|
Kanalerna i det nyanlagda Jönköping finns med
både på de storvulna planerna i Krigsarkivet och på
de mer nyktert utformade, som till exempel Heinrich Thomés
arbetskartor från mitten 1620-talet (fig. 2). Mestadels
handlade det om variationer på temat inlopp, hamnbassäng
och utlopp. Grundtanken var att man skulle kunna förhala
farkoster från Lillsjön (idag Munksjön) in i skydd
bakom stadens befästningar. Visserligen utgjorde sjön
södra Vätternområdets allra bästa naturhamn,
men vid en belägring var det viktigt att kunna skydda sina
transporter. Dessutom förenklade en kanal tunga transporter.
Skrymmande gods kunde med lätthet forslas in i stadsområdet,
till exempel allt byggnadsmaterial som behövdes vid uppförandet
av det nya Jönköping. Så var grundtanken bakom
den stadsplan som utarbetades av Hans Fleming och Arvid Hand under
åren kring 1620.
Kanalen och den inre hamnen hade således en viktig funktion
att fylla. Men i praktiken blev detta omöjligt, eftersom
inloppet från Munksjön tilläts vika av rätvinkligt
två gånger innan det nådde fram till själva
hamnbassängen. Anlöpande tonnage begränsades inte
bara av kanalens bredd och djup. Viktigare var att båtlängden
maximerades till vad som kunde ta sig förbi dessa flaskhalsar.
Med detta i åtanke kan man ifrågasätta hela bygget.
Vad nyttade det att bygga en hamn som ingen kunde komma in i?
Kanalsystemets vatten blev dessutom stillastående och utgjorde
en påtaglig sanitär olägenhet (fig. 3). Få
sörjde när hamnbassängen fylldes igen 1829-30,
ännu färre när den breda Kanalgatan byggdes över
stadens sista kvarvarande vattenled 1926-27.
Samtidigt inställer sig en outtalad fråga. De yrkesmän
som på 1610-talet arbetade med planerna över det nya
Jönköping tillhörde de främsta inom sitt fack.
Hans Fleming hade värvats till Sverige i sin roll som framstående
skulptör, fästningsarkitekt och slottsbyggmästare.
Han anförtroddes prestigeprojekt som Vadstena slott, Göteborg
och Jönköpings fästning. Varför skulle en
man med denna gedigna bakgrund skapa något så opraktiskt
som den vinklade hamnkanalen? Normalt fanns ju en ton av nykter
funktionalitet även i de mest ambitiösa stadsplaneutkast.
Så varför detta misslyckade inslag i Jönköpings
1600-talsstad?
Moratzet – ett vanligt starrkärr
Kanske finns det trots allt en logisk förklaring? Vid utgrävningar
i kvarteret Diplomaten år 2007 avtäcktes den ursprungliga
markyta som legat dold under seklers utfyllnadsmassor och byggnadslämningar.
Inom den vidsträckta tomten stötte vi på starrtorv
på nivåer varierande mellan 87,3 och 87,6 meter över
havet. I kvarteret Dolken norr om Slottsgatan, hade samma typ
av torv påträffats på nivåer mellan 87,5
och 88,0 meter vid undersökningar 1987-88. Här fanns
Moratzet, den omtalade sankmark som utgjort södra delen av
1600-talets blivande stadsområde (fig. 4). För en besökare
har kärrets markyta förefallit helt plan, den svaga
lutningen mot söder till trots. Starrtorven bildade en upp
mot metertjock, seg matta av växtrester som långsamt
växt till under ett drygt årtusende. Emellertid fanns
en märklig, mycket kraftig sluttning i utgrävningsfältets
norra del – och starrtorven följde lutningen! Ett normalt
starrkärr byggs upp över plana fuktiga ytor, inte i
sluttningar där avrinning sker. Dessutom saknades varje spår
av starrtorv ute i de schakt som togs upp i Slottsgatan sommaren
2007. Istället fanns här djupa utfyllnadslager, kraftiga
timmerkistor och vattenförande sand ner till nivåer
av omkring 86 meter över havet. Omedelbart norr om gatan
återkom däremot starrkärret på samma nivåer.
Vi hade stött på en till synes oförklarlig svacka,
en upp emot 25 meter bred och minst 1,5 meter djup ränna
som löpte i öst-västlig riktning genom Moratzet!
Den försvunna kanalen
Hur skulle denna märkliga företeelse förklaras?
Områdets i övrigt jämna markyta och starrtorvens
märkliga fall i norra delen av kvarteret Diplomaten talade
emot naturliga orsaker. Detta skyddade område borde inte
ha varit utsatt för erosion. Var det en vik från Munksjön?
Eller en av de mindre tjärnar som skymtar fram på de
äldsta kartorna? Då borde vi rimligtvis ha träffat
på en strandzon, inte lutande torvlager.
Nej, svackan var sannolikt skapad av människohand. Men varför?
Slottsgatan låg ursprungligen som en östlig förlängning
av kanalens första sträcka in från Munksjön.
Om kanalen fortsatt rakt fram hade man fått ett perfekt
inlopp till stadens inre hamn, där bara bredd och djupgående
begränsat anlöpande båtars storlek. Representerar
i så fall den stora ränna vi påträffade
i Slottsgatan ett avbrutet kanalbygge? Mycket talar för att
så är fallet. Man har först skurit bort torvlagren,
eftersom de har kunnat utnyttjas som byggnadsmaterial. Därefter
har man grävt sig ner i underliggande sandlager. Lager som
snabbt blev instabila och rasbenägna på grund av inströmmande
vatten (fig. 5) – något som vi kunde konstatera hösten
2007!
Vår tolkning är att ett rakt hamninlopp ingått
i Hans Flemings ursprungliga plan. Kanalschaktets södra långsida
har emellertid störtat in, varvid kärrtorven längs
denna kant underminerats. Försöket att bygga kanalen
med denna sträckning har därefter uppgivits som ogenomförbart.
Istället har man tvingats till en avsevärt sämre
lösning – den vinklade kanal man arbetade med då
Heinrich Thomé ritade sina redogörande kartor vid
mitten av 1620-talet. Den försvunna kanalen måste ha
övergivits före år 1623, eftersom de stora timmerkistor
som påträffades i Slottsgatan kan dateras till detta
år.
Jönköpings märkliga inre hamn och dess krångliga
inlopp kan alltså ha haft en mer praktisk utformning i den
ursprungliga planen. Vad man inte kände till var de svåra
grundförhållanden som utmärkte platsen för
den nya staden. Tanken var god, men resultatet blev en rasolycka
och på sikt en igenslammad hamnbassäng samt en kanal
med stillastående, avfallsstinkande vatten.
Claes Pettersson
Arkeolog
Upp
|
