|
Det förbjudna ordet
Vi börjar med ett ord som arkeologer verkar ha bannlyst
ur sin ordlista, nämligen ”hitta”. Motviljan
mot ”hitta” visar sig på flera sätt. Under
en grävning händer det att intresserade besökare
kommer förbi och undrar hur det går för arkeologerna.
Deras vanligaste fråga är: ”Hittar ni något?”
Den frågan skulle en arkeolog aldrig ställa. Kanske
beror det på att arkeologerna inte vill bli sedda som sakletare,
som av en slump får ögonen på något fynd,
utan att de istället undersöker större sammanhang
som hur människor bodde och levde. Men om man ändå
vill veta hur det går där på grävningen,
utan att signalera sakletare, går det bra att bara byta
ut ordet ”hittar”. Lyssnar du observant upptäcker
du att en arkeolog som frågar en annan arkeolog om hur det
går istället frågar ”Kommer
det något?” Där har inte bara det oönskade
ordet ”hittar” bytts ut, utan fokus har även
förskjutits från arkeologen som enskild individ till
ett vidare perspektiv. Det heter inte längre ”Hittar
du något?” utan ”Kommer
det något?”.
Även i skrift finns det symptom på att arkeologerna
undviker ”hitta”. Arkeologen hittar
inte fynd, han eller hon påträffar
fynd. Vi förstår betydelsen av påträffar,
men det är inget ord som de flesta av oss, inte heller arkeologer,
skulle använda till vardags. Meningen ”När jag
gick in i klädaffären påträffade jag en randig
tröja” skulle förmodligen väcka undrande
blickar i ens umgängeskrets. Men för en arkeolog i sin
yrkesutövning faller sig uttrycket naturligt.
Mystiska fläckar
Läser du en rapport från en arkeologisk undersökning
kommer du förmodligen också stöta på ord
som du aldrig har hört förut eller ord som låter
försåtligt bekanta men som du vid närmare eftertanke
inte har en aning om vad de betyder. Men till skillnad från
knoparmoj eller kodspråk är inte avsikten med arkeologernas
fackspråk att stänga någon ute. Arkeologerna
skriver rapporter för att kunna presentera sitt resultat
efter en grävning. Som avrapportering av ett utfört
arbete är texten skriven på ett fackspråk som
ska läsas och förstås av en annan fackman och
då vore det omständigt att varje gång förklara
termer som man arbetar med dagligen. Men vi andra, som kanske
bara har ett allmänt intresse för arkeologi men inga
förkunskaper, får det svårare att förstå
vad det handlar om. Avbaning, nedgrävning,
mesolitikum, vedartsanalys
och spännbucklor är ord
som kan dyka upp i texterna och som kanske ger associationer i
någon riktning, men det är inte alls säkert att
vi skulle träffa rätt om vi försökte gissa
betydelsen.
Att till exempel vid en utgrävning stöta på en
mörkfärgning låter
inte som något önskvärt. Som icke-arkeolog undrar
man vad det innebär. Kan en hund möjligen ha varit framme?
Men på arkeologispråk kan en mörkfärgning
vara ett första tecken på något intressant. Mörkfärgningen
är en fläck eller ett område av den framskrapade
jordytan som ser mörkare ut. Det skulle kunna vara så
enkelt som att en sten har legat där för inte så
länge sedan. Men om arkeologen tror att mörkfärgningen
inte finns där av naturliga orsaker kan den vara värd
att titta närmare på. Beroende på fläckens
storlek kan det vara alltifrån en grav till en grop efter
en husstolpe som döljer sig därunder. Men ibland leder
inte mörkfärgningen vidare, den är bara en mörk
fläck som inte har någon särskild förklaring.
Då kan det sluta med att arkeologen helt enkelt får
ta fram sitt kodspråk och i rapporten konstatera att ”en
mörkfärgning har påträffats”.
Anna Stålhammar
Redaktör
Upp |
