Vid Øleåns mynning på Slusegårds marker
på södra Bornholm ligger platsen för ett stort
järnåldersgravfält som undersöktes mellan
1958 och 1964. Undersökningarna började som ett stort
forskningsprojekt där man önskade kartlägga bronsåldersbebyggelsen
på södra Bornholm. Man hittade emellertid ett vidsträckt
gravfält från järnåldern och utgrävningarna
kom att få en helt annan inriktning. Att gravfältet
tidigare till största delen undgått upptäckt förklaras
av att det var överlagrat med flygsand. Nu är gravarna
undersökta och borttagna men besöker man platsen idag
kan man vandra längs den hålväg som löper
genom gravfältet.
Totalt undersöktes 1395 gravar, varav 928 brandgravar och
467 skelettgravar från en period på ca 500 år,
från slutet av förromersk järnålder (ca
50 f.Kr.) till början av folkvandringstiden (ca 430 e.Kr.)
Gravfältet delades in i sju olika faser. Från den sista
av dessa, fas 7 (ca 330–430 e.Kr.), tilldrar sig fyra gravar
ett särskilt intresse. Dessa gravar, som låg lite avsides
i förhållande till de två stora områdena
med gravar, beskrevs av utgrävarna som ”helt speciella”
och ”säregna”. Gravarna var konstruerade som
fyrsidiga stenramar bestående av kantställda sandstenshällar.
I den södra änden fanns en markerad ingång av
vinkelställda hällar, mer eller mindre bevarade.
Till för några år sedan skulle denna gravform
säkert ha uppfattats som avvikande även i Småland.
Idag vet vi att stensättningar (stenramar) med ingång
är förhållandevis vanliga och återfinns
på flera småländska järnåldersgravfält,
ofta tillsammans med domarringar och resta stenar. Ett problem
är naturligtvis att de flacka stenramarna är mycket
svåra att se innan man skalat av vegetationsskiktet, vilket
man normalt inte gör förrän man ska undersöka
en fornlämning. Av det skälet kan vi nog anta att dessa
låga ofyllda stenramar med ingång är betydligt
vanligare än vad uppgifterna i fornminnesregistret visar
(det vill säga i princip inga alls). Sannolikt finns denna
typ, förutom i Småland, även på andra håll
i Sydsverige. Kanske är det till och med så att de
är lika vanliga som domarringar?
I vårt letande efter jämförelsematerial till
Torsviksgravfälten, som undersökts i flera omgångar
från 2000 till 2006, visade det sig snart att ”Torsviksgravarna”
med ingång hade paralleller på andra håll i
Småland. I synnerhet längs Lagadalen i trakterna mellan
Jönköping och Skillingaryd, men också på
ett gravfält söder om Växjö, det så
kallade Inglingehögsgravfältet som är berömt
för den stora gravhögen med det vackra gravklotet på
toppen.
Vårt möte med det Bornholmska Slusegårdsgravfältet
blev lika glädjande som oväntat. Bland de mer än
tusen gravarna låg fyra stycken med en från övriga
avvikande form. En form som däremot var helt bekant för
oss. De såg ut som karbonkopior på Torsviksgravarna!
Tidsmässigt visade de sig också tillhöra ungefär
samma tid, 300–400-talet e.Kr. Fynden var dock sparsamma
och en grav saknade urskiljbar gravgömma. De fyrsidiga stensättningarna
med ingång från Slusegårdsgravfältet saknar
enligt utgrävarna kända motsvarigheter på Bornholm
(och övriga Danmark?) och skulle i så fall ha sina
närmast kända paralleller i just Småland. Även
om tanken snabbt snuddar vid att ”stenramsgravarna”
på Slusegårdsgravfältet är följden
av en ”småländsk” befolkningsenklav på
Bornholm så ska man snarare se det som ett uttryck för
gemensamma kulturdrag som finns i såväl gravformer
som föremål över stora områden i Nordeuropa.
Variationsrikedomen vad gäller gravformer under äldre
järnålder är mycket stor, ofta finns flera typer
på samma gravfält och det verkar inte rimligt att de
skulle motsvara olika befolkningsgrupper, även om det inte
helt kan uteslutas. Troligare är det religiösa, sociala
och ekonomiska skillnader som spelar in vid valet av gravtyp.
Fenomenet med ingångar eller för den delen utgångar
i gravar finns kända på flera håll i världen
och torde symbolisera ett allmänmänskligt behov av kommunikation
mellan levande och döda, likväl som en möjlighet
för den döde att kunna passera mellan olika stadier.
I exempelvis fornegyptiska gravkammare fanns så kallade
”falska dörrar” där den döde tänktes
kunna ta emot mat. På liknande sätt kanske vi ska förstå
den småländsk-bornholmska varianten. Den fyrsidiga
grundplanen kan också ses som ett symboliskt hus med ingång
i söder – den dödes boning.
Över tid och rum finns åtskilliga andra exempel på
”ingångar” i gravar även om den fyrsidiga
grundplanen ersatts med andra former. Under vikingatid finns på
många gravfält, i synnerhet i Mälardalen, men
också i Östergötland och så långt
norrut som i Jämtland, ett fenomen som kallas ”sydport”
eller ”sydvästport”. Där handlar det oftast
om runda gravhögar eller stensättningar som fått
en särskild markering med en eller flera stenar i söder.
De kan tolkas som en symbolisk port/ingång och har också
fått namnet ”död mans port” efter en eddasång
– Groas galdrar – där Svipdag besöker sin
mor Groas grav för ett samtal.
(Svipdag kvad:)
Vakna Groa! Vakna goda kvinna!
Jag väcker dig vid dödmäns dörr:
om du det minns att du manat din son
att komma till dösens kummel!
(ur Groas galdrar i Den poetiska Eddan i övers. av Björn
Collinder)
En annan gravform, den till synes säregna järnåldersdösen,
ska troligen ses som den renodlade porten eller ingången.
Där tycks alla stenramar och andra stenkonstruktioner vara
bortskalade, även om vi inte säkert kan veta eftersom
få järnåldersdösar är undersökta
och det skulle kunna finnas dolda stenkonstruktioner under markytan.
Järnåldersdösen består av tre kantställda
stenhällar placerade i en fyrkant men med en öppning
i söder, ofta finns en fjärde sten som fungerat som
tak eller lock. Tidsmässigt ligger de i ungefär samma
spann som stenramarna med port, d.v.s. romersk järnålder
– folkvandringstid. De har sitt huvudsakliga utbredningsområde
i södra Småland och Halland.
Släktskapet mellan dessa gravformer är uppenbart även
om det exakta sambandet återstår att klarlägga.
I det fortsatta arbetet med Torsviksrapporten lär vi få
anledning att återkomma till våra förfäders
gravtraditioner.
Mikael Nordström
Arkeolog
Upp
|
