Vad betyder då en äldre karta? Kartan
förmedlar i bästa fall en återgivning av verkligheten
i form av ett fruset ögonblick. Men man får inte glömma
bort att den vanligtvis också är en partsinlaga. Kunskap
om vem som utfört arbetet och i vilken avsikt är centrala
för förståelsen av en karta. I sämsta fall
möter vi en idealbild, en vision som aldrig realiserades.
Korrekt återgiven eller ej, bilden styr ändå
lätt vår uppfattning om vad som verkligen varit.
Vår äldsta kända avbildning av Jönköping
härstammar faktiskt från tiden före branden sommaren
1612. Det är den s.k. skamplum som upprättades året
innan, eventuellt med Karl IX’s egen medverkan (fig.1).
Problemet är att skissen visar ett förslag till flyttad
stad; inte den då befintliga bebyggelsen. Här finns
emellertid den gamla stadskyrkan schematiskt återgiven,
liksom läget för Rumlaborg längst i öster.
Slottet visas som en klassisk Vasaborg – en fyrkant försedd
med runda hörntorn. Munksjöns utlopp (dagens Hamnkanal)
har givits en symbol som illustrerar strömdraget. Utbredningen
av sjön med intilliggande sankmark - Moratzet - är markerade,
eftersom de utgjorde viktiga faktorer i ett strategiskt tänkande.
Däremot saknas Rocksjön som låg långt bortom
det planerade stadsområdet.
Konceptkartan ger en pragmatisk och högst realistisk
bild av stadsprojektet och dess förutsättningar. Här
visas vad skulle kunna rymmas på halvön Sanden utan
extra insatser i form av utfyllnader och annat markbygge. Landsvägen
borde omvandlas till en öst-västlig gata; ett torgstråk
med en enkel rad gavelvända gårdar på vardera
sidan. Inga andra öppna platser finns markerade. Gränsen
i öster utgörs av ett dike, rimligtvis förstärkt
med vall och palissad. I övrigt litar man till omgivande
våtmarker och sjöar som skydd mot eventuella angripare.
Att landtungan verkligen varit precis så här smal är
väl belagt arkeologiskt. Smedjegatan ligger t.ex. i sin östra
sträckning rakt över den forna strandlinjen.
I Krigsarkivet döljs ännu maktens visioner
om Jönköping. Där förvaras ett stort antal
planer och utkast till den fästningsstad, det Adolfsborg,
som aldrig blev verklighet. Den gemensamma nämnaren är
uppfattningen om den perfekta renässansstaden. Omgiven av
en kraftig befästningsgördel med framskjutande bastioner
ligger en innerstad med rätvinkliga gator och kvarter. På
den osignerade kartan från 1620 (fig.2) syns dessutom en
obefäst förstad i öst. Slottet har försetts
med spetsbastioner, men övriga former av utanverk saknas.
Här finns också ett omfattande kanalsystem, men ingen
inre hamn. Kanalerna var avsedda för dränering och vattenväxling
inom stadsområdet. Öppna platser har lämnats för
stadskyrkan och ett stort torg som dessutom korsas av en kanal
vilket underlättar transporter. De holländska förebilderna
känns inte långt borta.
Låt oss så lyfta blicken ett ögonblick
och betrakta den realiserade versionen – renässansens
befästa idealstad i all sin geometriska perfektion. Italienska
Palma Nova brukar presenteras som ett av de finaste exemplen genom
sin konsekvent genomförda niouddiga befästningsplan,
sina koncentriskt utformade kvarter och det stora torget i skärningspunkten.
Fast det finns goda representanter på närmare håll.
Den holländska staden Naarden (fig.3) omges av ytterst komplicerade
utanverk, vars breda vattengravar utgjort ett formidabelt hinder
för en belägrande fiende. Innanför vallarna ligger
den stora tegelkyrkan i fokus, medan de omgivande kvarteren givits
en sluten, rätvinklig utformning. Detta var alltså
idealet som våra egna fortifikationsingenjörer och
stadsbyggare syftade mot. Men i fallet Jönköping kom
planerna av sig. Slottet fick sina bastioner och vallar, men staden
själv kom att ligga obefäst även i fortsättningen.
Heinrich Thomé var en av de utländska specialister
som värvades till ett Sverige under uppbyggnad. När
han 1624 anlände till Jönköping möttes han
av en gigantisk byggarbetsplats. Genom dendrokronologiska dateringar
från de senaste årens utgrävningar vet vi att
omfattande markarbeten pågått i stadens södra
delar sedan slutet av 1610-talet. Året efter sin ankomst
ritade ingenjör Thomé en karta som är extra intressant
genom sin detaljrikedom (fig.4). Sannolikt utgör kartan en
ren lägesrapport vars trovärdighet stärks genom
dess klara åtskillnad mellan vad som verkligen gjorts och
vad som återstår att bygga. Kan den rent av ha varit
avsedd för kungens egna ögon? Det är inte omöjligt.
Man vet att Gustav II Adolf hade besökt Jönköping
1623, bland annat för att informera sig om hur byggprojekten
framskred.
Så kartan kan ha utförts för att
ge direkt information till någon som själv sett platsen?
Det skulle kunna förklara avbildningens noggrannhet. Istället
för att blåsa upp och förhärliga i tidens
stil väljer Thomé att utföra vad som bäst
kan beskrivas som en arbetsskiss. Man kan notera detaljer som
de oavslutade murpartierna på slottets vallar och markeringar
för pålningar nere i Munksjön. I själva stadsområdet
syns kanalen sluta blint en bit från stranden. En lite mindre
nyktert lagd lantmätare hade sannolikt dragit ut dess konturer,
oavsett om diket grävts klart eller inte. En detalj i Thomés
framställning som har kunnat beläggas arkeologiskt är
formen på kvarteret Apeln söder om Smedjegatan. Den
överensstämde exakt med en timmerterrass, utlagd 1618.
Kring nystaden har ett staket återgivits, en blygsam föregångare
till de planerade utanverk som redan markerats med tunna linjer.
I öster syns en mer oregelbundet utlagd förstad; i väster
en kåkstad på gamla stadsläget nära ruinen
av stadskyrkan. Detaljerna skänker Thomés karta närvarokänsla
och en för denna tid oväntad trovärdighet.
I vår sista karta möter vi staden som fullbordat faktum
(fig.5). Här finns stormaktstidens Jönköping, sådant
det gestaltade sig inför sekelskiftet 1700. Slottet ligger
fullt utbyggt och imponerande i väster. Inne i stadsområdet
finns gatunätet, torget och slutna kvarter med talrika gårdar.
Där ligger också de tre monumentalbyggnaderna –
Kristine kyrka, Rådhuset och Hovrätten. Vad som främst
skiljer denna karta från Thomés sextio år äldre
bild är expansionen ut över den egentliga strandzonen.
Nu utökades stadens territorium över sjöbottnar,
både i Vättern och Munksjön.
I stora drag möter vi år 2008 fortfarande
samma stadsplan i betydande delar av stadsdelen Öster. Men
så är också stadens grundform en av vardagens
verkligt sega strukturer. Det är först på senare
år som ingreppen i det ursprungliga mönstret –
rennässansstaden – blivit allt mer påtagliga.
Claes Pettersson
Arkeolog
Upp
|
