Ett annat, mer omfångsrikt fynd skall snart ut på
resa. Det handlar om de avsågade delarna från den
stora timmerkistan uppe i gård 212. Nu när finansieringen
är i hamn kan vi boka en transport till konserveringsavdelningen
vid Kalmar länsmuseum. Men den inledande paketeringen av
stockarna var ett kallt jobb! Tunga, blöta stockar och stora,
stela platssjok är ingen kul kombination i minusgrader…
Nu börjar avvecklingen av vad som varit vår arbetsplats
under ett halvt års tid. Planen är att vi under de
sista veckorna betar av återstående ytor, gård
för gård söderifrån. Frågan är
hur stor arbetsstyrka som är rimlig med tanke på återstående
arbetsuppgifter och det begränsade utrymme som står
till buds. Vi bestämde oss för sex personer i fält
fram till de sista dagarna, eftersom det gäller att försöka
knyta ihop återstående lösa trådar. Samtidigt
skall fynd och all utrustning transporteras undan.
Inför avetableringen har kontraktet på bodarna sagts
upp – CRAMO får hämta dem närhelst det är
lämpligt efter den 14 december. Till månadsskiftet
november – december hölls avtackningen av de tappra
kollegor som nu slutar inom projektet. Stort tack till Karin,
Rickard, Sead, Sven och Mats för era insatser! Vi hade en
sista sittning med gänget, där också Linnea och
Ole deltog. Traditionsenligt delades det ut årsbok och tovad
tomte till avslutningstårtan. Trevligt, men också
lite vemodigt när arbetskamrater försvinner ur teamet…
Fast kanske är avskedet bara början på något
nytt? Från projektledningens sida har vi vissa förhoppningar
om att kunna skriva en populär bok på temat kv. Diplomaten;
en skrift där de som vill av personalen ska kunna medverka.
Förhoppningsvis kommer denna bok att växa fram parallellt
med den tekniska rapporten.
En som stannar till The Cold and Bitter End är i alla fall
Lasse Ericsson. Han förblir i projektets tjänst till
grävningens slut; kanske längre eftersom han tillfrågats
om att röja av fältet. Det handlar om att dra upp spetsar,
få undan timmer och andra avslutande arbetsuppgifter innan
byggarna tar över kvarteret. Fast sen får även
Lasse hålla vinter och sköta om Gamla Bettan, hans
röda OK grävmaskin som börjat läcka hydraulolja
så här i elfte timmen…
Den 3 december blev vår första arbetsdag med reducerad
styrka i fält. Det var inte utan att det kändes en smula
ensamt. Det var dags för det allra sista onsdagsmötet
med rundvisning, en ganska raskt avklarad historia med tanke på
vad som återstår av fältet. Men ärligt talat
skall det bli skönt att få komma in i värmen,
eftersom dagarna blir allt kallare. Fast dagsljuset, eller rättare
sagt bristen på ljus, utgör för närvarande
vårt största problem. Trots uppriggade strålkastare
är det svårt att kunna utföra något vettigt
arbete efter klockan tre på eftermiddagen.
Under sluttampen av fältarbetet har vi av och till noterat
den omisskännliga doften av olja. Vad detta betyder kunde
Lotta Ehn från VIAK berätta den 6 december. Vid de
rutinmässiga kontrollerna av vatten från pumpsystemet
har nämligen spår av gammal eldningsolja upptäckts
i pump 4, dvs. den senast inkopplade. Det handlar emellertid inte
om några farliga koncentrationer, bara spår efter
mindre läckage. Kanske har man överfyllt en oljetank
eller bara slarvat lite vid hanteringen?
På den publika sidan har det av förståeliga
skäl inte hänt så mycket. Vem vill ge sig ut i
blötväder och kyla för att beskåda den lilla
bit 1600-tal som fortfarande ligger intakt? Däremot har Ann-Marie
intervjuats ännu en gång för finska lokalradions
räkning.
Vi har också hållit grävningens sista byggmöte
i fält. Under rådande förhållanden var det
inte svårt att få förståelse för att
den sedvanliga skrivna sammanfattningen och den detaljerade ekonomiska
redovisningen får vänta. Med en vecka kvar ute på
Diplomaten finns det annat som behöver prioriteras. Istället
får sammanställningarna sändas in tillsammans
med slutanmälan innan julledigheten tar vid.
En fråga som kom upp vid mötet gällde de ytor
som inte kommer att grävas. Tomas Areslätt undrade huruvida
de skulle kunna bli föremål för en schaktövervakning.
När i vår kommer i så fall detta arbete att bli
aktuellt – och hur skall det finansieras? Finns det något
överskott på andra poster i budgeten? Det verkar emellertid
i nuläget tveksamt, eftersom projektet dels fått dras
med extra utgifter för byggmattor och annan vinterutrustning,
dels fått ta in kostnaden för transformatorgrävningen
i november 2006. Senare har vi fått veta från Bengt
Åke Andersson att själva byggstarten för ABM-huset
planeras till skiftet februari/mars. Merparten av de intakta massorna
i tomtens norra del kan dessutom kvarligga ostört, eftersom
man bara kommer att påla under denna del av bygget.
I övrigt var det bara ros från myndighetens och kommunens
sida. Det framhölls speciellt att vi uppfyllt undersökningsplanens
mål med råge och att nya, verkligt viktiga pusselbitar
till stadens historia kunnat lyftas fram. Från projektets
sida tryckte vi på hur betydelsefull vår expertmedverkan
i fält varit; något som man från Länsstyrelsens
sida höll med om till 100 %! Man uppskattade också
vår ambitiösa policy beträffande information och
redovisning. Från exploatörens sida var man nöjd
med att budgeten kunnat hållas utan överdrag. Sammanfattningsvis
hade samarbetet mellan länsmuseet, länsstyrelsen och
kommunen knappast kunnat flyta bättre än det gjort i
frågan om kv. Diplomaten! Det känns skönt att
kunna stänga grävningen med ett sådant omdöme!
De allra sista rutinuppgifterna inleddes med att Peter Berntsson
började köra överflödig utrustning till museets
lager på Björneberg den 7 december. Den stora insatsen
skedde annars efter fältarbetets avslutning den 13-14 december.
Då transporterades allt bort, samtidigt som våra bodar
och den stora containern städades ur. Nu är det slut!
Experterna – Svåra glasyrer
och främmande dynga
Under sitt näst sista fältbesök arbetade Jens för
högtryck och servade personalen med diagnostiska analyser
från olika delar av fältet. Tempot var högt och
de nya upplysningarna många. Bland de objekt som provtogs
var lagren i den långa profil som löpte genom torvtäkten
och den fyllningssand som täckte denna. Den rena fyllningssanden
uppvisade här samma torrmarksflora som tidigare prov tagna
ur liknande kontexter (jfr hus 325). I de tunna tramphorisonter
som bildats under de inledande markarbetena förekom mer främmande
inslag i gödseln. Det handlar om foderväxter från
en rikare och fuktig naturmiljö; definitivt inte Jönköpingsdalen.
Jens tolkning är att vi ser spåren efter de inkallade
böndernas dragoxar. Om det stämmer är det sannerligen
frågan om ett fångat ögonblick!
Ett annat spännande fynd utgjordes av linfrö i stor
mängd som härstammade från ett mörkt sandlager
i profilen. Det är första gången som en större
koncentration lin påträffats i vårt kvarter.
Frågan är hur fyndet skall tolkas – handlar det
kanske om matlagningsavfall?
Vi diskuterade också hur vi skall förhålla oss
till den mosse som bebyggelsen uppförts på. Skall vi
ta fler prover ur torven? Eftersom torvens yta sluttar kraftigt
mot norr eller nordost i tomterna 212, 214 och 217 föreslog
Jens en riktad provtagning. I denna fuktigare miljö kan växtligheten
vara annorlunda. Vi skulle också kunna jaga efter den underliggande
gyttjan med vår ryssborr!
I slutet av november registrerade Ole Stilborg kakel från
Sjöstrands verkstad borta i museets magasin. Det gav honom
en bättre överblick av materialet och en slutsats blev
att det gula kaklet verkar ha varit svårast att framställa,
eftersom den fyndgruppen innehåller flest felbränningar.
Däremot verkar det mer populära gröna kaklet har
erbjudit avsevärt mindre problem för kakelugnsmakaren.
I samband med Oles registrering tittade vi som hastigast på
det kakel som påträffades i grannkvarteret Dolken vid
utgrävningarna i slutet på 1980-talet. Även här
handlar det om produktion, eftersom färdiga produkter blandas
med oglaserade plattor och formar i fyndbackarna. Sannolikt är
denna verkstad äldre än Soops och Sjöstrands. Ett
tecken är det stora antalet helt fantastiska figurkakel med
motiv föreställande knektar och olika religiösa
teman, blandat med löpande vinthundar, enhörningar och
arkitektoniska detaljer. Här döljer sig ett material
lämpligt för en mer ingående studie – kanske
något för en konstvetare med tanke på alla motiv
med symbolisk innebörd och de talrika referenserna till klassisk
mytologi?
En annan viktig reflektion från Oles sida gäller förekomsten
av en andra våning på Ekmans krukmakeri, något
som vi känner till från det sena 1700-talets nedskrivna
uppgifter om gården. Denna utformning av arbetsplatsen passar
utmärkt! Man sökte ljuset för sin drejplats –
vilket rimligtvis betyder uppe på andra våningen inne
i ett mörkt och trångt stadskvarter. Dessutom gav den
uppåtströmmande värmen från ugnen i våningen
under god torkning för nydrejad keramik. Samma utformning
av produktionsplatsen kan än idag studeras på den välkända
stengodsverkstaden i skånska Vallåkra! Dessutom behövdes
fönster. Här kan man se en parallell till de stora mängder
glaskross vi påträffat vid undersökningar av klensmedernas
verkstäder i kv. Apeln. Även vid filarbänkarna
behövdes bra arbetsljus!
Den 5 december blev Jens sista fältdag under Projekt Diplomaten,
vilket celebrerades med en gemensam lunch på Pizzeria Cactus.
Han förärades också den numera sedvanliga tovade
tomten och museets nyutkomna årsbok. Det är alltid
trist när arbetskamrater slutar, men Jens får vi anledning
att se snart igen inför stratigrafimötet i Åbo.
Det ska bli spännande, eftersom det blir första gången
som resultat från kvarteret Diplomaten presenteras inför
kollegors kritiska blickar!
Som en avslutning redogjorde Jens också för de allra
senaste resultaten. I proverna har han hittat ett fåtal
av de så karaktäristiska flygplansliknande björkfröerna.
De utgör i nuläget undantag, eftersom stadsområdet
förefaller ha varit fattigt på större träd.
Han har också påträffat enstaka humlefrukter
lite här och var i vårt undersökningsområde.
Kan det tas som en indikation på att odling skett i stadens
trädgårdar? Vi har också begåvats med rågfynd
i sandlagret (eller gjutkassen?) nere i gård 219. Med lite
tur skulle man kunna 14C-datera lagret och kanske kunna få
en indikation på var sanden hämtats.
Ett intressant fynd utgör det för närvarande tredje
äldsta fyndet av linser i Sverige. Enligt traditionella källor
börjar man för första gången i vårt
land odla linser på Gotland en bit in i 1800-talet. Att
växten var välkänd även tidigare visas emellertid
av Jens fynd från Skänninge (1400-tal), Norrköping
(1600-tal) och nu också Jönköping (1700-tal).
Vad som är osäkert är huruvida det vid dessa tillfällen
handlar om inhemsk odling eller import. Man skulle kunna tänka
sig att linserna utgjort en önskvärd matvara i vissa
invandrargruppers kosthållning, till exempel tyskättade
hushåll!
Ytterligare ett roligt resultat från Jens senaste analyser
utgörs av förekomsten av både spannmål och
småben i det stora eldstadsfundament Joakim undersökte
i tomt 216. Det var verkligen den spis vi misstänkte! Då
finns det ännu ett hus med uttalad köksfunktion i kvarteret
– men många är dom inte.
Tramplagret till den vägsträckning Mats rensade fram
i tomt 212 utmärktes av en minst sagt blandad flora. Mycket
av samma material fanns också indraget i det intilliggande
husets golvnivåer. Miljön kring byggnaden med den skeva
gaveln har föga förvånande varit riktigt blöt
och kladdig i början av 1630-talet…
En detalj som kan tyckas lite märklig är bristen på
klart konstaterbara latriner. I nulägen finns en som kan
dateras till 1600-tal, två från 1700-tal och två
från 1800-talet. Det blir inte mycket fördelat på
tio undersökta gårdstomter. Däremot har vi ett
otal gödselbehållare i form av tunnor, lådor
osv. Som en tolkning föreslås att lite välbrunnen
gödsel till trädgårdslandet var en tillgång
för normalgården. Latrin däremot fördes ut
ur staden, kanske för att utnyttjas som gödning till
stadens åkrar?
Jens efterlyste ytterligare tre fröbanksprover förslagsvis
från säkra 1700-talskontexter i de nya tomterna. Så
skedde följande dag – proverna hämtades från
hus 381, hus 347 samt ur körporten i tomt 214. Därefter
kunde ett antal små påsar med material för artbestämning
sändas upp till Jens i Stockholm tillsammans med hans smutsiga,
kvarlämnade arbetskläder. Vi har också diskuterat
huruvida man skall sänka antalet djupanalyser något;
kanske till 46 prover istället för de 50 som vi ursprungligen
planerad. Å andra sidan ger 46 stycken bra, innehållsrika
prover en sanslös massa information att tolka! Studien blir
i vilket fall som helst den största i sitt slag som genomförts
i landet!
Från Max Jahrehorn på konserveringsateljén
vid Kalmar Länsmuseum återkom en gammal bekant, nämligen
den svarvade tallrik av bok som påträffades i transformatorschaktet
nästan på dagen ett år tidigare. Nu är den
färdigkonserverad och i utställningsskick. Dessutom
fick vi två provrör med fröer respektive fiskfjäll
som Max tvättat bort från tallriken yta. Han berättade
också om ett spännande fynd från 1997 års
dykningar på regalskeppet Kronan som både daterings-
och innehållsmässigt ligger nära våra arkeobotaniska
material. I en välbevarad skeppskista påträffades
nämligen såväl koriander som plommon, peppar,
muskotnöt och fyra tobaksflätor som någon okänd
besättningsmedlem stuvat ner inför skeppets olycksaliga
sista seglats år 1676.
Mindre lycka hade vi då med vår fina bronskedja från
tomt 209. Dess verkliga datering, ursprung och funktion är
fortfarande okänd efter att också Armémuseum
misslyckats med att identifiera den. Sökandet efter paralleller
får gå vidare. Att det är någon form av
dräktdetalj verkar dock mest troligt i nuläget. Mer
fyndinformation – den preliminära konserveringskostnaden
för vad som hittills inlämnats till Malmö Kulturmiljö
uppgår till ca 55 000 kr. Vi ligger alltså väl
inom ramarna ännu!
Besöken som kom ut i kylan
Under den gångna perioden har besöken varit lätt
räknade. För vem – utom en arkeolog – vill
ge sig ut i Jönköpings senhöstklimat i onödan?
Lars Ersgård från Riksantikvarieämbetet var en
av de modiga. Han passade på att informera sig om kv. Diplomaten
medan han ändå var i staden för att titta till
kollegor från UV Öst vilka förundersöker
två gårdstomter i det närbelägna kv. Ansvaret.
I det allra sista slutskedet gick det också att passa in
ett långt samtal med Martin Eriksson, vars kunskaper om
Jönköpings 1800 – 1900-tals historia förhoppningsvis
skall kunna komma projektet till del.
Bland besökande Jönköpingsarkeologer märks
Linnea Kallerskog och Johan Åstrand som tog en paus i diskussionerna
om de medeltida metallhantverkarna borta vid Lundströms plats
och Anna Kristensson från ledningsgruppen. Anna avtackade
på ett officiellt sätt de fem tappra kamrater som slutade
i projektet till månadsskiftet.
Gårdarna – La Grand Finale!
Tomt 214 – den utökade bakgården
Gården på tomt 214 är en av de fastigheter som
delat upp den söder om liggande tomt 217 sinsemellan. Att
så skett syntes oväntat tydligt, även i de begränsade
delar av bebyggelsen som blev åtkomliga för arkeologerna.
Parallellt med hus 347 låg en större ekonomibyggnad
med flera rum, hus 380. Huset var byggt på träsyll
och saknade en egentlig stengrund vilket säger en del om
dess värde och funktion. Golven bestod antingen av lera eller
tilltrampad jord, förutom i det norra rummet där ett
sandlager antydde att här kan ha legat ett häll –
eller tegelgolv precis som i huset intill. Påfallande få
fynd gjordes i denna byggnad.
Väster om denna byggnad låg en begränsad yta
med lite märklig stratigrafi. Här förekom stora
mängder löst liggande tegelkross, sannolikt en skadad
stenläggning. Därunder fanns sand och gödsel som
täckte över en väldigt hård och fast lera
blandad med stora mängder tegelkross. Leran utgjorde ett
stabiliseringslager i den kullerstenslagda körport som skapats
mellan hus 380 och hus 381 väster därom. Anledningen
var säkert att de nya ägarna till tomt 217 var tvungna
att på något sätt skapa tillträde från
gårdarna längs Slottsgatan. Detta innebär en klar
datering av den nu framgrävda nivån till mitten av
1700-talet. Under portrummets hårdgjorda yta påträffades
en äldre stensyll som förenade hus 308 och 381. Tolkningen
blir att portrummet från början varit en del av hus
381, ett rum vars ytterväggar brutits bort när genomfarten
öppnats efter delningen av tomt 217.
Av hus 381 väster om körporten har vi bara kunna undersöka
en mindre del, motsvarande dess sydöstra hörn. Även
här fanns träsyll och jordgolv. Ett fast lerlager intill
sydväggen utanför hus 381 utgör ett golv avgränsat
av en syllstensrad mot söder. Denna extra syll bör ha
tillhört ett trapphus i en loftgångsbyggnad. Bredden
stämmer, läge likaså liksom att spår efter
”östvägg” saknas. Bland detektorfynden från
hus 381 märkes mynt präglade 1720 och ett par små
bronsknappar med slipat glas, sannolikt en skjort- eller manschettknapp.
Dessutom framkom graverat glas, fint kinesiskt porslin samt två
stycken kritpipor. De sistnämnda härstammar från
William Manby’s verkstad i London som var i drift från
1690 till 1720 – en helt utmärkt korsdatering!
Gränsen mellan tomterna 213 och 214 kunde lokaliseras till
ett ytterst rotigt parti. Här var lagerbilden störd
av sentida avlopp som placerat i vreten på sedvanligt sätt.
Tomt 216 – Kök i en bakgård
Den tillgängliga ytan inom tomt 216 blev inte stor. I början
av december månad började Claes och Joakim att undersöka
en ekonomilänga, indelad i flera rum. Huset låg i nord-sydlig
riktning och hade haft väggsyllar av trä med sparsamt
utplacerade stenar. I det nordöstra hörnet låg
ett antal hällar som först antogs höra till ett
stengolv, men som snarast utgjort bottenskiften i en ugn. En stödvägg
till murstocken påträffades också. Den hade byggts
upp av två kraftiga stolpar med mellanliggande virke i skiftesverksteknik.
Ett sandlager norr om ugnen bör snarast betecknas som sättsand.
Här borde man alltså kunna räkna med ett häll-
eller tegelgolv. Byggnaden, hus 347 bör ha haft en köksfunktion.
I detta område kunde också förekomsten av tidigare
gränsdragning bekräftas. Mot tomt 214 utgjordes syllen
delvis av en lerbank. Väster därom fanns ett smalt svårbestämbart
parti som liknade en vret; något som Ann-Marie kunde bekräfta
då hon kontrollerade fastighetens bredd. Tolv meter –
det stämde precis! Här påträffades ett fint
stengodskärl; ett geneverkrus av 1700-talssnitt. Också
den gamla gränsen mellan tomt 216 och 217 blev synlig. Mycket
bra, eftersom det innebär att vi då identifierat en
struktur som säkert kan dateras till 1600-tal.
Joakim schaktade vidare ut med Målargatan. Här hittade
han resterna efter ett hus med eldstad som stack fram ur schaktväggen
alldeles intill den nybyggda transformatorstationen. Resultatet
stämmer till synes dåligt med vad som undersöktes
hösten 2006. Det kan tyckas som om de byggnadsrester som
då påträffades och de nu funna inte riktigt får
plats intill varandra, trots att nivåerna förefaller
stämma. Antagligen skall det nyfunna huset ses i samband
med den stora rustbädd som undersöktes nästan på
dagen ett år tidigare. I fyndmaterialet från tomt
216 förekommer mynt från både Kristinas och Carl
XI’s regeringstid, det yngsta myntet under ett spisfundament.
I slutskedet av undersökningen, den 11 december, beslöt
vi oss för att undanta kvarliggande kulturlager inom tomterna
214 och 216 från vidare undersökning. Dels för
att massorna i detta område inte skulle schaktas ut till
fullt djup, dels för att tiden inte tillät en undersökning
med acceptabel standard inom hela den kvarvarande ytan. Vi hade
trots allt kunnat lösa problemet med 1700-talets ägoskifte
och uppdelningen av tomt 217. Dessutom hade förekomsten av
såväl fähus som förrådsbyggnader och
kök konstaterats i dessa bakgårdar. Funktion och förändring
vare därmed belagd och det får väl anses vara
ett gott resultat vid en begränsad insats?
217 – gården som splittrades
Perioden började med att Joakim och Rickard schaktade undan
skjullängan hus 345. Vid rensningen framkom mer timmer, ytterligare
fundament i två nivåer mot vret och gata. Dessutom
hittade vi resterna efter vad som kan vara en tidig eldstad med
en härdplatta av hårt bränd lera. De allra äldsta
huslämningarna på tomten härhör från
ett hus intill Målargatan. Här påträffades
ett upplöst trägolv under täckande samt mer trä
något djupare ner i sanden. Det hela påminner inte
så lite om vad vi hade för ett år sedan i transformatorschaktet.
Däremot verkar inte den smala förrådslängan
ha haft någon mer uppenbar föregångare. Mitt
i södra hälften av tomt 217 kom nämligen en stor
brunnsliknande nergrävning i vilken ett antal stolpar placerats.
Det bör röra sig om någon sort fundament; kanske
har det aldrig byggts färdigt?
Ytterligare ett förvirrande inslag har utgjorts av alla
de stolphål som dykt upp i själva gårdsplanen
till tomt 217. Det förefaller som om den smala längan
345 kompletterats med ett stolpburet skärmtak; likt en sorts
carport från 1700-talet. Vissa av stolpraderna fortsatte
rakt genom tomten i nord-sydlig riktning. En rimlig tolkning är
att de har samband med delningen av tomt 217 vid mitten på
1700-talet. Ytorna på bakgårdarna har avdelats av
sina nya ägare.
Till de viktigare sena fynden får vi definitivt räkna
den gedigna länga med bostad och stall som nu rensades fram
i den norra hälften av tomt 217. Först schaktade Joakim
bort hus 347. Norr därom låg den försvunna vreten
mellan 216 och 217. Så kom resterna efter nordlängan
i gård 217 fram. Huset hade haft trägolv och ett rejält
tilltaget spisfundament – en köksdel i ett hus från
1600-talet. Mot öster var stenpackningen tydligt avrundad;
här fanns underlaget till den eldstad som en gång värmt
upp rummet närmast gatan.
Är vi då hemma hos Per Postiljon till sist? Antagligen,
eftersom byggnaden dateras genom fynd av Kristina-mynt. Vi har
ju länge undrat om det verkligen inte funnits någon
större byggnad inom fastigheten, och här kom svaret.
I sitt första skede var gården utformad precis som
de andra längs Målargatan. Möjligen fanns redan
i detta skede lättare bodar längs tomtens södra
sida, även om tydliga spår i form av stensyllar eller
trägolv saknas. Så såg alltså det tidigaste
skedet ut; men varför gården med tiden kom att reducerades
till att bara rymma diverse skjul och sedan slutligen delas upp
totalt kan man verkligen undra över.
Längs nordöstra kanten av tomt 217 hittade Ann-Marie
ett tjockt odlingslager som när det snittades visade sig
ha en närmast kilformad profil. Att lagret var mäktigast
mot norr berodde på att det byggts upp i en kraftig sluttning.
Eftersom inga byggnadslämningar påträffats i detta
område bör det ha kunnat fungera som gårdens
odlingsyta från etableringen och i alla fall fram till omregleringen
1745.
I den inre delen av tomt 217, väster om vår provisoriska
körväg, undersökte vi ett smalt hus med jordgolv
som fått beteckningen 348. Allt talar för att detta
är en fortsättning på bodlängan 345. Vid
fortsatt grävning avslöjades resterna efter ytterligare
en byggnad på samma plats, hus 383. Även detta får
väl närmast betecknas som ett skjul, om än dess
plankgolv och väggsyllar var välgjorda. Avsaknaden på
fynd i dessa båda hus borde tyda på någon form
av förrådsfunktion. Den äldre byggnaden mättes
och fotograferades i ett totalt ösregn. Men vad gör
man – arkeologi i december får bli som det blir…
Under hus 383 schaktade Ann-Marie och Lasse fram en ny tränivå
men den här gången rörde det sig snarast om fundament,
inte byggnadsrester. Återigen ser vi hur stockar och mindre
timmer lagts ut för att stabilisera den utfyllda marken under
husgrunderna. Här, i gård 217, låg ett massivt
fundament – ett tydligt avslut mot väster – före
smedjan 304 som byggts på 1700-talet. Handlar det om att
utbyggnaden av tomtmarken pågått under lång
tid i vissa av fastigheterna?
Inledningsvis har man byggt sitt bostadshus och sin verkstad
närmast Målargatan. Därefter fylldes tomtens inre
delar ut så att fähus kunde uppföras. I processen
uppkom tillfälliga terrasskanter vid olika avbrott i arbetet.
Dessutom uppkom en sluttning mot väster inne i tomten; någon
som kan utläsas av det kilformiga sandlager som påträffats
i både tomt 217 och 218. Enda skillnaden mellan dessa båda
fastigheter utgjordes av ett omfattande flislager som i tomt 218
fyllde ut den understa nivån istället för sand.
Huggflisen bör ha kunnat komma från bygget av det stora
tvåvåningshuset 373/374.
Hur en verkligt nöjd medarbetare beter sig kunde vi iaktta
den 11 december. Nere i en mindre latrin påträffade
vi nämligen en hink på vars botten det låg ett
komplett råttskelett. Fyndet gjorde verkligen Joakim glad
– det var hans första fina exemplar på den här
grävningen! Tidigare har han hittat ben från en medelstor
hund ute i gårdsplanen. Då kraniet väl påträffades
kunde den bestämmas till en subadult individ av mindre spetstyp.
I den elfte timmen, onsdagen den 12 december, letade vi efter
torvgraven i närheten av det nya transformatorhuset. Det
handlade bara om att finna diket för att kunna mäta
in och bekräfta riktningen. Istället visade det sig
att anläggningen saknades helt och hållet! Vår
ursprungliga teori om ett dräneringsdike höll alltså
inte. Det är verkligen frågan om en torvtäkt vars
botten sluttat svagt mot söder.
Istället för ett dike noterades att markytan här
föll kraftigt mot nordost. Det handlar om ett fall på
30 cm i naturlig markyta över en sträckning av ca 3
meter, dvs. en lutning 10 % i nordkanten av tomt 217. Här
har vi orsaken till att det inte gick att finna någon naturlig
markyta i transformatorschaktet! De topografiska förhållandena
tyder på att här funnits en mindre udde med riktning
ut mot Östra Torget, dvs. ursprungligen platsen för
Inre Hamnen. I sluttningen påträffades återigen
den typ av stora timmerkistor vi tidigare funnit i norra delen
av tomt 212 och ute i Slottsgatan. De nya kistorna bestod av minst
två lager rundtimmer av mycket kraftiga dimensioner. Dock
saknades planbilade stockar i dessa konstruktioner.
Tomt 218 – bland timmerterrasser
och lerkassar
Då Sead schaktade fram nya golvnivåer i hus 373 gjorde
han fler märkliga fynd. Det rörde det sig om en samling
silvermynt, ¼-öre präglade för drottning
Kristina; slantar som stoppats in under husets syllträ. Byggnaden
i sig hade i detta skede två rum med trägolv, en härd
och en lerbänk (mullbänk?) längs med den västra
gaveln. Allt gav ett välstädat – läs ”fyndlöst”
– intryck av bostadsrum.
Tillsammans med det angränsande hus 374 i öster blev
detta den äldsta huslämningen inom tomt 218. Under stengrunden
syntes redan på ett tidigt stadium de kraftiga stockarna
till en timmerterrass från etableringsfasen. Samtidigt kan
man inte låta bli att reflektera lite över de exceptionellt
kraftiga stengrunder denna byggnad försetts med. Enda rimliga
förklaringen är att hus 373/374 varit uppfört i
två våningar! Då Lasse lyfte bort stensyllarna
med gripklon påträffades ännu fler kopparmynt
– så vanliga dessa lågvalörmynt måste
ha varit!
Även i den östra delen av huskomplexet frilade Jeanette
och Karin fina plankgolv. Bland fynden kan en grov bronsnål
nämnas. Det bör ha kunnat utnyttjas till kastsöm.
I grunden till gaveln mot Målargatan gjordes en annan intressant
upptäckt. Där påträffades flera stora kvarnstensfragment;
stenar som i tillhugget skick gjord god tjänst i byggnadens
fundament. Man kan fråga sig om den här välgjorda
underliggaren till en vridkvarn också den haft sitt ursprung
borta i Dunkehalla? Mer sten fanns i det stora fundament till
eldstad och skorstensstock som vållat en rejäl sättning.
När så Jeanette och Christina började ta fram
grunderna under det stora huset 373/374 visade de sig bestå
av terrasstimmer med fina knutningar där stora hörnstenar
vilat i noga tillhuggna lägen. Denna lösning har vi
träffat på tidigare, t.ex. i barracken (hus 400) i
kv. Apeln. Det huset daterades till senare hälften av 1620-talet,
men byggnaden i tomt 218 bör vara några år yngre.
Den kraftigaste timmerramen i den underliggande terrassen fanns
på den sida som vätt mot vreten i norr. Rimligtvis
är orsaken att vreten i detta skede bestått av ett
öppet ägogränsdike. Bland fynden finns fler Kristinamynt
och en jättefin träsked. Den ömtåliga skeden
överlämnades raskt till konserveringsavdelningen på
Kalmar läns museum för säkrast möjliga omvårdnad.
Bland andra anmärkningsvärda fynd skiljer en skärva
av fint stengods med brun glasyr och dekor i högrelief ut
sig. Vårt allra första Bartmankrus? Dessutom påträffades
ett litet märkligt rödgodskärl, försett med
stigrör i botten. Det skulle ha kunnat användas vid
någon form av destillering, men den tolkningen är än
så länge bara en osäker hypotes.
I tomtens västra del rensade Susanne en virkestrave eller
möjligen inkörsramp. Till de mer intressanta fynden
hör vårt andra fragment av bemålat glas; en bit
planglas där motivet utgörs av en blom- eller bladförsedd
ranka. När Ann-Marie grep in i arbete påträffades
också en skärva från ett trefotskärl märkt
…648. Antagligen syftar siffrorna på 1648, men det
märkliga är att de för omväxlings skull ristats
in i kärlets utsida före bränningen. Grytan utgör
därmed vårt äldsta daterade kärl; annars
är väl just denna typ av dateringar främst ett
1700-talsfenomen?
I denna del av tomt 218 föll nivåerna kraftigt mot
väst. Närmast den vret som utgjort gräns mot tomt
210 fanns dessutom en terrassering med timmer av mycket kraftiga
dimensioner. När till sist rustbäddsnivån nåtts,
stod det klart att de innersta delarna av tomt 218 byggts upp
i det allra sista utbyggnadsskedet.
I tomtens västligaste del hittade Susanne ytterligare en
stor timmerkasse. Märkligt var att den omgivande fyllningen
i nedgrävningen innehöll mer krossad keramik än
sand! Här fanns många trefotskärl av 1700-talstyp,
en stor del i form av felbränningar. Dessutom påträffades
ytterligare två fotställ av järn till malmgrytor.
Oles tolkning är att kassen fungerat som ett lager för
krukmakarens mjuka och formbara råvarulera. Keramikkrosset
kan ha fungerat som en dränering kring kassen.
Den 5 december djupschaktade vi oss ner till torvgraven även
i tomt 218. Graven svängde här av något mot nordost
och var grävd i trappsteg även på sin västra
sida. Ett torvskikt påträffades mitt i den påförda
sand som återfyllt torvtäkten. Den upplysningen är
intressant så till vida att man alltså hanterat torv
samtidigt som utfyllnadsarbetena pågått. Därigenom
fixeras verkligen vår täkt till en bestämd tidpunkt!
I samband med de avslutande insatserna på tomt 218 blev
frågetecknen ännu fler. Vi grävde fram de kraftiga
stockar som utgjorde terrasskant mot väster för att
kunna ta prover till dendrokronologisk analys. Samtidigt noterade
Ann-Marie att de ursprungliga utfyllnadsmassornas yta sluttade
mycket kraftigt mot tomtgränsen. En rimlig tolkning är
att detta område fyllts färdigt i ett något senare
skede än tomtens östra parti intill Målargatan.
I den första utbyggnadsetappen tillkom bostadshus och verkstad,
medan fähusen fick vänta. Eller var kanske så
att utfyllnadssanden kanske inte räckte till? Det var säkert
många nya fastighetsägare som krävde sin andel
av resurserna!
Som en sista insats lyfte vi bort körvägen genom tomt
218. Under vår tillfälliga körväg dök
inga nya huslämningar fram – vilket var lyckosamt,
eftersom de i så fall hade fått dokumenteras under
största möjliga tidspress. Kanske är det så
att man medvetet lämnat en öppen gårdsyta mellan
det stora hus 373/374 och gårdens övriga byggnader
på grund av brandfara? Eller behövdes utrymmet till
avställningsplats?
Tomt 219 – de sista pusselbitarna
Perioden började med att Mats avlägsnade den sista kullerstensläggningen
och dokumenterade de sparsamma husresterna på denna nivå.
Men den följande djupschaktningen gav ingenting. Inledningsvis.
Djupt nere i lagren, närmast grundläggningsnivån
påträffades fundament till en mindre byggnad; ett hus
som kanske aldrig ens byggts färdigt. Allt som påträffades
var en hörnsten samt en öst-västlig stensyll som
överlagrade rustbäddstimret.
I början av december tog Ann-Marie över ytan och grävde
klart husresten. I den underliggande fyllningssanden låg
en större ansamling av stenar. Vad som inledningsvis såg
ut som ett lagt fundament visade sig snarast vara ett vagnslass
ditfraktad sten. Mycket talar för att det var frågan
om rivningsmassor från den gamla staden i form av en riven
eldstad. Stockramarna – eller snarare terrasskanterna –
i detta parti var uppbyggda av verkligt grovt timmer. Desto mindre
var då det lilla, fint dekorerade bokspänne som Ann-Marie
hittade. Återigen dyker alltså statusindikerande föremål
upp i de allra äldsta lagren! Men mer blev det inte, eftersom
tomt 219 avslutades den 6 december.
Upp
|
