Om arkeologi Månadens historia Aktuella projekt Tidigare projekt Arkeologiskt program KulturmiljövårdPublikationerVåra verksamhetsområden

Arkeologi   >   Aktuella projekt   >   Kvarteret Diplomaten   >   Dagbok   >   Dagbok 10

12–25 november 2007

I elfte timman

Ett sista krafttag inför vintern
Nu var det dags för eftertanke. Efter moget övervägande ändrade vi på vårt upplägg. De dagsverken som var inplanerade för vecka 50 flyttades istället över till slutet av november. Inte nyttjar det stort att vara i fält under årets näst mörkaste vecka... Istället läggs dessa 20 dagsverken på att förlänga Rickard och Karin fram till månadsskiftet.

Den sista schaktningsetappen skulle inledas så fort som JEMAB satt resterande wellpoints på plats. Vi började schakta söder och väster om den nya transformatorn och skar av fältets östra infart den 13 november. Däremot behölls den anslutande asfaltytan som tillfällig parkeringsplats och massaupplag. Containern får stå kvar, liksom bodarna. Den nya schaktgränsen dras strax söder om bodvägg och trappa. Dagen efter fanns det allra sista pumpsystemet på plats, men vi väntade med uppstarten i nästan två veckor pga. risken för att hela systemet skulle bottenfrysa. Så skedde för övrigt med den oisolerade vattenledningen in till toalett och bodar när kölden slog till på allvar. Det blev till att ta fram värmepistolen och börja tina upp de stela slangarna…

Den 12 november var hela ABM-fältet återfyllt och klart. Nu kan vår forna utgrävningsyta användas som dumpningsplats för jordmassor, stock och sten. Efter ytterligare en dryg vecka kunde även tomt 219 och 220 överlämnas till TRANSAB för återfyllning; frånsett dess nordvästra hörn där en mindre yta med byggnadslämningar återstod att ta hand om. Som en bekräftelse på att vi närmar oss projektets final skrev vi den formella slutanmälan för ABM-fältet den 23 november. Nu är fältarkeologin över på den tomt där den nya stadshistoriska utställningen skall uppföras!

Så vad återstår? Ja, det har gått att reda ut sambanden mellan tomterna i kvarterets norra del. Inom tomt 212 hittade vi som bekant ett stall och en köksbyggnad med en gigantisk bakugn. Granngården på tomt 213 kommer vi nog bara att hinna tangera, dold som den ligger under körvägar och bodar. Av bebyggelsen på tomt 214 har hus 347 samt en möjlig vinkelbyggnad och en gårdsplan kommit fram vid schaktning. Tomt 215 ligger helt utanför den planerade grävningsytan. Slutligen, på tomt 217 har vi sedan tidigare påträffat garverikar från 1700-talet, ett tvårumshus från föregående sekel samt nu också en byggnad omedelbart söder om det nya transformatorhuset. Av kvarterets tolv tomter mister vi således kontakten med två, men gräver å andra sidan tio helt eller delvis. Inte illa så.

Projektets näst sista byggmöte hölls den 15 november. Kommunens projektledare berättade att det slutgiltiga beslutet angående både ABM-huset och Parkeringshuset var på väg att tas i fullmäktige. Byggstarten är satt till våren 2008.

Som ytterligare en bekräftelse på att vi närmar oss slutet på undersökningen tog museets fotograf Göran Sandstedt gruppbilder av en vinterrustad arbetsstyrka. Först att lämna teamet var Ilona, som avtackades vid en frukostsittning på Hotel John Bauer. Vi hoppas hon är nöjd med sin korta – men ack så intensiva – vistelse i Jönköping när hon nu återvänder till Malmö i sällskap med en äkta tomte av småländskt ursprung!

När det skrivna ordet tiger…
Med all ny information samlad har Per Ericsson så smått börjat misströsta. Orsaken är att mycket av det arkeologiska materialet avviker från den bild av kvarteret som de skriftliga källorna ger. Skriftliga källor som dessutom visat sig vara besvärande ofullständiga vad beträffar kvarterets äldre historia. Så där finns fog för frustration – samtidigt som vi som lärt känna Per inte för en sekund tror på att han skulle vara färdig att ge upp. Det lär bli fler duster i arkiven framöver!

Fina fynd från en industrimiljö
Jens har tittat närmare på makroprover tagna ur den byggnad i gård 218 som Susanne jobbar med. Ett dominerande inslag av kreatursgödsel gör tolkningen som ett stall otvetydig. Men det kunde vi nog redan ana på lukten… Intressant var däremot att stallnivån överlagras av ett träflislager med frekvent förekommande smidesloppor, något som borde kunna tolkas som en liten hälsning från den pistolsmed som vi vet varit verksam i gården innan Magnus Soph tog över och förvandlade fastigheten till en krukmakarverkstad.

Vår diskussion kring Jens preliminära resultat fortsätter. Just nu har vi inriktat oss mot vad som egentligen saknas i det insamlade provmaterialet. Vad borde ha funnits? Svaret på den frågan blir bland annat bostäder. Vi har hittills identifierat mycket få eldstäder som kan karaktäriseras som spisar eller ugnar, primärt avsedda för matlagning. Jens hade förväntat sig att relativt enkelt kunna identifiera dem utifrån sädeskorn, kryddväxter, fiskfjäll och småben i jordproverna. När så spisarna istället visar sig bli fåtaliga förstärks istället vår bild av kv. Diplomaten som ett område som i oväntat hög grad präglats av en närmast proto-industriell produktionsmiljö. Kanske ska vi vänta lite innan vi utnämner området till Jönköpings första industritomter, men visst finns det tecken som pekar i den riktningen…

En annan sak Jens gärna vill hitta bland sina fröer och frukter är spår efter tobaksodling. Vi vet ju att det funnits ett tobaksspinneri i kvarteret under sent 1700-tal, men har tobak hanterats här tidigare? Och i vilken utsträckning kan den ha odlats i trakten? Det här är frågor där vi kanske skall ta Per Ericsson och hans stora kunskaper om lokala förhållanden till hjälp.

Nu, när vi börjar få ett större samlat material från kvarteret, kan man hävda att de exklusiva matvanor som speglades av innehållet i latrinlagret från tomt 208 verkar sakna motstycke i granngårdarna. Enskilda arter av mer ovanlig karaktär påträffas här och där, men en sammansättning som kan jämföras med de proverna har inte dykt någon annanstans i Diplomaten. Kan det vara så att just detta hushåll faktiskt bestod av en ”riktig” tysk familj som tagit med sig vanor hemifrån? Då borde husfadern ha varit en av de eftertraktade specialister som kunnat knyta ett lönsamt avtal med faktoriet under dess första tid. I detta sammanhang kan vi också återvända till frågan om de små tomterna 208 till 210. Är det så att de anpassats till utrymmesbehovet i hantverkarhushåll som förväntas vara kreaturslöst till skillnad från de svenska grannarna?

En annan intressant fråga är i vilken grad stadens innevånare utnyttjade bär i sin matlagning. Idag känns det närmast självklart - vem vill inte njuta av sommarens gåvor i form av smultron, blåbär, lingon eller skogshallon? Fast så har det inte alltid varit. I det gamla bondesamhället var man mycket mer tveksam till nyttan av vilda bär. Därför är det tankeväckande att just skogens och ängens bär är så pass väl representerade i vårt provmaterial. Fanns det en mentalitetsskillnad mellan bonden och stadsbon i detta avseende? I vart fall har bären utnyttjats till kryddning och sötning i stadens matlagning under stormaktsepoken.

Avsevärt närmare i tid ligger undersökningens yngsta latriner. De provtogs av Jens i början av sommaren och kan utifrån fynden placeras i ett sent skede av 1800-talet. Vid den tiden var redan områdets rykte som fattigkvarter väl rotat. Här närmar vi oss social historia – vad odlade och åt stadens förment allra fattigaste grupper? Vilka resurser kunde man utnyttja och hur fick man hushållets begränsade budget att räcka? En art som oväntat dyker upp i denna miljö är till exempel tomaten – en rätt udda grönsak under den oscarianska epoken!

Beträffande fröbanksexperimentet – försöken att få sekelgamla fröer att gro – så har ett antal lämpliga, väldaterade prover insamlats. Materialet har hämtats ur profiler, golv och tramplager runt om på fältet. I tid täcker vi in 1600-talet och följande sekel. Nu återstår det att avgöra var grobarhetens bortre gräns ligger och vilka arter som kan ligga i dvala så länge!

Från Kalmar låter konservator Max Jahrehorn hälsa att den svarvade trätallrik som påträffades förra året nu är frystorkad och klar att avhämta. Ytterligare ett antal fynd har hunnit bli färdigkonserverade på Malmö Kulturmiljö. Bland dem kan nämnas en kam av sköldpaddsskal; gissningsvis avsedd till håruppsättningar. Dessutom flera fina dekorerade metallknappar och ett danskt silvermynt slaget 1654. Den stora gjutjärnsgryta som påträffades i vreten mellan tomt 218 och 219 har hamnat i elektrolysbad och lär bli fin, även om vi får vänta ett bra tag på den – järn tar tid att konservera. Däremot är den bronskedja som hittades i rustbäddslagren under tomt 209 redan tillbaks i Jönköping efter rengöring och ytbehandling nere i Malmö. Utan tvekan ett praktstycke i en kommande utställning!

Det finns också en hel del nyheter att berätta om våra mynt. Ulla von Wovern, numismatiker på LUHM, har tittat närmare på de mystiska 1600-talsmynt som vi misstänkte vara danska. Så var nu inte fallet. Det handlade istället om räknepenningar, avsedda för användning på ett räknebräde – den tidens miniräknare. Alltså ett slags fint dekorerade poletter, präglade i mässing nere i tyska Nürnberg. Räknepenningar är ovanliga fynd, men det verkligt intressanta i sammanhanget är att fyndet visar att skräddaren i gård 208 behövt ägna sig åt tämligen avancerade räkneoperationer i sin verksamhet. Dessutom kan fyndet förklara förekomsten av de många runda mässingsbrickor vi undrat över – sannolikt är de också räknepenningar, om än av en enklare utformning.

Mynthänget som Sead detekterade fram i hus 373 har identifierats av Kungliga Myntkabinettet som ett silvermynt med valören 3 groschen, präglat i Riga 1590. Myntherre var Sigismund Vasa, då hertig av Lettland och kung av Polen. Man kan verkligen fråga sig vilken historia som ligger bakom detta mynt. Vem gjorde om det till ett hängsmycket och varför kom det att hamna i ett golvlager i Jönköping en dryg mansålder efter att det präglats? Och vem kunde bära en bild av Sveriges avsatte konung – som tillika konverterat till katolicismen – under Gustav II Adolfs dagar?

Myntskatten som hittades i samma hus som mynthänget har ännu inte kommit iväg till konservering. Istället har vi låtit Göran Sandstedt fotodokumentera noga - det är ju inte precis varje dag man hittar den här typen av fynd! Det översta och understa myntet i stapeln kan identifieras som 1 öre silvermynt, präglade för drottning Kristina kring 1650. Ska man döma av storleken borde övriga 13 mynt kunna ha samma valör, men det visar sig först när Tomas Lindell plockat isär dem. Tomas vill för övrigt gärna titta på våra ”blanka” kopparmynt. Vad är det för kemiska processer i marken som avlägsnar all ärg och patina från metallytan? En preliminär gissning är att en myckenhet av bark, t.ex. från byggnadslager eller garveriavfall, kan skapa en basisk miljö som ger denna effekt.

Visningarna slutar – föredragen börjar
Vi har så sakta börjat gå ut med resultaten från grävningarna i kvarteret Diplomaten. Claes höll ett föredrag på Sofiagårdens sopplunch den 13/11 och Ann-Marie följde upp med att informera SKTF’s seniorsektion i Blå Salen på länsmuseet veckan efter. Och länets taltidning gjorde en djupgående intervju på temat fredagen den 16.

Säsongens bokade skolvisningar avslutades med ett kallt besök för 45 elever från Bäckadalsgymnasiet. Samma dag, den 14 november, höll Jeanette också den sista officiella lunchvisningen. Sju tappra entusiaster utnyttjade tillfället att få höra det allra senaste om undersökningens resultat.

Grävteamet har gjort ett besök hos de kollegor från UV Öst i Linköping som förundersöker en tomt i kvarteret Ansvaret. Där fanns mer ostörda ytor än man kanske hade förväntat sig – men också svåra miljöproblem med jordmassor som kontaminerats av diverse tungmetaller och andra otrevligheter.

Gårdarna
Tomt 217 – En oansenlig förrådslänga
I tomt 217 har mycket av arbetet ägnats åt den smala bodlängan hus 345, beläget längs gårdens södra långsida. Huset har bestått av flera små rum, där väggarnas vilat på stora hörnstenar. En påfallande sotig nivå kan representera en mindre brand – eller golvnivån i en kolbod. Vid rensning och detektering påträffades tre 1700-talsmynt, slagna för Fredrik I, vilket ger en helt acceptabel datering. Dessutom hittade Joakim fler nätsänken av bly. Annars är fyndmaterialet påfallande sparsamt, något som förstärker känslan av en renodlad förrådsbyggnad. Längs med Målargatan förefaller en vinkellänga ha legat, men inte heller den har utgjort något mer framträdande byggnadsverk.

I gårdsplanen har fyllnadssanden schaktas ur ner till en nivå motsvarande 1600-tal. De stenskodda stolphål vi påträffat kan vara en markering av den tomtgräns som upprättats mellan tomt 214 och 215/216 efter att tomt 217 styckats upp. Det har säkert inte varit nödvändigt med markeringar i form av grävda vretar mellan alla fastigheter. Ett plank eller flätverksgärde har dugt gott i de flesta fall.

Tomt 218 – Smeder och skattfynd
I tomt 218 började Karin och Jeanette perioden med att arbeta på Magnus Sophs nivå. Här fanns fina trägolv och fundament till eldstäder – men inga spår efter någon stor keramikugn. Antagligen har den legat i den mindre verkstadsbyggnaden längre in i tomten. Återigen har vi alltså en rustbädd, men inga andra spår efter den tillverkningsplats där så många kärl och kakelugnskakel tillverkats. Teglet som ugnen varit murat med har helt enkelt varit en resurs man tagit väl vara på.

Vid upprensningen inne i det stora huset har flera gropar med kasserad, felbränd keramik påträffats. Dateringen är helt klar, eftersom Magnus Soph lagt in tillverkningsåret i glasyren – 1732! På så sätt kan den ombyggnad av gården som vi känner till från de skriftliga källorna placeras mellan detta år och Magnus död 1737.

Att den höga grundmuren mot söder egentligen består av flera påbyggda stensyllar är uppenbart. Detta faktum illustreras också av att rester från flera kullerstensnivåer syns mot grunden. I övrigt är gårdsplanernas sten bortbruten och alla massor sedan länge urgrävda och ersatta med tjocka sandlager.

Mot mitten av november flyttade vi oss vidare tillbaka i tiden; till pistolsmedens gård. I den östligaste delen av huslängan påträffades ett rum med fint trägolv och en förmodad mullbänk längs den norra väggen. I golvnivåerna kom rikligt med sprutslagg, glödskal och smidesloppor – en god indikation på att man lämnat keramikerna och istället kommit till en miljö med metallhantverk! Som ett ytterligare bevis påträffades hålet för städstocken i plankgolvet, på bekvämt avstånd från ässjan i rummets nordvästra hörn. I grannrummet fanns ett fint eldstadsfundament, kanske en ugn. Mellan dessa båda rum låg en väl utförd dörröppning.

I den västra delen av det stora stengrundshuset avtäckte Sead ett rum där dragstockarna fortfarande låg kvar i sättsanden, trots att golvens plank avlägsnats. Detektorfynden var märkliga, såväl druvhagel som Kristinamynt samt ett hänge, tillverkat av ett silvermynt slaget för Sigismund Vasa 1590! Vad det en gång representerat för sin ägare kan man bara fantisera om, men faktum är att myntet ser närmast ocirkulerat ut trots att det bör ha varit mer än 60 år gammalt då det hamnade i golvlagren till hus 373. Vidare en minimal silversölja med blomdekor (kanske avsett för ett strumpeband), ett fint bronshänge och – en silverskatt! Femton små silvermynt låg sammanärgade i en stapel, placerade nära rummets norra vägg. Mynten, som måste ha förvarats i någon sorts behållare, utgjorde ingen förmögenhet i sin samtid men en avsevärd summa pengar var det ändå frågan om. Då Sead fortsatte gräva hittade han ytterligare ett plankgolv under sanden – vi har alltså en nivå kvar även i denna delen av huskomplexet.

Längan hus 373 och 374 väcker många frågor. Uppenbarligen har vi att göra med ett mycket välbyggt hus som kan ha varit uppfört i två våningar. De rejäla stengrunderna och de tjocka lerlager som lagts ut över gamla golvnivåer visar tydligt med vilken omsorg man byggt i gården. Att vapensmeden haft sin verkstad i rummet ut mot Målargatan förefaller helt tydligt. Problemet är att de utrymmen som undersökts i byggnadens västra del inte utan vidare kan tolkas som bostäder. Så var kan man ha bott – på andra våningen ovanför smedjan?

Längst ner i gården har Ann-Marie och Susanne grävt fram ett vinkelbyggt fähus eller stall. Byggnaden utmärktes av högst påtagliga gödsellager och bör vara samtidigt med hus 326 som Mats och Joakim tidigare undersökt inne på ABM-tomten.

Tomt 219 – De sista spåren…
Vid en sista metalldetektering i den östra delen av tomt 219 påträffades en stor hyska och en mässingsring. Även i denna tomt rymde således granriset i rustbäddarna oväntade metallföremål!

Längre västerut har Mats undersökt ytterligare en kvadratisk träkasse. Denna gången var det emellertid frågan om en konstruktion som var avsevärt enklare än den som Ilona och Sven grävde fram. Här hade istället en träram placerats över ett halvstort laggat kar som fyllts med lera. Leran gav intryck av att vara blandad med gödsel …eller kanske snarare magrad med strå? Det kan vara fråga om lerråvara, avsedd för tillverkning av gjutformar. Det här är något som Ole Stilborg skall få titta lite närmare på!

Mats undersökte också en mindre kullerstensläggning strax intill. Den daterades genom fynd av Ulrika Eleonora-mynt. Frågan är om det var en broläggning eller ett golv i en lättare byggnad som i övrigt inte lämnat några spår. Tydligt är i alla fall att den norra husraden i gård 219 inte fortsatt med några större verkstadshus. Andra byggnadslämningar längs tomtens norra sida ger samma intryck – det handlar om möjliga jordgolv, om enstaka syllstockar och en terrasseringskant av mindre dimension än de som bar upp byggnaderna längre österut.

Tomt 220 – Gjuteri, risbäddar och en torvgrav
I mitten av november blev det dags att bryta bort den märkliga trälåda vars funktion vi fortfarande undrar över. Att den fungerat i samband med gjuteriets tidigaste fas torde vara helt klarlagt, liksom att man offrat stor omsorg på dess konstruktion. Nu skulle det bara vara kul att veta till vilket ändamål. Men vi får fortsätta att fundera och ta hjälp av kollegor med större kunskaper om stormaktstidens verkstadsmiljöer!

Dateringen är i alla fall tämligen klar. I närområdet påträffades Kristinamynt och en illa präglad klipping med myntåret 1626. Dessutom förefaller vi ha fångat in bebyggelsen tämligen väl. Längst ner i tomten påträffades bara fler avfallsgropar av samma typ som de Joakim och Rickard grävde på angränsande yta i ABM-tomten.

På sluttampen av undersökningen i tomt 220 dök ytterligare en sandkasse upp. Den bör tillhöra det allra äldsta skedet, eftersom den var belägen väster om gjuteriet hus 333. Den har alltså kunna fungera som gjutkasse innan byggnaden byggts om och spegelvänts. I denna sandkasse har också den timrade ”boxen” placerats – kanske för att utnyttja sanden som dränering. Men varför gör man sig överhuvudtaget besväret med att omorganisera hela verksamheten så radikalt? Visst kan det ha blivit nödvändigt att reparera, rent av nyuppföra, gjuteribyggnaderna relativt tidigt. Det förklarar ändå inte varför grundplanen vridits 1800. Handlar det om platsbrist eller om eldfara? I fyndmaterialet förekommer märkliga tillklippta kvadratiska bitar av kopparplåt av samma storlek som ordinära klippingsmynt. Vad är detta? Vid första anblicken skulle man kunna tro att någon sysslat med falskmynteri, men varför i så fall välja värdemynt i låg valör?

Den 14 november var det dags att djupschakta ner till risbäddarna. Den äldre sandkassen snittades så att en bra profil kunde ritas. Samtidigt försökte vi att sålla på jakt efter gjutdroppar, små metallbitar och andra spår från gjuteritiden. Tyvärr var sanden alltför blöt för att vilja rinna genom skaksållet.

Däremot hittade Sven och Ilona ett område med vittrade stenar som låg i sanden strax över risbädden. Att kalla stensamlingen för vägbana eller knadderstenslager är väl i och för sig förmätet, men läge och nivå stämde påfallande väl överens med riktningen för den anläggningsväg vi tidigare dokumenterat borta i tomterna 212 och 217. Och det var ju hit ner sand- och rismassorna skulle fraktas; till de sydligast belägna tomterna i kvarteret!

Som en avslutande insats i tomt 220 gjorde vi ett djupschakt ner till torvnivån i fältets sydöstra hörn. Här nere hade vi redan tidigare fått vissa antydningar om att det skulle kunna finnas någon form av dike. Så Lasse schaktade undan de tjocka sandlagren ner till den nivå där starrtuvorna började synas. Där fanns också ett dike, men det var större och bredare än vad vi någonsin kunnat vänta oss! Dess riktning var nord-sydlig med en svag vridning mot nordöst genom tomterna 219 och 220. Bredden låg kring 2,5 meter och djupet 2 till 3 dm, möjligen med ett svagt fall mot söder. Längs dikets östra sida var kanten trappstegsformat grävd, i väster var den rak. Här och där i kanter och botten syntes spår efter spadhugg som gått lite djupare än planerat.

Som en första hypotes framfördes att det borde kunna vara frågan om ett dräneringsdike som grävts inför markarbetenas start i kvarteret. Avsikten skulle då ha varit att föra bort vatten från den blivande tomtmarken, antingen ner till Breda Hamnen eller ut på Kålgårdsområdet. Jens kunde raskt visa att det fanns ett tydligt samband mellan grävandet av diket och därpå följande utfyllnadsarbeten. Han hittade inga som helst spår efter igenväxning, vilket borde innebära att diket kanske bara fungerat under någon enda säsong innan det fyllts igen med sand. Fast var det verkligen en dränering? Avsaknaden på fall fick oss att tvivla. Enligt vår grävmaskinist Lasse borde ett dikes botten falla ca 1 cm per löpmeter – och han om någon borde veta! Dessutom hittade vi inga spår efter anslutande förgreningsdiken, något som borde ha grävts om man primärt avsåg att dränera området.

Resultatet blir att diket snarast bör tolkas som en torvtäkt. Man har säkert behövt torv till olika ändamål i stadsbyggnadsskedet. Starrtorv är påfallande seg och därför lämplig att skäras till i hanterliga tuvor eller block man sedan kan bygga eller täcka av med. Diket är grävt i två skikt, ner till en nivå där torven blivit alltför blöt. Att sedan torvgraven också kunnat leda bort vatten har ju varit en bra bieffekt som kanske också tagits med i beräkningen redan från början.

Genom torvtäkten – och de sand och rislager som överlagrade den – var det möjligt att rita en mycket instruktiv profil på drygt nio meters längd. Här visas på ett nästan övertydligt sätt relationen mellan torvtäkt och utfyllnadslager, samt hur de första markarbetena genomförts. Det var möjligt att urskilja enskilda lass som tippats av ungefär där vi hittade spåren efter anläggningsvägen. Sandmassorna har därefter spridits ut mot öster och fixerats med granris, vilket skapat ett tydligt fall i risbäddarna. Detta har inte kunnat urskiljas vid ytavbaningen där risbäddarna istället framträtt som sammanhängande lager av ris och grenar. Att utbyggnaden skett under kort tid är tydligt, men likväl fanns tydliga tramphorisonter avsatta.

Som en allra sista insats genomförde vi en testgrävning ner i torven för att se om det skulle gå att hitta fler förhistoriska trädstubbar in situ. Kort sagt – har det funnits skog på platsen innan kärrtorven började att växa till? Avsikten var att gå ner halvvägs i det omkring 60 cm tjocka torvlagret, eftersom större stubbar borde vara synliga på den nivån. Sagt och gjort. Men inga stubbar syntes till, däremot låg det mycket vassrötter inblandat i starrtorven. Det har alltså redan från början varit fråga om en blöt miljö där knappast någon skog kunnat växa. Vad vi däremot fick uppleva var hur vattentrycket underifrån lyfte hela det återstående torvlagret. En mäktig upplevelse! Men gissa hur snabbt vi återfyllde det djupa schaktet…

Upp