Det
är inte alltid man behöver komma till djurens undsättande,
ibland hamnar man i lägen där man bara kan stå
och beundra naturens skapelser. Det hände mig en gång
när jag var ute i skogarna runt Askeryd och besiktade för
projektet Skog & Historia. Det var en oländig terräng,
med ogallrad granskog som gjorde att man mer eller mindre tog
sig fram på alla fyra, och mörkret var kompakt. Då
ligger plötsligt det mest bedårande lilla rådjurskid
bara ett par meter framför mina fötter. Det låg
helt stilla och klippte lite grann med sina stora öron. Rådjuren
lämnar sina telningar när fara nalkas, för att
lura bort fienden från den lilla. Så det här
kidet låg och väntade på att mamma skulle komma
och hämta det. Vi stod och tittade på varanda en lång
stund, innan jag började kravla mig baklänges igen.
Jag kommer aldrig att glömma det kidets ögon, något
vackrare kan knappast finnas i vår Herres hage.
Utanför Nässjö hade jag närkontakt med skogens
konung, det var ett möte som gav åtminstone mig ett
minne för livet. (Kan tänka mig att även älgarna
instämmer). Jag råkade hamna mitt emellan en älgko
och två nyfödda kalvar. Jag höll bokstavligt talat
på att kliva rätt in i älgkon och en av kalvarna.
De stod i utkanten på ett kalhygge som jag var på
väg att passera över. De stod blickstilla och jag hade
fullt upp med att läsa kartan. När jag tittade upp var
jag ungefär 50 meter från dom två. Jag frös
fast! Kalven stod mellan mammans framben, kon borrade ner huvudet
och började skrapa med frambenen i marken. Då upptäckte
jag att jag nog hade en älgklav till, liggandes precis bakom
mig, som jag precis gått förbi. Mitt liv började
så sakteliga passera revy, pulsen skenade och jag tyckte
jag lättade ett par decimeter över marken. Vad jag gjorde?
Vände mig bort och började gå, snett bort från
dem, tillbaka in på kalhygget igen. Till saken hör
att jag var rejält färgglad i mina varselkläder.
Signalerar gult fara för älgar? I det läget började
älgkon springa. Inte mot mig men bredvid mig. Hon sprang
ett tjugotal meter, så vände hon igen, så där
höll hon på. Var tar man skydd på ett kalhygge?
Jo, i en myrstack så klart! Det var det enda som gick att
kliva upp på (eller i). Min enda tanke just då var
bara bort och upp. Kalhygget var omgivet av sankmark åt
det hållet som jag kunde ta mig ut från det, och kon
stod i riktningen där jag hade min bil parkerad ett par hundra
meter upp på en liten skogsväg, så läget
var låst, och ganska kört för min del kändes
det som. Men tack och lov för mobiltelefonen. Jag lyckades
skaka fram telefonen och ringa till en kollega som lyckligtvis
också traskade runt i Nässjöskogarna den dagen.
Hon förstod var jag befann mig och lovade komma så
fort hon kunde. Dom minuterna var nog de längsta i hela mitt
liv. Jag stod i min myrstack och älgkon sprang oförtrutet
längst med hyggeskanten. Efter ung en kvart fick jag se en
syn som jag sent kommer att glömma. Plötsligt gav sig
älgkon och kalvarna iväg, samtidigt fick jag se två
runda lysande cirklar komma åkande mitt i urskogen, bland
granar, stubbar och stenar. Det var min kollega som heroiskt kom
körande i skogen, där nog aldrig vare sig häst
eller traktor tagit sig fram förut. Bilen hoppade och skuttade,
jag var räddad. Jag levde! Ett tag trodde jag helt fullt
och fast att den dagen skulle bli min sista, att jag skulle falla
på min post så att säga. Jag slängde mig
ut från kalhygget och in i bilen. Vilken insats av min kollega.
Årets hjältinna!
Ett annat oförglömligt möte skedde på Visingsö,
denna vackra plats. Men vilka odjur döljer sig inte där
man minst anar det. Jag och ett par kollegor arbetade en höstmånad
med en arkeologisk utgrävning mitt på ön. Redan
efter ett par dagar fick vi besök av en randig liten katt.
Barnen i huset bredvid där vi grävde talade om att katten
var: ”Matildas pojkvän”. Matilda var barnens
katt. Pojkvännen var ytterst sällskaplig och social,
kröp gärna upp i knät på oss, och åt
sina måltider tillsammans med oss, han blev lite av vår
maskot. En dag kom han som vanligt och hälsade på,
jag tog upp honom i famnen och han kurade ihop sig på min
axel där han tänkte ta sin middagslur. Men det gick
inte så bra att jobba med en katt på axlarna, så
jag tog tag i honom och lyfte ner honom på den kalla, hårda
marken! Då gick Matildas pojkvän till attack! Han bet
sig fast i min hand. Ordentligt… det gick inte att skaka
loss honom, han hängde som en vimpel ut från handen,
blodet rann och det gjorde sanslöst ont. Till slut släppte
han och jag såg på min sargade näve. Blodig och
med djupa hack efter sylvassa små tänder. Om det är
något jag har respekt för så är det just
kattbett, jag har hört diverse berättelser om konsekvenserna
efter kattbett, inget att leka med. Vad blev följden? Jo,
min hjältinna från älgdramat i Nässjöskogarna
fick på nytt göra en insats, hon var än en gång
på plats. Vi satte oss i bilen, susade ner till färjan
(ve och fasa, nu var man instängd på en ö också),
vidare i ilfart till Gränna vårdcentral. En läkare
tittade på min halvt bortslitna hand, vilket jag noga poängterade
för honom, jag talade också om för honom att jag
minsann visste vad som kunde hända efter ett kattbett. Jag
frågade lite försynt om han trodde det var läge
att få en spruta mot rabies. Jag tror jag minns att han
himlade lite med ögonen, innan han gav mig en stelkrampsspruta
och en penicillinkur. Slutet gott allting gott, även denna
gång.
Det är ju inte utan att man ibland kan känna sig lite
motarbetad av vissa individer, men samtidigt glömmer man
aldrig sina möten med dessa små värnlösa
varelser. Man kan inte säga annat än att man har ett
omväxlande och berikande arbete.
Britt Ajneborn
Arkeolog
Upp |
