|
Det gjordes aldrig någon riktig utvärdering av ”Agenda
hjärtkirurgi”. Lika bra det, kanske. De som satt igång
eländet insåg så småningom själva
vilken flopp det hade blivit.
”Avprofessionalisera hjärtkirurgin” ”–Alla
kan operera” och andra värdeuttryck hade bara lett
till att folk dött som flugor på operationsborden.
De tongivande postprocessuella läkarna tyckte dock inte detta
var ett större problem, – Vi har fastnat i en syn på
döden som något slutgiltigt. Det kanske är på
tiden att omdefiniera döden? Är den så definitiv
egentligen? Har vi inte alla rätt att dö? Vad säger
att det är bättre att vakna upp efter en operation än
att inte göra det? Döden kanske är födelsen?
Men här kom de in på de religiösa tassemarkerna
och det var områden de aktade sig noga för. Efter över
tretusen Lex Maria anmälningar avslutades projektet. Vårdbiträdena
gick tillbaka till sitt, byggnadsarbetarna och bibliotekarierna
likaså. Erfarenheten hade visat att hjärtkirurger var
de som bäst opererade hjärtan.
Jag träffade min hjärtkirurgkollega Pierre häromdagen.
Lika optimistisk som alltid. Icke förr hade Agenda Hjärtkirurgi
avslutats förrän det var dags för de nya upphandlingsreglerna.
Jag var dyster, men han bara skrattade och berättade om sitt
nya bolag som kunde pressa kostnaderna på operationer så
lågt att det var svårt att övertrumfa. Eller
snarare undertrumfa. Han hade lagt anbud på flera operationer
i Götalandskapen, så nu väntade han bara på
accept från Landstingen
– Hur kan du göra det så billigt då, frågade
jag?
– Grejen är den, sa han, ”Jag jobbar lite som
Ryan Air. Jag hämtar tusan så billig arbetskraft i
Burkina Faso och Tschad, nyutbildade grabbar och tjejer som bara
brinner efter att få jobba. Lägsta kollektivavtalslönen,
och den är ändå högre än vad de får
därhemma. Man kan också gå runt det och kalla
dem grovarbetare eller assistenter, så blir det ännu
billigare. Billigast är givetvis studenterna. De opererar
för bostad och smörgåspengar. De får praktik
vet du. Alltid bra att ha med sig i bagaget hem.” Att erfarenhet
och antalet år i yrkeslivet var överskattat hade slagits
fast i underlaget för de nya upphandlingsreglerna.
Pierre hade dessutom kommit över ett parti operationsutrustning
från ett nedlagt fältsjukhus i Angola. En lustighet
i det hela var att det skänkts dit av Svenska staten någon
gång på 1960-talet. Så nu hade det gått
hela varvet och visst, det gick att använda om man bara kokade
och steriliserade prylarna. Man får inte va’ för
kräsen, helt enkelt. Dessutom var det faktiskt bra med återanvändning.
Så när det gällde spatlar, skalpeller, nål
och tråd hade de fått ner kostnaderna ordentligt.
– Sen kör vi med den nya grejen. Hypnos i stället
för nersövning. Spar in hela anestesisidan. Jag skrev
kontrakt med nån Truxatyp nere på Kiviks marknad i
sommar. Han hypnotiserar för en halva Johnny Walker. Ville
inte ens ha maltwhiskey, fattar du?
Jag fick medge att det var ett oslagbart recept. Det bodde nån
gammal cirkusdomptör i ett ruckel nära sommarstället.
Kanske han kunde sköta anestesin? Förlåt hypnosen.
Ändå var jag inte helt övertygad.
– Det funkar bra ända tills första Lex Maria-anmälan
inkommer Sen kan vi kanske köra på tills tredje eller
fjärde. Då får vi slänga prylarna och ombilda,
lugnade Pierre. Vore känsligt med medieskandal, du vet. Men
då bildar vi nytt bolag och registrerar oss typ i Norge
eller nått annat land utan koll.
– Men akuta fall då? Och transplantationer? Inte kan
man väl vänta in accept från landstinget när
patienten ligger på operationsbordet?
– Ser du, det är inte mitt
problem, skrockade Pierre. Mange du vet, uppe på landstinget
i Östergötland sliter sitt hår och vill bara ha
dit en hjärtkirurg så snabbt som möjligt, men
det kan dra ut på tiden. Kan bli överklagningar, långbänk,
semestern kommer emellan och inte en själ syns på Landstinget
på flera veckor. Men det är lugnt för min del.
Jag är bara exekutiv, jag bara gör.
Besluten fattar andra.
– Vad vet Mange om hjärtkirurgi förresten, frågade
jag. Han har väl främst sysslat med psykiatri tidigare?
– Han kan inte ett skit, ärligt talat. Så jag
får berätta för honom hur han ska göra. Gäller
att få ner alla Skall-krav till ett minimum och Bör-kraven
är det ju bara att skita i. Senast sto det att ”Målsättningen
bör vara att patienten överlever operationen.”
Jag skulle vidare, så vi bjöd varandra farväl.
Men jag hade fått saker att tänka på. ”Transplantationsakuten”.
Inte så dumt kanske! Först skulle jag kolla upp vilka
länder som toppade trafikdödsstatistiken. Lite smörjmedel
till olika mellanhänder och organen var så gott som
mina…
Ådel Vestbö
Franzén
Arkeolog/kulturgeograf
Agenda Kulturarv samt Upphandlingsregler/FAKTA
Agenda Kulturarv påbörjades 2004 och var ett projekt
som riktade sig till de som arbetade med kulturarv och historia
på länsmuseer, länsstyrelser och Riksantikvarieämbetet.
Syftet var att ”öka samverkan med det omgivande samhället,
förnya kulturarvsarbetets inriktning, dess demokratiska förankring
och slagkraft.” Mycket handlade om att göra kulturhistorien
aktuell och att involvera människor bättre i processen.
Så långt var allt gott. Men Agenda Kulturarv öppnade
för en viss relativism; alla kunde berätta en historia
och alla tolkningar av det förflutna var lika ”sanna”.
Det viktiga var att det hade relevans för nutidens människor,
och att det sade något om vår samtid. Projektet genomsyrades
således av ett postprocessuellt tänkande där samtidsrelevans
överskuggade mer långsiktiga mål och tonade ner
experternas roll. Lite förenklat kan man säga att utgångspunkten
var att allas historieskrivning var lika relevant. Som expert;
historiker, arkeolog eller landskapsanalytiker kunde man då
konstatera att detta öppnade för tolkningar och perspektiv
som var rent löjeväckande eller oönskade, t.ex.
revisionistisk eller nationalistisk historieskrivning eller tämligen
vilda och ovetenskapliga tolkningar av enstaka arkeologiska lämningar.
De nuvarande upphandlingsreglerna för arkeologiska uppdrag
började gälla fullt ut under 2008. Från och med
då underkastades arkeologiska undersökningar samma
regler om fri konkurens som gäller inom andra sektorer. Länsstyrelserna
skulle sätta kvalitetskrav på vad en arkeologisk undersökning
skulle innehålla, sedan var det upp till olika aktörer,
mer eller mindre seriösa, att lägga anbud. En genomgång
har visat att uppdraget genomgående går till de som
lägger det lägsta anbudet och detta har påverkat
kvalitén på arkeologiska undersökningar menligt.
Det har också lett till underbud från aktörer
som har velat ta sig in på en ny marknad. Att utsätta
borttagandet och dokumentationen av vårt gemensamma förflutna
för konkurrens har lett till minskad noggrannhet, kraftiga
prioriteringar av vilka lämningar som skall grävas bort,
samt en kraftigt minskad möjlighet att använda naturvetenskapliga
analysmetoder. Allt för att kunna lägga lägsta
budet och få jobbet. Länsstyrelserna har inte fått
extra tilldelning för att sköta det kvalitetssäkrande
arbetet och länsstyrelsens möjlighet till uppföljning
i fält varierar avsevärt över riket.
Upp
|
