|
Sensationellt fynd
Sensommaren 1929 var Gustaf Nilsson och hans bror upptagna med
grustäkt i en gammal grop i närheten av hemmet i Hillinge
by i Skärstad socken. Det var den 21 augusti, en gråkall
och nästintill höstlik sensommardag. Denna dag skulle
de komma att påträffa vad varje äventyrslystet
barn drömmer om – en riktig skatt.
”Då stötte spaden
plötsligt till en spiralformig stor ring av brons, som föll
ned på gropens botten. Han tog upp den och lade den på
gräskanten samt fortsatte arbetet, spaden stötte då
på vad han antog vara en urna av brons, ett par bitar av
den föllo ned och ur densamma ramlade två spiralformiga
ringar av guld. Dessa lades nu till armringen och man fortsatte
i hålet med fingrarne, därvid framtagande resterna
av ”urnan” och sedan ytterligare en armring. Något
mer kunde man ej finna.”
Beskrivningen är hämtad ur ett brev från major
Engdahl, intendent på norra Smålands fornminnesförening,
som rapporterade in fyndet till Riksantikvarien i den kungliga
huvudstaden. Fyndet kom att röna stor uppmärksamhet
i bygden och Jönköpings-Posten skriver den 24 augusti
1929 att föremålen ställs ut i stadens museum
nästkommande dag. Hur många besökare som drogs
till museet för att se det spektakulära fyndet förtäljer
dock inte historien.
Major Engdahl anmälde fyndet till Riksantikvarien redan dagen
efter att det påträffats och uppmanades att ta det
till Stockholm för en bedömning. Men det hela drog ut
på tiden och efter ett personligt besök i staden skickar
Riksantikvarien en skrivelse till intendenten för norra Smålands
fornminnesförenings museum med anhållan om insändning
av fyndet. Major Engdahl ursäktar sig med att: ”[…]
jag skulle insända detsamma så snart jag fick tid därtill.
Något försök från min sida att undandraga
akademien detsamma föreligger icke alls, vilket jag vill
hoppas, att Riksantikvarien ej heller tror.” Major Engdahl
vädjar om att fyndet ska återsändas till norra
Smålands fornminnesförening, men fyndet anses vara
av så stor nationell betydelse att det inte kan återsändas.
Historiska museets konservator menar att fyndet är så
skört att någon avgjutning inte heller kan göras
för museet i Jönköping.
I ett brev daterat den 31 juli 1930 och adresserat till nämndemannen
Viktor Nilsson i Hillinge by, far till pojkarna som hittade fyndet,
erbjuds 200 kronor för inlösen. Herr Nilsson svarar
snabbt: ”Det av Eder erbjudna lösenbeloppet godkännes
tacksamt.” I dagens penningvärde motsvaras summan av
5 434 kronor, men pengarnas värde har naturligtvis förändrats.
År 1930 utgjorde 200 kronor en eller två månadslöner
för en manlig arbetare inom jordbruks- eller industrisektorn.
Det var naturligtvis en avsevärd summa pengar – särskilt
i tider präglade av finansmarknadens osäkerhet, depressionen
och den annalkande Kreugerkrisen.
Hillingefyndet bestod av två spiralvridna fingerringar av
guld, två spiralformade armringar och en så kallad
bältesdosa – samtliga av brons. Bältesdosan bars,
som namnet antyder, i bältet och antas vara en del av högreståndskvinnans
klädedräkt under bronsåldern. I den kunde smycken
och andra personliga tillhörigheter förvaras. Fyndet
undersöktes av Rune Norberg på Statens historiska museum
och beskrevs i en artikel 1932. Det daterades utifrån dekor
och stil till bronsålderns period III, alltså 1300-1100
f.Kr.
Nytt bränsle på
elden
Sommaren 2008, nästan 80 år efter bröderna Nilssons
upptäckt, gjorde arkeologer från Jönköpings
läns museum en undersökning i Råby ca 1,5 km från
fyndplatsen. Spaden är utbytt mot grävmaskin och dumper,
matjorden maskinavbanas och jordmassor läggs i stora högar.
I spåren av den moderna, dieseldoftande arkeologin träder
nya bronsålderslämningar fram i Skärstad. Ett
28 meter långt långhus schaktades fram. I dess norra
ände låg ett underliggande äldre hus som var 8
meter långt. Förkolnade fröer härifrån
daterades till 1400-1200 f.Kr. Samma datering fick också
en ugn, som låg ca 10 meter från husen. Fröerna
från både hus och ugn var storlekssorterade och rensade
från agnar – färdiga för matberedning.
Intill husen löpte en 70 meter lång rad med 17 eldstäder.
Flera andra platser i Sverige med sådana eldar på
rad har kunnat dateras till bronsålderns period III-IV,
1300–900 f. Kr. De har tolkats i termer av rituella sammankomster.
Analyserna av eldstäderna i Råby är ännu
inte klara. Men om dateringen överensstämmer med platsen
i övrigt verkar vi ha en helt unik situation här. Eldstäderna
följer Skärstaddalens topografi. De ligger på
ett avsmalnande näs som en gång hade utsikt mot Landsjön
och alldeles intill har åtta bäckraviner sin avrinning
ner mot sjön. På de omgivande höjderna ligger
enstaka gravrösen, som kan vara samtida med platsens brukningsfas.
Berg och dal. Eld och vatten. Liv och död.
Vad vet vi om bronsåldern
i regionen?
Bronsålderns lämningar i Jönköpingstrakten
utgörs huvudsakligen av ett antal spridda gravhögar.
Vätterns vattennivå har stigit avsevärt sedan
bronsålderns högar anlades och därför ser
vi idag även spår av bronsålderns samhälle
fem meter ner på Vätterns botten. Bronsålderns
storhögar var 11–30 meter i diameter och från
en knapp meter upp till 3,5 meter höga. Många av dem
har försvunnit genom bortodling och sandtäkt, men några
enstaka har undersökts arkeologiskt. År 1971 genomfördes
en arkeologisk utgrävning som fick stor uppmärksamhet
– den av Sagaholmsgraven. På sandstenshällar
inuti graven framkom ristningar som avbildade företeelser
i bronsålderns kosmologi med hästmotiv, några
få skepp och två tidelagsscener. Hällarna var
placerade så att de endast kunde ses av de personer som
deltog i begravningsceremonin. Sagaholmsgravens datering är
omdiskuterad, men bör ligga inom bronsålderns period
II eller III, 1500-1100 f. Kr. Den är samtida med de andra
bronsåldershögarna i Jönköpingstrakten.
Ett spektakulärt depåfynd påträffades 1878
i stadsdelen Torpa i Jönköping. Detta är ett av
Sveriges rikaste depåfynd från bronsålder och
innehåller 24 något slitna bronsföremål,
bl.a. två halskragar, fyra bältesplattor, sju koniska
bältessmycken och två sädesskäror. Troligen
var föremålen undanstoppade i väntan på
att bli omsmälta till nya bronsutsmyckningar. Andra fynd,
som två svärd och en halskrage från Huskvarnavikens
botten, har troligen deponerats som offer för att blidka
bronsålderns gudar och försäkra sig om framtida
fruktbarhet.
Boplats – kultplats?
Bronsålderns landskapsbild präglas av storskaliga gravmonument
och offerfynd nedlagda till högre makter. Åtskilliga
sådana platser är kända från Skandinavien.
Spåren av rituella handlingar i landskapet är många.
Skärstadbygdens bronsåldersspår med hus och ugn,
eldstäder på rad och det storslagna depåfyndet
visar på ett sammanhang. Hus och ugn är samtida med
depåfyndet, men eldstädernas datering är ännu
ej utredd. Är huset och ugnen del av en boplats och depåfyndet
rester av en närliggande grav? Har man haft en rituell sammankomst
med matlagning och offernedläggelse här? Är det
spår av bronsålderns riter, förankrade i det
vardagliga livet? Endast fortsatta analyser och diskussioner kan
bidra till att förstå platsens inbördes relationer.
Turerna kring Råby och Hillingefyndet fortsätter.
Jenny Ameziane
Arkeolog
Litteraturtips:
Goldhahn, Joakim. 1999. Sagaholm:
hällristningar och gravritual.
Umeå.
Goldhahn, Joakim. 2005. Från
Sagaholm till Bredarör –hällbildsstudier 2000-2004.
Göteborg.
Norberg, Rune. 1932. Hillingefyndet och bronsålderns äldsta
bältesdosor. Meddelanden från
norra Smålands fornminnesförening.
Jönköping.
Nordström, Mikael. 1997. Historia kring bronsåldern
i södra Vätterbygden. Det nära förflutna
– om arkeologi i Jönköpings län. Jönköping.
Upp
|
