Om arkeologi Månadens historia Aktuella projekt Tidigare projekt Arkeologiskt program KulturmiljövårdPublikationerVåra verksamhetsområden

Arkeologi   >   Aktuella projekt   >   Kvarteret Diplomaten   >   Dagbok   >   Dagbok 5

4–31 augusti 2007

Smeder, friidrott och turturduvor

Carro och arkeologerna …
En dag i början av augusti fick vi avbryta arbetet i fält på grund av åska och skyfall. Kanske var det en passande bakgrund för den filminspelning som Mikael Nordström just påbörjat? Förhoppningsvis kan vi se fram emot premiären på Diplomaten the Movie i vinter – en uppföljare till förra årets videodokumentation av grävningarna på Torsviks gravfältet.

En mycket spännande nyhet är att Bo E Karlsson, byggnadsantikvarie vid länsmuseet, har hittat kakelugnar som bör ha tillverkats i ”våra” verkstäder på Gunillabergs herrgård vid Bottnaryd! I nuläget kan det inte avgöras om det är Peter Ekman eller Isak Sjöstrand som är mannen bakom verket. Klart är i vart fall att det karaktäristiska kryssmönster som återkommer på så många fragment pryder hela de ännu stående ugnarna. Dessutom har Bo E. funnit en nedmonterad gul kakelugn i ett av de hus som skall renoveras i samband med nybyggnation i kvarteret Ansvaret. Det är inte osannolikt att också denna ugn kan ha framställts i kvarteret Diplomaten.

I mitten av augusti hade vi redan över 800 olika arkeologiska objekt inmätta och registrerade i mätsystemet Intrasis. Det plockar till snabbt när man gräver i en stad. På samma sätt har mängden insamlade fynd i containern ökat i både antal och omfång. Skönt att vi nu kommit igång ordentligt med utgallringen av de skärvor som skall sparas! Ole Stilborg testade dessutom sitt nya upplägg för keramikregistrering under sitt senaste besök. Han har förenklat arbetet så att ritningsmomentet nu gäller enbart för kärltyper som inte förekom i materialet från undersökningarna i kv. Apeln och kv. Dromedaren.

Den trend Ole ser i vårt material kan i korthet beskrivas som ett första skede då mycket högklassig och formsäker keramik framställs. Därnäst kommer en period då produktionen av kakelugnar förefaller ha dominerat, varefter följer en sista tid då keramikproduktionen fått möta en ökad konkurrens utifrån. Då förenklades former och dekor i ett försök att möta nya förhållanden. Ett annat hantverk vi stött på har vållat vår historiker Per Ericsson huvudbry. Den metallhantering, vars omfattande spår syns nere i gård 31, är svagt representerad i det skriftliga källmaterialet …för att uttrycka sig försiktigt.

Vi har också påbörjat förberedelserna för andra specialistinsatser. Dels har ett lämpligt urval av dendrokronologiska prover utvalts för analys och datering hos Hans Linderson, Centrum för GeoBiosfärsvetenskap i Lund, dels har den första sändningen fynd till konservator Tomas Lindell, Malmö Kulturmiljö, plockats samman.

Under slutet av augusti vikarierade Lasse Enthav med sin stora bandgrävmaskin för Lasse Ericsson. Efter ett par dagars inkörning, inklusive en större gemensam insats där två maskiner angrep betonggrunden från 1906, fungerade allt perfekt. Det var dessutom lämpligt med en lite större maskin just då, eftersom mycket massor skulle bort. Under två dagar gick t.ex. hela 15 lastbilslass med jord och betong till deponeringsplatsen i Hult.

Den 20 augusti hölls en visning av grävningen speciellt för Arbetslaget Arkeologi vid länsmuseet. En vecka senare kunde personalen från kv. Diplomaten i gengäld besöka både de pågående undersökningarna av metallverkstäder från 1400–1500-tal borta i det medeltida stadsområdet (se Lundströms plats) och en förundersökning vid Odensjö söder om Jönköping som givit oväntat goda resultat, bl.a. en vapengrav från äldre järnålder.

Söndagen den 26 augusti avhölls årets arkeologidag. Vid undersökningen i kvarteret Diplomaten höll vi öppet hus för alla intresserade. Fyra arkeologer medverkade under de timmar arrangemanget pågick. Två visningar genomfördes för de drygt 60 besökarna. Möjligheten att testa arkeologi i praktiken blev mycket uppskattad; vare sig det rörde sig om att rensa fram en kullerstensgård eller att tvätta 1700-tals keramik. Frågan är vilka som var mest entusiastiska – barnen eller de vuxna? Dessutom öppnade vårt fyndbord för många intressanta diskussioner kring föremål som hittats på platsen. Fast frågan är om inte vår container med ”självplockning” av utgallrad keramik är vad som kommer att bli mest omtalat framöver? I det fallet handlar det ju i högsta grad om äkta souvenirer!

Lokalradion sände ett nyhetsinslag i samband med Arkeologidagen, ett kort reportage vars sändningstid givetvis fick anpassas till Carolina Klüfts lysande insatser vid Friidrotts VM. Det är skillnad på nyheter och nyheter – men å andra sidan nådde vi säkert ut till många fler lyssnare med sådan draghjälp! En idé som framfördes av våra besökare är att museet borde ge ut en barnbok baserad på undersökningarnas resultat och de människoöden som ryms däri. Det är definitivt en mycket trevlig tanke – få se om det går att få ekonomi i ett sådant bokprojekt!

Mer metall och högljudd betong
Arbetet med gård 31 bjuder på många oväntade upptäckter. Till exempel att syllen till verkstadslängans (hus 322) nordvägg faktiskt fanns kvar; den hade bara blivit nedpressad av tunga stenblock från grunden i det yngre hus 315. En märklig konstruktionsdetalj var att det fanns stolphål i varje rumshörn. Det borde betyda att hus 322 uppförts som en skiftesverksbyggnad enligt ålderdomligt manér! Samma egenhet återfanns också i hus 316. Att det verkligen rör sig om två åtskilda byggnader visades av att hus 316 faktiskt var något bredare än 322. I tillägg till det mynt från tidigt 1700-tal som redan tidigare detekterats fram i lergolvet påträffades nu en daterad skålbotten i vreten mellan tomterna 30 och 31. Dess angivna årtal var 1731.

Under grunden till det gatuvända bostadshuset 317 påträffade vi hus 329, vilket bäst kan beskrivas som den södra delen av en byggnad där också hus 316 ingår. Om tolkningen stämmer har det i husets mitt funnits en överbyggd körport in till gårdsplanen. Hus 329 visade sig bestå av två rum, varav det västra varit en smal förstuga med kullerstensgolv. Byggnadens syllar kan snarast beskrivas som lerbänkar som förstärkts med stenar. Även här har förekomsten av stora stolphål i anslutning till hörn och vägglinjer konstaterats. Invid sydväggen har en degel med spår av guld i botten tidigare påträffats.

Denna tvårumsbyggnad med sin körport är intressant, inte minst för att den byggts fram till kanten av en förmodad surhåla - svackan i det sydöstra hörnet av fältet. Gårdens utformning kan då tolkas som ett bostadshus längs med gränden i öster och två öst–västligt orienterade verkstadslängor på ömse sidor om en trång innergård. Den förändring som sker vid mitten av 1700-talet innebär att tomtmarken utökas genom att en terrassering gör det möjligt att bygga även ut över surhålet.

Erika Ericsson, dotter till vår grävmaskinist Lasse, tillbringade en av sina dyrbara sommarlovsdagar med att rensa fram kullerstensgolvet i hus 329 – något vi i projektet gärna vill tacka henne för!

Den kullerstenstäckta gårdsplanen i tomt 31 har rensats fram i sin helhet. Dess användningstid kan dateras genom fynd av ett glassigill, härstammande från en brännvinsflaska tillverkad vid Björkenäs glasbruk någon gång mellan 1736 – 1780-tal. Strax intill påträffades ett nödmynt från Carl XII’s regeringstid. Sammantaget borde detta innebära att den stenlagda nivå som på flera ställen skymtar djupare ner i sanden borde kunna dateras till 1600-tal.

Det var inte så mycket som fanns kvar efter verkstadslängan hus 321, som varit belägen längs södra sidan av tomt 31. Ett parti med trägolv, kullersten, lera och kortare sträckor med syllstenar. Men en verkstad har det i alla fall varit, ett utrymme för metallhantverk – sannolikt smide.

Huset 331 passade egentligen inte in med våra dateringar, i alla fall inte om man skall använda de traditionella arkeologiska mallarna. En byggnad med i marken nedgrävda bärande stolpar som placerats i ordentligt stenskodda stolphål brukar ju i nio fall av tio ha en förhistorisk datering, inte sant? Här har vi dock snarast haft någon form av skjul eller skärmtak uppbyggt. Vid fortsatta schaktningar framrensades ett sandfyllt ramverk av timmer under stolphuset.

Den byggnadslämning som benämns hus 330 visade sig också vara en smedja, försedd med både städstock och ässja. Ett ojämnt tegelgolv påträffades under ett tjockt lager lera. Över de egentliga golvnivåerna förekom mycket slagg. Frågan är bara hur hus 330 bäst skall beskrivas, eftersom vi inte kunnat hitta några mer påtagliga spår efter väggar. Var det en ordinär smedja eller en plats för smide under ett skyddstak utomhus? Vid en jämförelse framstår emellertid smedjan i hus 322 och 330 som i många avseenden lika varann. Den stora olikheten är att hus 330 varit så mycket slarvigare utfört.

Under smedjan (hus 330) påträffades en riktig överraskning. Då sten, tegelkross och det slaggblandade lerlagret efterhand lyftes undan framträdde en regelbunden husgrund med en stor härdpall eller möjligen arbetsbänk, centralt placerad. Byggnaden, som fick beteckningen hus 333, var helt kvadratisk och mätte 7 x 7 meter. Kring den centrala härdpallen fanns ett system med gropar eller möjligen stolphål – kanske spåren efter ett gnistfång över en öppen eldstad? Vi står inför lämningarna efter en välbyggd metallverkstad, knappast någon ordinär smedja. Stolphuset 331 kan i detta sammanhang få sin förklaring och funktion som en kolbod, vilken medvetet byggts för att vara luftig och torr i en annars fuktig miljö.

Den 29 augusti hyrde vi in en skylift för att ta översiktsbilder på denna intressanta verkstadsbyggnad. Resultatet blev mycket lyckat …efter en del inledande malörer. Det är t.ex. bra om uthyraren vet hur maskinen i fråga har sin kraftförsörjning ordnad – sladd eller batterier? Och visst känns det tryggare med någon sorts bruksanvisning eller handledning när personal skall skickas upp åtskilliga meter i luften? Och nog är det bra om alla reglage för manövrering fungerar som avsett? Fast det är kanske som Karlsson på Taket brukar säga ”världsliga ting”. Bilderna blev ju bra!

En riktigt ovälkommen överraskning utgjorde den gjutna källare som Lasse Enthav grävde fram under vår provisoriska körväg i gård 31. Det två meter djupa pannrummet var fyllt med stinkande bråte; rivningsmassor som legat på lagring i drygt 30 år. För säkerhets skull kallades SWECO VIAK in för att göra miljöprovtagning. Analyserna visade inga förhöjningar vad beträffar tungmetaller, men en viss närvaro av cancerogent PAH.

Slutet blev att pannrummet tömdes och att dess södra och västra väggar bröts ner till golvnivå. Resten får stå kvar tills vidare för att stödja kulturlager och äldre – och avsevärt intressantare - byggnadslämningar. Det välgjorda, kraftigt armerade betonggolvet bräcktes upp med Lasses tjälkrok under outhärdligt oväsen. Men det var mödan värt, eftersom det visade sig ligga intakt torv direkt under golvnivån. Vi har alltså hittat ner till mossen, till Moratzet på Carl IX’s karta från 1611. Torven överlagras av tjocka påförda sandlager och en kraftig rustbädd av granris – precis som i det nya transformatorschaktet uppe i fältets nordöstra hörn. Att grundvattnet kommer att vålla problem för djupschaktningar till denna nivå är tydligt – vi befinner oss under wellpointsystemets räckvidd.

Hem till Ekmans
Längst ner i den västra delen av gård 30 har vi rensat fram en serie av byggnader som föregått den Ekmanska keramikugnen. Stallet (eller fähuset?) 311 kunde dateras genom fynd av en kritpipa med Adolf Fredriks monogram, tillverkad av Daniel Almkvists verkstad i Stockholm. Produktionen pågick från 1752 och åtta år framåt, vilket ger oss en behagligt snäv tidsram för vår byggnad. Stallet 311 har således med största sannolikhet fungerat under Isak Sjöstrands dagar.

De stora mängderna keramik- och kakelkross har fortsatt att dyka upp även på dessa nivåer. Återigen ser man hur avfallet i själva verket fungerat som en resurs – i detta fall som utfyllnadsmaterial. Det är viktigt att skilja lagren åt, eftersom de kan förväntas representera olika tidsskeden, olika modeströmningar och därmed olika producenter. På så sätt kan Ekmans, Sjöstrands och Sophs kärl separeras från varann, vilket gör spännande detaljanalyser möjliga längre fram i bearbetningen av materialet!

Under stallet låg en huslämning i form av ett vällagt ramverk i timmer som bildade flera rum, varav ett var försett med en eldstad. Byggnaden daterades av ett mynt från 1719, men vilken funktion den haft i den Sophska gården kan vi i nuläget inte avgöra. Tidsfästningen är intressant, eftersom den placerar hus 326 i samma skede som prosten Junbecks trädgård och stallet (hus 323) i grannfastigheten tomt 209. Bland fynden märks en vävkam (?) i horn och ett märkligt smycke, en metallnit på vilken en tunn glasknapp satts fast. Glaset är dessutom dekorerat med ett ingraverat hjärta som flankeras av två fåglar, möjligen turturduvor. En symbol så god som någon! Dessutom har stora mängder keramik hittats. I materialet ingår ovanligt många felbränningar och flera nästan hela fat. Ett av dessa är försett med årtalet 1728 inlagt i dekoren och stammar alltså från Magnus Sophs allra tidigaste år i yrket.

Under hus 326 skymtar en ny nivå med ännu mer byggnadstimmer, men dom lämningarna får vila så länge. Nu prioriterar vi att komma ner till en jämn 1600-talsnivå över en större yta inom dessa gårdar! Istället har arbetet gått vidare i brygghuset (hus 310). Den yngsta byggnaden och den utanförliggande kullerstensgården är bortschaktade och nästa nivå är på väg att dyka fram. På insidan av syllstensraden ligger ett tjockt lager av krossad keramik – kanske utlagt med avsikt att fungera som dränering.

I slutet av augusti gjorde vi ett försök att rensa fram mittpartiet i gård 30. Det visade sig emellertid att marken var alldeles för hård och uttorkad, trots den miserabla sommaren 2007. Förklaringen är givetvis att ytan varit både körväg och lagringsplats för uppgrävda jordmassor. Det var bara att ge upp och pröva lyckan på annat håll, i detta fall Peter Ekmans bostad. Huset ifråga var uppfört på ett brandlager blandat med tegel och keramikskrot – återigen lämningar efter 1790 års stadsbrand. Grunden var påfallande slarvigt utförd, säkerligen en påminnelse om de förhållanden som rådde i efterspelet till storbranden då det främst gällde att få tak över huvudet.

På en djupare nivå en skymtar en fin, välgjord grund som tätats med lera. Muren har haft skådesida mot söder och kan möjligen ingå i ytterligare en stenkällare.

Det överlevande 1600-talet
Resterna efter det 1600-talshus som delvis undersöktes vid förundersökningen har nu tagits fram på nytt och givits ett ID som hus 325. När presenningen avlägsnades visade sig golvplankorna ha överlevt vintern i bättre skick än väntat. Få nya fynd gjordes vid upprensningen, men nu har i alla fall hela källarrummet tömts ur. Lite irriterande att upptäcka att vi bara var 20 cm från den västra betongväggen i höstas!

Under de dagar vi hade tillgång till två grävmaskiner kunde öst- och nordmur i 1906 års hus brytas ner och lyftas bort. Under betongmurarna påträffades en oregelbunden pålning. Den har förvisso skadat 1600-talslämningarna, men mycket verkar ändå återstå. Det måste ha varit svårt att påla effektivt bland allt timmer. Rent praktisk krävde borttagandet av de moderna mursträckningarna att betydande delar av wellpointsystemet fick monteras ner. Det lär vi behöva återställa med det snaraste; annars blir det blött i fältet!

Fyndet av gjutformar i vreten öster om hus 320 var oväntat, men inte desto mindre roligt. Visserligen skall man inte dra alltför höga växlar på det – vi vet av erfarenhet att just gjutformar är en föremålskategori som ofta flyttas runt i staden. Likväl passar denna typ av verksamhet väl in i ett område där beläggen för ett avancerat metallhantverk blir allt fler ju mer grävningen fortskrider.

Lasse Ericsson testade metalldetektering för första gången. Och det med besked – hans andra fynd blev en stor blyplomb, ett tillverkarmärke för kläde producerat i staden Burtscheid nära Aachen i Tyskland! Man kan fråga sig vilka av Jönköpings klädesmakare som hade sina rötter i den trakten? Och så ett par rader om en anläggning vi inte förstår – den träkolsfyllda rännan i tomt 24 (Prostens trädgård). Vilken funktion har den haft? Det troligaste är väl ändå att man lagrat kol i den noga isolerade rännan. Fast borde inte kolet ha blivit fuktigt och oanvändbart likafullt?

Äntligen igång – norra ABM-fältet
Efter all väntan har vi så fått tillträde till den norra tredjedelen av Arkivhustomten. Transformatorstationen är flyttad, bara en rektangulär grop påminner om den och all frustration den vållat i vårt projekt. Dessutom känns det skönt att kunna börja frakta ut de massor som redan förra våren dömdes ut pga alldeles för höga blyhalter. Nu kan lastbilarna börja gå till den säkra deponeringen uppe i Linköping!

Inledningsvis röjde vi undan spisfundament från 1800-talsbebyggelsen i gård 26. Det var sannerligen gigantiska block som burit den skorstenen! Vid tömningen av själva transformatorgropen kunde vi konstatera att stenkällaren 328 inte var speciellt gammal, eftersom den tydligt vilade på brandlager avsatta vid katastrofen 1790. Möjligen finns en äldre källare på granntomten, där en mur med fint tillhuggen sten fogad med grå lera skymtar fram i schaktväggen på vad som bör vara en 1600-talsnivå.

Även den södra sidan i detta ofrivilliga ”titthål” lovar en spännande fortsättning på grävningen! Dels syns en tydlig gräns mellan en sandfylld gårdsplan och den sammansatta stratigrafi som karaktäriserar en husterrass. Kullerstensnivåer syns i profilen och längst in den sydvästra hörnet sticker ett knutat hörn med två skift stockar fram. Direkt på det trägolv som också syns hittades ett stort fragment av fönsterglas; blyglas med stadkant.

Botten av transformatorgropen ligger på en nivå som rimligtvis utgör ytan på de risbäddar som lades ut vid grundläggningen på 1620-talet. Här syns en kraftig timmerram bland näversjok och huggflis. Dessutom går en hårdgjord stig diagonalt över ytan – möjligen en anläggningsväg från de allra första årens markarbeten. Det skall bli spännande att försöka följa dess sträckning vidare över fältet!

När den stora stenkällaren (hus 328) rensades fram på nytt – den syntes första gången vid förra höstens förundersökning – kunde vi konstatera att ett skift stora block fogade med lera återstod. Insidan hade varit putsad, medan muren på utsidan varit tätad med ren gul lera. Det ursprungliga golvet hade bestått av kullersten lagd i sand. På alla vis framstod denna stenkällare som en i raden av arkeologiskt undersökta källare i Jönköping – med ett viktigt undantag! Den saknade rustbädd och var istället byggd direkt på den forna markytan. Det tydliga brandlagret med inslag av raseringsmassor och keramikkross som källaren vilade på har vi sett tidigare. Det handlar om stadsbranden 1790. Om hus 328 uppförts direkt efter eldsvådan kan man anta att gott byggnadstimmer varit en bristvara och ingenting man offrade på rustbäddar. På den jämna framschaktade ytan syns nu istället ett antal gropar fyllda med keramikskrot, härstammande från Isak Sjöstrands verkstad. Det materialet skall vi noggrant ta tillvara, eftersom det representerar slumpmässigt sammansatta urval från hans produktion.

Avslutningsvis några ord om en rätt märklig huslämning, belägen omedelbart söder om transformatorgropen. Vid schaktningen framträdde den som ett dubbelt ramverk av kraftigt nedbrutet timmer, vilket omgav en yta med homogena golvlager. Den dubblerade väggen har tolkats som en mullbänk, alltså har man sluppit golvdraget. Vid närmare kontroll visade sig golvlagret bestå av träflis, dock inte den vanliga huggflisen från husbyggnation. Materialet var avsevärt mer finfördelat, som hyvel- eller sågspån. Huset – som fått ID hus 327 – täcktes delvis av brandrester. Gissningsvis skadades det i stadsbranden 1790. Bland fynden ur golvlagren märks bössflinta, en fingerborg, ett skospänne och en pryl eller ritsverktyg. Då de skriftliga källorna rådfrågades fann vi att den aktuella gården ägdes av stockmakaren Ambjörn Blom från 1729 fram till 1760-talet. Därefter togs verkstaden över av snickaren Sven Flygare för en tioårsperiod (1768 – 1778). Per Ericsson kunde dessutom bidra med upplysningen att Blom var sjuklig under senare delen av sitt liv – en god förklaring till att hans verkstad isolerats extra noga.

Under golvnivåerna i hus 327 påträffades en rad roliga fynd, bland annat ett mynt från Carl XI´s regeringstid och en skärva målat fönsterglas. Motivet utgörs av en man med hatt och långt hår, kanske en allongeperuk av 1600-talssnitt. Ännu ett föremål man inte väntar sig i ett hantverkarkvarter!

Upp