Om arkeologi Månadens historia Aktuella projekt Tidigare projekt Arkeologiskt program KulturmiljövårdPublikationerVåra verksamhetsområden

Arkeologi   >   Aktuella projekt   >   Kvarteret Diplomaten   >   Dagbok   >   Dagbok 6

1–16 september 2007

Klädesmakare …och gjutare! Nya upptäckter i kv. Diplomaten

Besök från när och fjärran
Det är trevligt – och nyttigt! - med besök. Det har inte minst de senaste veckorna visat. Först ut var Martin Ericsson som forskar kring stadsdelen Öster och den sociala oro som utmärkte dessa kvarter vid 1900-talets mitt. Förhoppningsvis skall vi kunna foga in hans resultat i berättelsen om kv. Diplomaten och dess människoöden. Dagen efter tittade Linnea Kallerskog på våra nyfunna gjutformar. Hon jämförde dem med fynden från det 1500-tals grytgjuteri hon själv håller på att undersöka vid Lundströms plats i Jönköpings västra del. Kan det rent av finnas kopplingar mellan de båda verkstäderna, trots de hundra år som skiljer dem åt?

Den 12 september höll Mathias Bäck från UV Mitt ett mycket uppskattat föredrag på länsmuseet. Ämnet var grytgjuteri i Västerås. De uppenbara parallellerna mellan hans undersökning och kv. Diplomaten bekräftade våra misstankar fullt ut – vi har ett gjuteri från sent 1600-tal inne på tomt 31! Mathias tittade också på vår keramik och kände då igen dekoren på Magnus Sophs tillverkning. Problemet var bara att han utifrån sina erfarenheter i Mälardalens städer skulle vilja lägga faten 30–40 år tidigare än det 1720-tal där de rätteligen hör hemma. Så frågan är vem som lärde upp Magnus Soph? Varför utnyttjade han ett antikverat formspråk i sin dekor, medan kärlens former var helt moderna?

En av projektets viktigaste medarbetare, vår historiker Per Ericsson, har varit bekymrad den senaste tiden. Ju fler arkeologiska belägg på avancerat metallhantverk som framkommit nere i gård 31, desto märkligare framstår det att inga skriftliga referenser till verksamheten står att finna. Visserligen är en harneskmakare känd från granngården, men beträffade gård 31 och dess invånare tiger dokumenten. En möjlighet är emellertid att hantverkarna varit direkt anknutna till vapenfaktoriet under slutet av 1600-talet och därför särredovisats i listor där inte bostaden angetts.

Mikael Nordström har fortsatt att filma ute på fältet – nu senast schaktningen i krukmakargården och finrensningen av gjuteriet. Under den första septemberveckan stannade Lasse Enthav hos oss med sin bandgrävare. Det var till stor hjälp att för en tid kunna köra med två maskiner, eftersom det fanns mycket massor som behövde tas bort just i detta skedet. Antagligen får vi be honom återkomma en bit in i oktober, då mossens yta skall friläggas.

Och så ett par rader om den sociala sidan av grävningen. Den 6 september gick vi bort till hotell John Bauer och avnjöt den numer traditionella frukosten. Den förmiddagen gick arbetet lite försiktigare än vanligt …med en nöjd, mätt och lätt däst personal. Vissa ritualer skall man hålla fast vid! Och frampå höstkanten behöver man uppmuntran ibland – dagen efter bjöd nämligen på heldagsregn. I takt med att vattenpölarna växte i omfattning blev det omöjligt att gräva, undantaget de ytor som bestod av ren sand.

Klädesmakarens gård
I tomt 22 har de husrester som överlevt bygget av betonggrunden 1906 kunnat knytas samman på ett övertygande sätt. Visserligen har både trä och stensyllar rubbats av pålningsarbetena, men här finns också fina trägolv som täckts över med grå lera. Byggnaden dateras genom fynd av mynt från drottning Kristinas regeringstid till 1630-tal. Det förefaller som om man bemödat sig med att försöka höja och förbättra sina golv i flera omgångar, något som stämmer väl överens med skriftliga vittnesbörd. Invånarna i denna gård har strävat på och sökt göra det bästa möjliga av situationen, medan grannarna på tomt 23 snarast förefaller att ha givit upp och flyttat.

Fynden från gård 22 fortsätter att vara anmärkningsvärda, minst sagt. En skärva av rödgods med dekor i högrelief och polykrom bemålning kommer antagligen från en kanna eller ett stop tillverkat i Sachsen. Till och med trefotskärlen i detta hus ser annorlunda ut med sina inåtböjda mynningar. Gissningsvis har klädesmakarna kommit flyttande med allt sitt pick och pack, inklusive hushållskeramiken. Ett annat udda fynd utgörs av ett tvåöresmynt, präglat för Johan III redan år 1571, alltså 50 år innan tomterna i kv. Diplomaten började bebyggas. Slanten är hårt sliten och har fått ett hål punsat genom sin mitt. Den har gissningsvis burits som ett hängsmycke, kanske en amulett. Ännu mer oväntat var att hitta spunnen metalltråd mitt på trägolvet i hus 339. I nuläget går det inte att säga vilken metall som utnyttjats, men klart är att tyget måste ha varit nog så exklusivt. Utifrån de textilplomber, nålar och fingerborgar som också samlats in kan byggnaden kanske bäst karaktäriseras som en kombinerad systuga och bostad.

Bakgårdarna
Vid schaktning inne i bakgårdarna till tomterna 23 och 24 har tjocka, homogena odlings- och utfyllningslager tagits bort. Uppenbarligen har dessa ytor under lång tid varit obebyggda bakgårdar där man odlat för det egna hushållets behov. I det allra tidigaste skedet har emellertid området haft en högre grad av utnyttjande. Nere på 1600-talsnivån, strax ovanför rustbäddarna, syns nämligen lämningarna efter ett större hus med ett välbevarat trägolv. Byggnaden har legat längs norra sidan av tomt 23. Längre norrut, i tomt 217, har lagren under stockmakarens verkstad (hus 327) fynddaterats med bl.a. Kristinamynt och en fin kritpipa av engelskt ursprung. Pipan har en Tudorros som utsmyckning / firmamärke och bör ha tillverkats på 1630-talet.

Gjutarens gård
När alla bitar fallit på plats stämmer pusslet – vi har ett gjuteri från sent 1600-tal arkeologiskt belagt i kvarteret Diplomaten. Det 7 x 7 meter stora huset (hus 333) med sin centralt placerade härd och murade arbetsbänk, har utgjort smälteri. Den stora sandkassen alldeles öster om huset har varit den plats där själva gjutningen utförts. Produkten har främst varit bronsgrytor, utifrån de krossade formar som samlats in omedelbart söder om gjutplatsen.

Men gården har inte bara bestått av verkstadsbyggnader. Längst ner i tomten, med baksidan ut mot den vret (tomtgränsränna) som skilt fastigheterna åt, har vi kunnat undersöka en stor ekonomibyggnad som delvis kan ha fungerat som fähus. Huset har varit påfallande välbyggt, med stensyllar och plankgolv lagda över mycket kraftiga dragarstockar. Typiskt nog har den genomgått ett antal förändringar och ombyggnader.

När man betraktar kartan över kv. Diplomaten slås man av att gård 31 faktiskt har kvarterets största tomt. Fastigheten är gott och väl dubbelt så bred som grannarna i norr och söder. Spatiösa tomter utmärkte också de gjuteritomter i Västerås som Mathias Bäck berättade om. Uppenbarligen har man haft behov av utrymme. I vårt fall känns det rimligt att en sammanslagning skett vid något tillfälle under 1600-talets senare del. Om man köpt in norra hälften av gård 32 för att få plats med gjuteriet, borde denna transaktion också ha avsatt spår i det skriftliga källmaterialet!

Under de kraftiga rustbäddar som lagts ut för skorstensstockarna i 1700-talshusen 317 och 319 påträffades överraskande nog fina trägolv. De har tillhört en byggnad som legat med gaveln ut mot Målargatan. Prov från golvlagren tyder på att någon sorts snickeri eller annat trähantverk bedrivits på platsen. Husresterna har i nästa skede skurits av då den stora gjutkassen anlades. Är detta spåren efter en försvunnen nordlänga i gård 32?

Krukmakarens gård
Framschaktningen av krukmakaregårdens bostadsparti (gård 30) har påbörjats med att de gatunära husgrunderna tagits fram. Det yngsta bostadshuset ut mot Målargatan vilade på omfattande brandmassor och utmärktes av en påfallande slarvigt lagd grund. Vi vet att Peter Ekman byggde upp gården på nytt efter 1790 års stadsbrand. Rimligtvis är det katastrofens efterspel man ser – en god parallell till den källare som byggts utan rustbädd uppe i fältets nordvästra hörn (se Fördjupningskapitel 6) Gården har haft en smal, överbyggd körport. Under dessa grunder skymtar en äldre vällagd och lertätad grundmur i flera skift som mest av allt liknar en terrasskant. Intressant är att denna grund tillhört en byggnad orienterad med gaveln ut mot gaturummet. Ekman har alltså bemödat sig om att vrida sitt nya bostadshus så att en representativ fasad hamnat mot Målargatan. Samtidigt har verkstaden med keramikugnen flyttats allra längst ner i gården, till den plats som före branden rymde fähuset. Det förefaller som om en ny syn på stadsgården och dess lämpliga utformning vunnit insteg hos Jönköpings hantverkare.

Vi har också påträffat grunden till Ekmans kökslänga som varit smalare än sin föregångare. Partiet längs norra tomtgränsen visade sig vara oväntat svårt att schakta, eftersom 1700-talssyllarna stördes av ett mycket stort fundament till grannfastigheten, bl.a. byggt av sprängsten. Intressant är att man utnyttjat huggen sandsten sekundärt i skorstensgrunden. På så sätt dateras detta stora hus (som vi även träffade på i transformatorschaktet förra hösten) till tiden kring 1860. En god hypotes är nämligen att dessa byggnadsdelar av sandsten härhör från rivningen av de sista utanverken till Jönköpings slott.

Längre västerut i tomt 30 har arbetet fortsatt på den plats där Ekman haft sitt brygghus. Den underliggande byggnaden har kunnat dateras genom ett myntfynd, präglat 1768. Det förefaller finnas en stor murad eldstad även i detta äldre skede. Förhoppningsvis skulle det kunna vara den äldre keramikugnen som nu börjar komma till synes.

Bland fynden från gård 30 märks ett gjutet balusterben till en kakelugn av samma typ som den daterade form vi funnit tidigare, fastän av klenare dimension. Ett annat roligt fynd är det lilla ritsverktyg av brons som använts till de styrlinjer som dragits genom fatens vita engobe. Sådana föremål är vi inte precis bortskämda med! Paradfyndet är emellertid bygeln till en gyckelkanna, försedd med handtag och minst tre olika pipar. Den var säkert inte lätt att dricka ur för den oinvigde, men samtidigt ett föremål som väl passar in hemma hos skrååldermannen Isak Sjöstrand!

Silvernitar och parerplattor
Den första sändningen fynd från grävningen lämnades i början av månaden till Tomas Lindell vid Malmö Kulturmiljö för konservering. Det rörde sig främst om ömtåliga, små föremål i behov av stabilisering. Den eleganta glasknappen med dess framställning av ett hjärta flankerat av fåglar, möjligen turturduvor, visade sig vara fäst på en nit av silver (se Fördjupningskapitel 8). Dessutom föreslog Tomas att den bukiga bronsplattan med sin framställning av puttis kan vara en parerplatta till en värja – en oväntad, men mycket trolig tolkning. Återigen ett föremål man inte direkt väntar sig att finna i dessa gårdar…

Samtidigt med att fynden levererades till konservering mottog Hans Linderson på Geologicentrum i Lund vår andra sändning trä till vedarts- och dendrokronologisk analys. Här ingår trä från stockhuggare Örnbergs virkesförråd (se Fördjupningskapitel 2). Det skall bli spännande att se om några mer ovanliga sorter ingått i hans lager. Dessutom finns en skiva från den stora stock som bärgades ur sommarens V/A-schakt ute i Slottsgatan. Eftersom detta blir vår enda chans att i nuläget komma åt den gatunära bebyggelsen i kvarterets norra gårdsrad, blir det resultatet extra intressant!

Under den senaste perioden har visningar och besök avlöst varann. Skolklasser från lågstadiet har omväxlat med grupper från Länsstyrelsen och kommunens Mark och Byggavdelning. Ovant, men mycket roligt, var att få visa grävningen för deltagarna i en intensivkurs i teckenspråk som hölls vid Mullsjö Folkhögskola. Sammanlagt tolv personer, varav hälften syn- och hörselskadade, fick ta del av våra senaste resultat en varm och solig eftermiddag.

Till grävningens publika sida räknas också två artiklar, den ena nyss utgiven i Gudmundsgillets årsbok 2007 medan den andra kommer i Populär Arkeologis höstnummer (nr 3/07). Båda behandlar grävningen med en arkeobotanisk vinkling och är skrivna av Jens Heimdahl och Claes Pettersson. Att vi dessutom får äran att visa upp Isak Sjöstrands fina kakelform med kerubansiktet som omslagsbild gör inte saken sämre!

Med ryssborr ner i mossen
När väl golvet avlägsnats i botten av det gjutna pannrummet syntes torvlager direkt under den armerade betongen. Här fanns alltså mossen vi letat efter! Så det blev att köra upp till museets magasin på Björneberg för att hämta ner den pålitliga ryssborren. Nu skulle här tas upp borrkärnor. Trögt var det i de kraftigt sammanpressade torvlagren, men med lite maskinhjälp kommer man långt. I vårt fall ca en meter, varav de översta 55 cm utgjordes av fin starrtorv. Därunder låg ett tjockt sandlager som satte effektivt stopp för vidare undersökningar, eftersom borrens handtag knäcktes då provet skulle tas upp. Men skam den som ger sig – nu var det i alla fall bevisat att vi kan provta i lager som bildats före stadens tillkomst!

Den 13 september var det dags att ta fram vår ryssborr igen, efter att museets vaktmästare lagat och förstärkt den. Med gemensamma ansträngningar kunde vi ta prover från mossen under staden. Inte utan att det kändes lite märkligt – normalt sker ju denna typ av provtagning långt ute i skog och mark, inte mitt i ett stadskvarter. De fina borrkärnorna innehöll emellertid dryga halvmetern väl bevarad starrtorv. Frågan är bara hur mycket som försvunnit av den viktiga, allra översta torven? Vilken yngsta datering kommer våra prover att ge – finns t.ex. medeltida nivåer bevarade? De arkeobotaniska prover som Jens Heimdahl analyserat visar dessutom på en avgjort blöt miljö, där starr och vass förekom på mossen. En bra miljö för bete och ängsslåtter således. Inne bland de första gårdarna växte också fuktkrävande arter som t.ex. gäddnate; ett belägg för att pölar med öppet vatten länge förekommit inne bland husen!

Vid den fortsatta provtagningen kunde vi dessutom märka skillnader i markanvändningen inom kvarteret. Det förefaller som om de tjockaste sandlagren bara placerats ut där man avsett att bygga hus. Inne på bakgårdarna i tomt 23 och 24 däremot har markytorna omtrampats av kreatur. Det bör alltså ha funnits öppna, obebyggda bakgårdar där djuren fick gå.

Eftersom vi kommit mer än halvvägs in i grävningen börjar det bli hög tid att uppskatta vad som återstår och eventuellt tänka på de prioriteringar som kan komma att bli nödvändiga längre fram. Av den anledningen togs ett antal höjdvärden runt om i fältet; värden som kunde jämföras med kända nivåer för dels torvens, dels de första rustbäddarnas överytor. Det visade sig då att vi befinner oss bara mellan en till två dm över rustbäddarna i stora delar av gård 31. Samma sak gäller i de västra tomterna 22, 23 och 24 – tidsplanen håller alltså så här långt! Lite förvånande är dock att torvmossens yta verkar ligga avsevärt djupare uppe i fältets nordöstra hörn. Anledningen kan man fundera över. Kanske klarnar det framme i slutet av oktober? Den som lever får se!

Upp