävningsytan kunde utökas,
så att vi kunde få se hur bebyggelsen mot gatan tett
sig! På en något djupare nivå påträffades
en stensyll, sedermera även spisfundament. Möjligen
står vi inför ett äldre, kanske aldrig färdigbyggt
hus från 1620-talet?
Nere i de tömda, sentida rörschakten påträffades
det terrasstimmer som utgjort fundament till hus 325. Kontrasten
mellan de tjocka, rena sandlagren inne i tomt 208 och den totala
avsaknaden på ren sand i den angränsande tomt 209 i
norr var högst påfallande. I sandlagren, nere bland
terrassens ramverk hittades enstaka Kristinamynt, blykulor, mycket
slagg samt djurben. Benen utgjorde primärt slaktavfall som
hade haft ännu sammanhängande leder vid deponeringstillfället.
Såväl ben som slagg förekom i tydliga koncentrationer,
dvs. motsvarande olika lass som tippats ner i timmerkassarna.
Till de mer udda fynden hör en fin kritpipa, dekorerad med
Tudorrosen och daterad till 1630-tal, något som stämmer
väl överens med vår tolkning av när kvarterets
tomter tas i anspråk. En intressant, men inte helt lättolkad
företeelse utgörs av de spår efter borttaget trä
som Ann-Marie upptäckt i sanden. Det förefaller som
om vattenavsatta lager fyllt igen hålen efter det trä
som avlägsnats. Har man misslyckats och tvingats bryta bort
ett golv på en nivå som visat sig vara alldeles för
blöt?
I den östligaste delen av tomt 208 har Jeanette rensat fram
ett fint trägolv och ett vällagt spisfundament. Byggnaden
är inte i sig uppseendeväckande och det gäller
i ännu högre grad gårdsytan längst ner i
tomten. Men det är här som alla märkliga föremål
dyker upp! Till exempel en myntstor mässingsplatts med räfflor
eller skrapmärken, förgyllda metallbleck, knappnålar,
söljor, hyskor, beslag, en rulle mässingstråd,
blått glas och stengods i form av tyska s.k. Westerwaldkannor.
Dessutom har det börjat dyka upp danska mynt från Kristian
IV’s tid, något man inte direkt är van vid i
Jönköping. Fast egentligen kanske det inte är så
konstigt? Under de fredliga perioder som faktiskt inträffade
även under det oroliga 1600-talet har man ju säkert
gränshandlat och gjort affärer med kuststäderna
i det danska Halland.
Då kan man undra mer över de stora fågelben som
hittades under spisfundamentet. Kommer de verkligen från
en svan? Vad gör de – och lodjursbenen – i så
fall här? Fast allra märkligast är den blykula,
ett druvhagel, som Jeanette och Daniel Casell detekterade fram
inne i en av husets golvplankor. Den enda rimliga förklaringen
är att man återanvänt virke som hämtats uppe
i den förödda gamla staden. Den tolkningen passar också
bra på de deformerade blykulor som påträffats
i sättsanden under golven i hus 325. Konflikten år
1612 har helt enkelt lämnat spår som slumpmässigt
råkat följa med till den nya staden.
Tomt 217 – Vägen finns i väst,
Amazonen i öst
Då Mats schaktade bort mullbänkar och övriga
rester efter hus 327 den 4 oktober, framkom istället en byggnad
med en påtagligt skev östgavel. Man har helt tydligt
anpassat sitt byggande till den provisoriska vägsträckning
vi påträffade nere i det äldre transformatorschaktet!
Varför? Var man obenägen till förändringar
och ”gick där man alltid gått”? Eller har
vägen varit mer betydelsefull än man i första hand
tänker sig? Ett gigantiskt kvarnstensfragment påträffades
intill vägen. På grund av dess storlek måste
stenen ha transporterats på vagn – kanske borta från
Dunkehalla? Orsaken till att släpa runt på den brustna
kvarnstenen är att den säkert lämpat sig väl
som råvara för syllstenar i den nya husen. En möjlig
historisk koppling utgörs av skräddaren Håkan
Bryngelsson som både ägt tomt 212 och anges som bosatt
vid Dunkehalla på 1630-talet. De fynd Mats gjort vid detektering
i huset med den skeva gaveln – fingerborg, nål, Jonapipa
och Kristinamynt – talar också för att denna
attributering kan vara korrekt.
Nu har vi äntligen börjat röja undan raseringsmassor
och sena grunder från tomt 217. Ett stort fundament av sprängsten
vållade vissa problem, men under kom en fin, om än
skadad 1700-talsnivå. I schaktets östra kant syns Målargatans
kullersten. Vad som kommit fram är träsyllar, golv samt
ett mycket svårt skadat spisfundament. Till och med vreten
mellan tomterna 30 och 217 har lokaliserats till sist. Det visade
sig att 1800-talsbebyggelsen lagts ut över den forna gränsmarkeringen.
Och nästa bebyggelsenivå skymtar fram djupare ner!
Längs norra kanten av tomt 217 har Lasse kunnat bryta bort
en gavel till en sentida storstensgrund. Det rör sig om samma
hus som vållade oss sådana svårigheter under
transformatorgrävningen i november 2006. I området
fanns också många bökiga rörschakt som servat
denna byggnad. Bland rasmassorna framkom också material
för samtidsarkeologin – äkta mellanölsburkar
och en dörrsida till en Volvo Amazon…
Då schaktningsarbetena på tomt 217 började ge
ordentliga arkeologiska resultat framträdde resterna efter
en smal länga (bredd knappt 3 m) med flera rum. Byggnaden
förefaller att ha räckt hela vägen längs med
den södra tomtgränsen. Frågan är huruvida
det handlar om flera skjul, fördelade på olika fastigheter
eller en länga i en och samma gård. Vi vet nämligen
från det skrivna källmaterialet att gården under
loppet av 1700-talet delades upp mellan grannarna i kvarterets
norra gårdsrad. Frågan är bara var mer substantiella
byggnader skulle få plats i denna smala tomt? Något
gatuhus utefter Målargatan lär knappast ha funnits,
men ett bostadshus skulle ha kunnat ligga längre ner i tomten.
Gårdsplanen i tomt 217 syntes som en sandtäckt yta,
dvs. en stensatt gård där kullerstensytan tagits bort.
I norr hittade vi grupper om fem störar som satts tätt
samman i sanden – de synliga resterna efter en gärdsgård
som löpt i öst-västlig riktning. Att den redan
förut begränsade ytan delats upp ytterligare borde tyda
på att här har funnits såbäddar …eller
kanske djurfållor?
Tomt 30 / 218 – En fin ugn och ett
borttappat fickur
I krukmakaregården på tomt nr 30 har vi undersökt
en fin bakugn - eller möjligen keramikugn - i hus 324. Den
kan enklast beskrivas som försedd med ett kvadratiskt eldrum
med två halvrunda bikammare. Ugnen har konstruerats med
ett stort stenmagasin och haft tegelgolv. Samtidigt känns
volymen i ugnens inre väl liten för att den skall kunna
passera som en renodlad keramikugn. Dessutom måste vi reda
ut frågan om dateringarna. Vad har byggts av Peter Ekman
och vad har tillkommit tidigare, under Isak Sjöstrands och
Magnus Sophs tid? Under ugnen påträffades en rustbädd
av timmer, så i nuläget vore en dendrokronologisk datering
guld värd! Problemet är bara att under detta trä
kommer ännu ett lager stockar. Sannolikt är detta ytterligare
en rustbädd, där en rad stenar längs kanten och
dess större storlek antyder att vi ser spåren efter
en äldre, väl demonterad ugn…
I de prover från ugnskomplexet som Jens Heimdahl analyserat
förekommer stora mängder enbärskärnor och
lite säd. Antagligen har man gjort enbärsdricka - eller
enbärskryddat öl - i sin ugn. Intressant, men egentligen
ingenting som utesluter att vi står inför lämningarna
efter en keramikugn. Man har bara utnyttjat den största tillgängliga
eldstaden i sin gård. Det är ju förvisso ett hem
och ett hushåll vi undersöker, ingen fabrik!
I området mellan vår körväg och gränsen
mot Målargatan fortsätter schaktningarna. I den husgrund
som bör identifieras med kökslängan i Ekmans efter
branden 1790 återuppbyggda gård har ett stort spisfundament
påträffats mitt i rummet. Märkligt nog låg
ett illa tilltygat fickur inkilat i leran mellan stenarna. En
egenhet med denna ekonomibyggnad är att den verkar ha flyttats
ett stycke norrut i tomten, då husbeståndet skulle
rekonstrueras. På det viset kom den att inkräkta på
mark som tidigare tagits i anspråk för vreten mellan
tomt 217 och 218. Kanske eftersträvade man att kunna få
bygga i en jämn linje utgående från det nyuppförda
bostadshusets gavel?
Tomt 31 / 219 – Verkstad på verkstad
Nu har lämningarna efter hus 316 från tidigt
1700-tal försvunnit. I dess ställe har vi kunnat rensa
fram en äldre byggnad, hus 342, försedd med ett vällagt
plankgolv. Längs den östra och södra väggen
förefaller det ha funnits mullbänkar. En spis hade murats
mot nordväggen, men för ovanlighetens skull stod den
inte i rummets hörn utan hade givits en friare placering
mitt på långväggen. Värmeekonomiskt borde
det ha varit mer fördelaktigt, med bättre runtomstrålning.
Fynd av klippt fönsterglas antyder att byggnaden försetts
med flera fönster.
En märklig detalj utgörs av den tjocka, hästskoformade
metallplatta som påträffades mitt i rummet. Den bör
ha fungerat som en sorts fundament, lagt direkt på plankgolvet.
Till sammanhanget räknas också vad som tolkats vara
ett stort grytställ i järn. Föremålet kan
bäst beskrivas som en ring med korta, kulformade ben –
en verkligt kraftigt utförd grej! Dateringen ligger att döma
av myntfynden i senare delen av 1600-talet. Det står klart
att rummet närmast Målargatan inte varit något
ordinärt bostadsrum. Med ledning av Per Ericssons uppgifter
känner vi till att åtminstone en tomtägare vid
denna tid också ägt en gård i det avsevärt
mer fashionabla Västra Kvarteret. Så i vart fall Mäster
och hans familj har nog haft nattlogiet ordnat på annan
plats i Jönköping. Möjligen är hela gården
i detta skede en sorts ”industritomt” utan egentligt
boende. Men även då har sannolikt gårdens gesäller
och annat arbetsfolk haft sina mer tillfälliga sovplatser
här.
Längre västerut visade sig verkstadslängan fortsätta
med ytterligare ett rum – eventuellt en självständig
byggnad (hus 343). Också här fanns ett fundament till
en ugn och ett trägolv som vid något tillfälle
täckts över med det sedvanliga tjocka lerlagret. Fyndspridningen
gav ett lite oväntat mönster i dessa två utrymmen.
Medan det östra rummet, med sin säregna disponering,
var i det närmaste fyndtomt så påträffades
ett flertal brynen, knivar och andra redskap i det västra.
Här fanns alltså verkstadskaraktären understruken
i fyndmaterialet!
Allteftersom schaktningarna fortskred och smedjan (hus 322) skattade
åt förgängelsen kom fler nya verkstadsrum fram.
I sättsanden mellan golvnivåerna hittades flera Kristinamynt.
De var emellertid med största sannolikhet omlagrade. Bättre
då med det mynt präglat för Carl XI, som låg
direkt nere på trägolvet! Vi ska ju faktiskt ha plats
för ytterligare en nivå med 1600-talshus, inte sant?
Den syns förresten redan, eftersom stengrunden till äldre
byggnad med samma utsträckning skymtar nere i schaktet under
husen 342/343! Bland fynden märks en sönderbruten liten
keramikform, försedd med en väldigt elegant hästbild.
Tyvärr är det bara rumpan som syns på fragmentet,
men vem vet – fler bitar kan ju dyka upp?
I början av oktober tog vi steget fullt ut och omtolkade
verkstadslängan i gård 31 till de tre separata små
timmerhusen 342, 343 och 344. Träsyllar, knutningar och smala
prång mellan hus kan urskiljas tydligt efter en noggrann
rensning av byggnadslämningarna. Den tolkningen stämmer
f.ö. mycket bra in i bilden av tidens byggnadsskick. här
påträffades allt mer fönsterglas längs långväggarna
– hantverkarna har behövt mycket ljus för sitt
arbete!
Tomt 32 / 220 – Gjuteriet röjs
bort
Inne i gjuterihuset (hus 333) har det visat sig att fundamentet
till den murade arbetsbänken ursprungligen varit större.
Vi undersöker lämningarna efter en dynamisk arbetsplats
som förändrats allt eftersom behov och förutsättningar
förändrats. Detta förhållande illustreras
också av de stora nedgrävningar som skadat fundamentet.
Man kan fråga sig vilka förändringar som krävdes
då huset byggdes om från att ha varit ett gjuteri
(smältplats) till att bli verkstad eller smedja? I den östra
gaveln fanns eventuellt spår efter en stor, välbyggd
port. Här borde också ha funnits en dörröppning,
eftersom man hastigt måste kunna bära ut degel och
bronssmälta till gjutformarna. Dessutom visade sig hus 333
ligga på en terrass, vars kant förstärkts med
timmer ut mot vreten. På så sätt har man försäkrat
sig mot de ras och svåra sättningar som drabbade vissa
av de samtida vapensmedjorna i kv. Apeln.
Då det stora stenfundamentet till sist lyftes undan kunde
det konstateras att det burits av tre olika rustbäddar. Egentligen
den mest praktiska lösningen, eftersom arbetsbänk och
skorstenar belastat rustbädden med olika tyngd. Men hur många
arbetsplatser har rymts längs den stora arbetsbänken
– två eller möjligtvis tre? Fler spår från
verkstadens produktion har samlats in i vreten mellan tomt 32
och 22. Bland de krossade gjutformarna förekommer flera stora,
raka fragment som bör tolkas som formar till grytornas ben.
Längst ner i tomten har Joakim och Rickard rensat fram ett
fähus. Bland de fynd som gjordes i anslutning till denna
byggnad finns en fin sporre av järn – hantverkarna
har minsann haft tillgång till ridhästar! Annars har
detta parti haft en utpräglad bakgårdskaraktär,
perforerat med gropar av olika karaktär. I en av dessa påträffades
tegel av klart medeltida ursprung. Både riktigt formtegel
och tegelsten med klövtramp från får (?) förekommer.
Frågan är varför man samlat in teglet och var
man gjort det. I Jönköping borde ju formtegel rimligtvis
ha hämtats på slottet – det förutvarande
franciskanerklostret! Eller i ruinerna efter den raserade stadskyrkan.
Upp
|
