Tillbaka till startsidan

Se & göra Upplev länet Skolan & museet Arkeologi Konservering Byggnadsvård Samlingar Om museet
     

Aktuellt Arkeologi i Jönköpings län Våra tjänsterTidigare projekt PublikationerMånadens historia

Arkeologi   >   Månadens historia   >   2008   >   Maj

Varje månad berättar Jönköpings läns museums arkeologer en historia med lokal anknytning. Läs tidigare månaders berättelser i vårt arkiv.

Arkiv >>>


Människans bästa vän …

Som arkeolog ställs man inför många olika möten. Allt från trevliga möten, till mindre trevliga dito. Svårlösta lämningar, MEN inte minst … djuren. Nu råkar det vara så att jag anser mig själv som djurens självutnämnda beskyddare. Jag värnar om den minsta daggmask till skogens konung. Är det besvarat? Inte alltid och framförallt inte nödvändigtvis … Jag kan börja med att berätta om alla maskar jag under årens lopp räddat undan en säker död under grävskopans skoningslösa tyngd. Samma sak gäller flugor som hamnat på rygg, jag är expert på att vända dem rätt igen. Ormar tillhör inte mina favoriter, men där har jag inte behövt göra mun mot mun metoden (än så länge).

 

   

Det är inte alltid man behöver komma till djurens undsättande, ibland hamnar man i lägen där man bara kan stå och beundra naturens skapelser. Det hände mig en gång när jag var ute i skogarna runt Askeryd och besiktade för projektet Skog & Historia. Det var en oländig terräng, med ogallrad granskog som gjorde att man mer eller mindre tog sig fram på alla fyra, och mörkret var kompakt. Då ligger plötsligt det mest bedårande lilla rådjurskid bara ett par meter framför mina fötter. Det låg helt stilla och klippte lite grann med sina stora öron. Rådjuren lämnar sina telningar när fara nalkas, för att lura bort fienden från den lilla. Så det här kidet låg och väntade på att mamma skulle komma och hämta det. Vi stod och tittade på varanda en lång stund, innan jag började kravla mig baklänges igen. Jag kommer aldrig att glömma det kidets ögon, något vackrare kan knappast finnas i vår Herres hage.

Utanför Nässjö hade jag närkontakt med skogens konung, det var ett möte som gav åtminstone mig ett minne för livet. (Kan tänka mig att även älgarna instämmer). Jag råkade hamna mitt emellan en älgko och två nyfödda kalvar. Jag höll bokstavligt talat på att kliva rätt in i älgkon och en av kalvarna. De stod i utkanten på ett kalhygge som jag var på väg att passera över. De stod blickstilla och jag hade fullt upp med att läsa kartan. När jag tittade upp var jag ungefär 50 meter från dom två. Jag frös fast! Kalven stod mellan mammans framben, kon borrade ner huvudet och började skrapa med frambenen i marken. Då upptäckte jag att jag nog hade en älgklav till, liggandes precis bakom mig, som jag precis gått förbi. Mitt liv började så sakteliga passera revy, pulsen skenade och jag tyckte jag lättade ett par decimeter över marken. Vad jag gjorde? Vände mig bort och började gå, snett bort från dem, tillbaka in på kalhygget igen. Till saken hör att jag var rejält färgglad i mina varselkläder. Signalerar gult fara för älgar? I det läget började älgkon springa. Inte mot mig men bredvid mig. Hon sprang ett tjugotal meter, så vände hon igen, så där höll hon på. Var tar man skydd på ett kalhygge? Jo, i en myrstack så klart! Det var det enda som gick att kliva upp på (eller i). Min enda tanke just då var bara bort och upp. Kalhygget var omgivet av sankmark åt det hållet som jag kunde ta mig ut från det, och kon stod i riktningen där jag hade min bil parkerad ett par hundra meter upp på en liten skogsväg, så läget var låst, och ganska kört för min del kändes det som. Men tack och lov för mobiltelefonen. Jag lyckades skaka fram telefonen och ringa till en kollega som lyckligtvis också traskade runt i Nässjöskogarna den dagen. Hon förstod var jag befann mig och lovade komma så fort hon kunde. Dom minuterna var nog de längsta i hela mitt liv. Jag stod i min myrstack och älgkon sprang oförtrutet längst med hyggeskanten. Efter ung en kvart fick jag se en syn som jag sent kommer att glömma. Plötsligt gav sig älgkon och kalvarna iväg, samtidigt fick jag se två runda lysande cirklar komma åkande mitt i urskogen, bland granar, stubbar och stenar. Det var min kollega som heroiskt kom körande i skogen, där nog aldrig vare sig häst eller traktor tagit sig fram förut. Bilen hoppade och skuttade, jag var räddad. Jag levde! Ett tag trodde jag helt fullt och fast att den dagen skulle bli min sista, att jag skulle falla på min post så att säga. Jag slängde mig ut från kalhygget och in i bilen. Vilken insats av min kollega. Årets hjältinna!

Ett annat oförglömligt möte skedde på Visingsö, denna vackra plats. Men vilka odjur döljer sig inte där man minst anar det. Jag och ett par kollegor arbetade en höstmånad med en arkeologisk utgrävning mitt på ön. Redan efter ett par dagar fick vi besök av en randig liten katt. Barnen i huset bredvid där vi grävde talade om att katten var: ”Matildas pojkvän”. Matilda var barnens katt. Pojkvännen var ytterst sällskaplig och social, kröp gärna upp i knät på oss, och åt sina måltider tillsammans med oss, han blev lite av vår maskot. En dag kom han som vanligt och hälsade på, jag tog upp honom i famnen och han kurade ihop sig på min axel där han tänkte ta sin middagslur. Men det gick inte så bra att jobba med en katt på axlarna, så jag tog tag i honom och lyfte ner honom på den kalla, hårda marken! Då gick Matildas pojkvän till attack! Han bet sig fast i min hand. Ordentligt… det gick inte att skaka loss honom, han hängde som en vimpel ut från handen, blodet rann och det gjorde sanslöst ont. Till slut släppte han och jag såg på min sargade näve. Blodig och med djupa hack efter sylvassa små tänder. Om det är något jag har respekt för så är det just kattbett, jag har hört diverse berättelser om konsekvenserna efter kattbett, inget att leka med. Vad blev följden? Jo, min hjältinna från älgdramat i Nässjöskogarna fick på nytt göra en insats, hon var än en gång på plats. Vi satte oss i bilen, susade ner till färjan (ve och fasa, nu var man instängd på en ö också), vidare i ilfart till Gränna vårdcentral. En läkare tittade på min halvt bortslitna hand, vilket jag noga poängterade för honom, jag talade också om för honom att jag minsann visste vad som kunde hända efter ett kattbett. Jag frågade lite försynt om han trodde det var läge att få en spruta mot rabies. Jag tror jag minns att han himlade lite med ögonen, innan han gav mig en stelkrampsspruta och en penicillinkur. Slutet gott allting gott, även denna gång.

Det är ju inte utan att man ibland kan känna sig lite motarbetad av vissa individer, men samtidigt glömmer man aldrig sina möten med dessa små värnlösa varelser. Man kan inte säga annat än att man har ett omväxlande och berikande arbete.



Britt Ajneborn
Arkeolog


Upp

 
 
 
 
 
 

 

Djuren på bilderna har ingenting med berättelsen att göra, de är enbart med som representanter för djurriket.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 

 

 

 





 

 

 

 

 

 

 

 

 
Tillbaka till startsidan Jönköpings läns museum  |  Dag Hammarskjölds plats 2, Jönköping  |  Tel +46 (0)36-30 18 00  |  www.jkpglm.se  |  info@jkpglm.se