Om arkeologi Månadens historia Aktuella projekt Tidigare projekt Arkeologiskt program KulturmiljövårdPublikationerVåra verksamhetsområden

Arkeologi   >   Aktuella projekt   >   Kvarteret Diplomaten   >   Dagbok   >   Dagbok 12

Epilog

Vad har vi lärt oss?

Ett försök till summering efter sju månader i fält
Så har då vintermörkret tagit överhand. Utgrävningen i kv. Diplomaten är avslutad; åtminstone vad avser det smutsiga jobbet i fält. Vår utrustning har körts till vinterförvaring medan personalen har tagit sin tillflykt till varma och ombonade kontorsmiljöer. Visserligen är det stora rapportarbetet precis påbörjat, men det kan ändå vara befogat med en liten – högst preliminär - uppsummering av våra resultat och de lärdomar som gjorts under de gångna sju månaderna. Följande 21 punkter utgör på inget vis någon fullständig bild av vad som uppnåtts, utan bör ses som ett antal reflektioner gjorda halvvägs in i en lång forskningsresa…

Lärdom nummer ett: Lita inte för mycket på de skriftliga källornas vittnesbörd. I fråga om kv. Diplomaten saknades viktig information från såväl 1600- som 1700-tal. Vissa uppgifter i t.ex. stadens ägarlängder hade uppenbarligen inte nedtecknats överhuvudtaget. Alternativt har man bokfört dessa fakta i andra register och listor än dem vi haft tillgång till. Det krävs alltså fortsatt sökande i arkiven!

Ett direkt resultat av de ofullständiga skriftliga källorna är att vi träffat på arkeologiska spår efter flera hittills okända yrkesgrupper och deras verkstäder. Vad som i den ursprungliga diskussionen inför projektet ansågs vara en utkant; ett resursområde för stadens tillväxt, har istället visat sig vara ett intensivt utnyttjat område allt sedan nystadens begynnelse.

Lärdom nummer två: Genom ett antal lyckliga omständigheter har vi i detalj kunnat följa arbetet med stadens omflyttning och nyetablering på Sanden. Verklighetens Moratzet visade sig vara en flack sandyta täckt av 70 cm starrtorv; ett kärr som börjat utvecklas genom försumpning under äldre järnålder. Längst i norr konstaterades att den ursprungliga markytan föll kraftigt. En hypotes är att både den inre hamnen och kv. Dolken norr om Slottsgatan utgjort en lagunartad vik av Munksjön fram till stadsbygget.

Lärdom nummer tre: Omfattande dendrokronologiska analyser visar hur snabbt och rationellt markarbetena har genomförts. Inom loppet av fem år har man skapat byggklar mark från kv. Apeln i väster till kv. Diplomaten i sydöst. Dessutom har timmer taget ur samma skogsbestånd utnyttjats till de tidiga terrass- och kistkonstruktionerna. Tallarna har kunnat identifieras genom ett särpräglat mönster av tillväxtkollapser, förorsakat av översvämningar eller grundvattenhöjning. Utbyggnaden inom det centrala stadsområdet fortgick i högt tempo, något som årsexakta dendrokronologiska dateringar utvisar med all önskvärd tydlighet.

I kv. Apeln hade timmer till grunder och terrasseringar fällts under vinterhalvåret 1616–1617 och vid samma tid påföljande år. I kv. Dolken hamnade dateringarna kring 1618 till 1620, medan de tallar som inledningsvis utnyttjades i kv. Diplomaten sågades ner nästkommande två år. I det fortsatta uppbyggnadsarbetet av det sist nämnda kvarteret förefaller åren 1624–1625, samt 1637–1638 att ha varit centrala. Var det kanske då den i förväg färdigställda tomtmarken verkligen bebyggdes?

Lärdom nummer fyra: Genom den arkeobotaniska analysen har vi kunna spåra var man hämtat de jordmassor som utnyttjats i det första stadsbyggnadsskedet. Förekomsten av fröer från en näringskrävande flora som trivts på torr, sandig mark antyder att transporterna gått från det gamla stadsområdet. Fynd av kulor till pistoler, musköter och kanoner (!) visar att även slottets närområde utnyttjats som sandtag.

Att borgarna givits tillåtelse att hämta material från sina gamla tomter förefaller högst rimligt. Vad beträffar slottsområdet vet vi från de skriftliga källorna att omfattande byggnadsarbeten utfördes under 1600-talets första decennier. Det var främst fästningens utanverk som förbättrades och byggdes på. I samband med att vallgravar grävdes har det funnits stora volymer sand att tillgå på nära håll.

Lärdom nummer fem: Genom att metalldetektor utnyttjades konsekvent under hela utgrävningen i kv. Diplomaten har vi fått tillgång till ett rikt och högst varierat fyndmaterial av olika metaller. Det är i sig inte så förvånande – med rätt verktyg uppnår man resultat. Vad som överraskar är att även första skedets utfyllnadslager och rustbäddar innehöll så mycket föremål. Vid tidigare undersökningar har man mer eller mindre förutsatt att denna typ av påförda massor skulle vara fyndtomma. I Diplomaten innehöll fyllnadsmassorna såväl mynt som kulor av varierande kaliber; samt olika ting med påtaglig statusprägel. Varför förekommer de i detta sammanhang?

Lärdom nummer sex: Skalan på de arbeten som utförts inom så kort tidsrymd är imponerande, även med vår tids mått. Väl genomtänkt planering för såväl själva byggnationen som för personal och transporter har krävts. Rimligtvis har genomförandet krävt ett stort mått centralt styrda insatser – något som gör det högst troligt att vi ser spåren efter Kronans initiativ i samband med bygget av Jönköping. Att det timmer som utnyttjats till fundament och terrasseringar verkar ha kommit från samma skogsbestånd skulle kunna tas som ytterligare ett argument, eftersom byggherren fritt kunnat disponera över avverkningsmoget timmer från ett större skogsbestånd under åtskilliga års tid. Dessutom uppvisade de tidigaste byggnadslämningarna i kv. Apeln en så rationell utformning att de tolkades som en sorts baracker, uppförda i syfte att fungera som tillfälliga bostäder och verkstadslokaler under en kortare övergångsperiod. Den militära närvaron i hela projektet känns väldigt påtaglig under detta allra första skede.

Lärdom nummer sju: Inom kv. Diplomaten har det förekommit påtagliga olikheter i uppbyggnaden av olika tomter. Denna variation har i några fall fått en rent förödande verkan. Vad vi sett är troligtvis en följd av otillräckliga insatser då man började bygga i kvarterets sydvästra hörn. Senare tillkomna invånare har kunnat betrakta grannarnas problem med översvämningar tagit lärdom. Således borde de observerade skillnaderna i utfyllnadslagrens tjocklek också visa en kronologisk skillnad. Det handlar om en byggperiod utspridd över flera år, där tomter tas i anspråk eftersom behov uppstår. Detta indikeras också i det botaniska materialet där växthorisonter hunnit bildas över de terrasser som lades ut i början av 1620-talet.

Lärdom nummer åtta: Invånarnas kamp mot vatten och väta har varit ett genomgående tema i bebyggelsen från grundläggningens 1600-tal och långt in i följande sekel, om inte längre. I det arkeologiska materialet syns en mångfald av lösningar, tillkomna i avsikt att bygga torrt och säkert. Speciellt de avancerade fuktspärrar som utnyttjats vid byggnation av bostadshus från mitten av 1700-talet förtjänar att omtalas. De arkeobotaniska analyserna talar samma entydiga språk med frekvent förekommande arter som man vanligtvis finner i riktigt blöta miljöer …och inne i trästaden Jönköpings gårdar!

I extremfall har man tvingats överge sina gårdar. Inom kv. Diplomaten kunde vi iaktta hur två av de ursprungliga tomterna, nr 209 & 210, förlorade sin bebyggelse efter en första generation hus. Därefter förblev de obebyggda ytor under ett sekel eller mer och nyttjades istället till trädgårdsodling

Lärdom nummer nio: Tvärtemot vad som ursprungligen förväntades visade sig inslagen av material som direkt kunde knytas till det s.k. Vantmakeriet vara ytterst fåtaliga. Faktoriets verksamhet förefaller ha varit relativt svagt representerad inom kv. Diplomaten. Däremot förekom textilt hantverk på ett mer generellt plan i flera av de undersökta gårdarna. Antagligen har Tyska Maden som helhet utgjort en miljö där denna typ av produktion koncentrerats inom stadsområdet.

En tomt, nr 208, står ut ifråga om högklassigt skrädderi. Fyndmaterialet därifrån talar om en yrkeskunnighet utöver det vanliga, om internationella kontakter och en kundkrets bland samhällets allra högsta skikt.

Lärdom nummer tio: Faktoristaden Jönköping har haft sin motsvarighet till de mer kända vallonerna. De textilarbetare – vantmakare, tripmakare och linnevävare – som värvades utomlands kom hit för att bygga upp en modern produktion. De tjänade som tekniköverförare i en tid av förändring och utgjorde en eftertraktad, på många vis privilegierad grupp i samhället. Vi har mött spåren efter vad som i sin samtid måste ha betraktats som ren lyxkonsumtion; en mathållning av kontinentalt snitt med långväga importer. Invandrarnas ägodelar representeras av ett antal annorlunda föremålsformer. Det handlar om få, men vältaliga föremål - de personliga ting man tog med vid flytten till landet långt i norr.

Så vad betydde närvaron av en nytillkommen grupp karaktäriserad av andra vanor, annorlunda ägodelar och nya värderingar för resten av stadens invånare? Tog man efter exemplet, förändrade sin smak och gjorde de nya sederna till sina? En del av svaret finns sannolikt att söka vid mer detaljerade studier av förändringar i epokens materiella kultur.

Lärdom nummer elva: I kv. Diplomaten kunde vi observera att ett antal tomter i kvarterets västra del var påfallande små. Den tillgängliga gårdsytan föreföll vara anpassad för att rymma två byggnader; ett bostadshus och en verkstad. De fähus och förråd normalt borde förekomma i en stadsgård hade man inte lämnat plats till vid utläggningen av dessa tomter. Disponeringen påminde mycket om de ursprungliga vapensmedsgårdar som grävdes ut i kv. Apeln år 2004. Inflyttade specialhantverkare som värvats till stadens faktorier skulle inte syssla med kreaturshållning och odling, utan förväntades ägna sig åt produktion i vävstugor och vapensmedjor.

Lärdom nummer tolv: Inom kv. Diplomatens gårdar har ett stort antal hantverk utövats. Många var kända från tidiga ägarlängder och 1700-talets mer rikligt flödande skriftliga källor. Det föregående seklets yrkesmän var däremot tämligen anonyma. Till det omtalade vantmakeriet kan eventuellt skräddare knytas, medan ett antal metallverkstäder bör ha haft kontakter med stadens vapenfaktori. Hit räknas pistolsmeder och en harneskmakare. Även grytgjutaren kan ha producerat för Kronans räkning. Lika väl som soldaterna behövde uniformer och vapen krävdes ju utrustning till arméns mathållning!

Inom trähantverket tillverkades vapendelar av stockmakaren, men även civilt snickeri är väl representerat i vårt material. Efter freden 1721 dominerade produktion för lokala behov. Där märks bland annat kruk- och kakelugnsmakarna i gård 30, vars varor haft en given kundkrets i staden. Men man har även handlat ut över stora delar av norra Småland. Till de mer exklusiva inslagen hör ett tobaksspinneri från senare delen av 1700-talet.

Lärdom nummer tretton: Inom de tretton gårdar som ingått i kv. Diplomaten har åtskilliga spår efter invånarnas komplementnäringar påträffats. Även om man främst haft sin identitet som hantverkare och borgare har man också förstått sig på de gamla basnäringarna. Odling har givetvis förekommit, både ute på stadens jordar och i trädgårdsytor inne i själva stadsområdet. Dessutom påträffades byggnader som fungerat som stall och fähus – djuren har funnits som en lika viktig som naturlig del inne i stormaktstidens stad. Foder hämtades från närbelägna ängsmarker som senare bar namnet Kålgården. Denna verksamhet visas tydligt., både genom fynd av liar och i det arkeobotaniska materialet från gödsel och gamla markytors tramphorisonter.

Lärdom nummer fjorton: Stadens gårdar har aldrig varit oföränderliga. Ägoskiften och sammanslagningar har förändrat den planläggning som ursprungligen upprättades. I kv. Diplomaten kunde vi studera hur tomt 217 delats upp mellan granngårdarna i kvarterets norra del. Åtgärden, som skapade välbehövligt bakgårdsutrymme i tre trånga fastigheter, har genomförts i början av 1700-talet.

I kvarterets sydvästra hörn klövs den ursprungliga tomten 220 i två långsmala hälfter, varav den norra inkorporerades med tomt 219 medan den södra kvarlevde som självständig enhet. Ingreppet skedde i detta fall redan under 1600-talets senare del. I samband med etableringen av ett utrymmeskrävande bronsgjuteri behövdes mer mark tas i anspråk.

Lärdom nummer femton: Under ett helt sekel var Jönköping beroende av en utpräglad krigsekonomi. Goda tider i staden, perioder då hjulen verkligen snurrade och pengarna flöt in, hängde samman med svenska arméers härjningar runt om i Nordeuropa och längre bort. Arbete i rustningsindustrin innebar dessutom en försäkring mot krigstjänst. Roskildefreden 1658 förvandlade Jönköping från en utsatt riksfästning till en relativt säker inlandsstad.

Systemkollapsen efter Karl XII:s död och freden i Nystad 1721 innebar en kännbar systemkollaps för Faktorierna och staden. För att överleva krävdes förändring. Vi har kunnat följa denna säkert smärtsamma process i kv. Diplomatens gård 218/30, där en pistolsmeds verkstad ersattes av ett krukmakeri i mitten av 1720-talet. Den tillträdande ägaren må ha representerat en nyorientering, men hans rötter fanns i stadens krigiska förflutna. Magnus Sooph’s anfader hade nämligen tillhört den grupp av tyska tripmakare som hundra år tidigare anlänt till Jönköping för att lära svenskarna tillverka högklassigt tyg.

Lärdom nummer sexton: Inom en gårdsenhet, tomt 218/30, har vi kunnat följa en lokal hantverkstraditions uppgång och fall. Med början i 1720-talet har tre generationer kruk- och kakelugnsmakare varit verksamma på samma plats. Utifrån ett ytterst omfattande fyndmaterial blir det möjligt att följa produktionens utveckling, genom modets svängningar ner till den enskilde hantverkarens särdrag. Ett intressant drag är att verkstaden inte ärvts, utan passerat över till utifrån kommande ägare. På så vis bör brott i traditionen mellan respektive mästare framträda tydligare än om det handlat om överföring av yrkets hemligheter från far till son.

I ett större perspektiv utgör produktionen i dessa verkstäder en god illustration av sin tid. Den startar som ett svar på en fredstid där stadens invånare måste söka sig utkomst bortom krigsekonomins begränsningar. Den gynnas genom myndigheternas välvilliga attityd till en av de viktigaste produkterna – kakelugnar. Den slås ut av en alltmer internationell handel, där billig massproducerad keramik importeras till Riket i stor skala.

Lärdom nummer sjutton: Med nya tider kom nya seder. Vi har kunnat följa hur gårdarna i kv. Diplomaten genomgått radikala omgestaltningar under loppet av 1700-talet. Den ursprungliga bebyggelsen där husen låg i en lång rad med bostadens gavel ut mot gatan ersattes av slutna gårdsmiljöer. Att boningshuset placerades med långsidan utefter gatan medförde att verkstäderna – och därmed invånarnas yrkesidentitet – osynliggjordes. Samtidigt försvann djurhållningen i många gårdar. Hantverkaren och månskensbonden blev borgare på riktigt och med detta rollbyte kom ett behov att markera status inför likar och överhet. Det urbana genombrottet var en betydelsefull omställningsperiod som krävde uppoffringar på många vis.

Lärdom nummer arton: Vi har arbetat i ett område där en väldokumenterad stadsbrand förödde bebyggelsen år 1790. Man hade kunnat förvänta sig att en sådan katastrof skulle lämna omfattande spår. När så inte är fallet finns det anledning att fråga sig varför. Självfallet har brandtomterna röjts av, men likväl borde det ha funnits klara brandhorisonter bevarade här och var i fältet. Tre byggnader har visat tydliga tecken på att ha ödelagts av eld i sent 1700-tal. I övrigt har ett vidsträckt lerlager med inblandat tegel och keramikkross lagts ut som utjämning inför nästa generation hus. I detta lager förekom ett klart inslag av brandmaterial.

Tydligare än stadsbrandens direkta spår var däremot de indirekta. Vi har kunnat se en högst konkret kvalitetsförsämring i de byggnader som uppfördes efter 1790. I olyckans spår kom brådska, brist på kompetent arbetskraft och fullvärdigt byggnadsmaterial. De drabbade fick lita till egen kraft och de lösningar som stod till buds. Resultatet blev kanske inte alltid så lyckat, men trots allt förblev även dessa byggnader stående i mer än 150 år.

Lärdom nummer nitton: En effekt av det konsekventa utnyttjandet av metalldetektor vid undersökningen i kv. Diplomaten var det stora antal mynt - över 200 stycken - som kunde samlas in. Dateringarna spänner från 1570-tal fram till det tidiga 1900-talets unionsmynt. Merparten är givetvis kopparmynt av förhållandevis låg valör; småmynt som av en eller annan anledning tappats bort i mörka och smutsiga gårdsmiljöer. En särställning intas av mynt som präglats under drottning Kristinas regeringsperiod. De förekom talrikt och i snart sagt alla miljöer runt om i kvarteret. Speciellt frekventa var ¼ öre KM, vilka ofta givits en ny funktion som offermynt under trähusens syllstockar. Man känner till omfattningen på den enorma utmyntningen under förmyndarregeringens första år, men först med ett material som detta framför sig inser man betydelsen fullt ut. Det var under dessa år som Sverige monetariserades på allvar och mynt verkligen hamnade i var mans ficka!

Lärdom nummer tjugo: Den plötsliga tillgången till myntad koppar medförde att kraftfulla amuletter med härskarens namn inpräglat fanns att tillgå för den som ville försäkra sig om lycka. Följaktligen påträffades också offrade mynt på ett antal platser runt om i bebyggelsen. Men de folkliga föreställningarna tog sig också andra uttryck – djurben, gärna då från katter, fanns undanstoppade i liknande lägen. Arkeologin är i detta avseende en pålitlig källa till kunskap om en aspekt på tillvaron som bara i undantagsfall hamnade i skriftliga källor. Det icke sanktionerade, de otillåtna handlingarna beskrevs bara i domböcker och liknande då någon anklagats för svartkonst och häxeri, och då med de dömandes ord.

Det kan stundom vara svårt att säkert avgöra vad som hör till den folkliga föreställningsvärlden. Har ett föremål hamnat på den plats där det hittats av en slump eller har det lagts ner som ett offer? I ett fall kan vi emellertid vara helt förvissade om avsikten. Mitt i den stora eldstad som hörde till bronsgjuteriet påträffades ett ormskelett. Denna ytterst laddade symbol hade placerats på en plats där yrkeskunskaper ställdes på sin spets och där missgrepp kunde betyda stora förluster. Ormen, denna gränsöverskridande varelse, skulle bidra till att säkerställa en framgångsrik produktion genom sin närvaro.

Lärdom nummer tjugoett: Att det alltid funnits en officiell bild av verkligheten som stått i kontrast med de mer inofficiella är ett välkänt faktum. Problemet är att den förstnämnda versionen tenderar att överleva och med tiden räknas som sanning på den sistnämndas bekostnad.

I våra arkeologiska material finns kungamaktens symbolspråk företrädda genom porträttkakel föreställande Jönköpings gynnare, Gustav II Adolf. Hans bild förekommer också på en liten keramikform, en avgjutning av en förtjänstmedalj från omkring 1630. Så ville man att konungen skulle betraktas.

Den alternativa historien representeras bl.a. av ett silversmycke, en myntmedaljong med Sigismunds bild. Ett mynt som slagits i Riga 1590 har burits av en Jönköpingsbo under första hälften av 1600-talet. Man kan knappast tänka sig någon mer kontroversiell person i samtidens historia än landets avsatte konung, svuren fiende till sin kusin Gustav Adolf och tillika katolik. Att våga bära hans porträtt i ett lutheranskt Sverige, vars arméer bekämpade den katolske tysk-romerske kejsarens maktanspråk i norra Tyskland? Möjligen kan man också betrakta de hålslagna mynt från Johan III:s tid som vi påträffat vid utgrävningen i detta sammanhang. I det nya Jönköping som grundlades först 1610-talet var dessa gamla mynt både obsoleta och värdelösa genom sin extremt låga silverhalt. Likväl har de sparats och burits – kanske som symboler för en annan tid med en annan tro?

Upp