Det som möter en på plats i Hunnavik är ett vackert
väl bevarat odlingslandskap av äldre karaktär.
Åkrarna har endast i mindre utsträckning brukats med
maskiner vilket för att det finns röjningsrösen
och terrasser mest över allt. Röjningsrösena har
sannolikt i de flesta fall successivt byggts upp sedan medeltidens
början för snart 1000 år sedan. Troligen har dock
de senaste 50 åren utgjort en förändring genom
att marken då i större utsträckning använts
som betesmark än som odlings- och ängsmark. Att slå
hö på markerna maskinellt förefaller svårt,
snarare är det liar som fått användas in i det
sista. Marken är, trots att den används som kohage,
allt för trädbevuxen för att EU skall godkänna
hagarna för ekonomiskt stöd. Träden är i vissa
fall i ganska dåligt skick och det var ett par stora ålderstigna
och rötskadade björkar som stod i en husgrund innan
Gudrun drabbade Småland. Dagen efter var där två
rotvältor i husgrunden.
Hunnavik i arkiven
Hunnavik ligger på västsidan av Rusken. Den
gamla gårdsplatsen, som nu är registrerad som fornlämning,
ligger på en liten kulle där husgrunder, terrasser
och röjningsrösen kan identifieras. Platsen var övergiven
när skiftena genomfördes, men den finns antydd i akterna
genom att de olika gärdena strax norr om platsen hade namn
vilka innehöll ordet bol i en eller annan form. I den äldre
västgötalagen avsågs gården när ordet
bol användes medan det i det gamla danska området var
ett vanligt jordmått som omnämns redan 1085. Hur en
bolräkning gick till är okänt men oftast utgörs
ett bol av flera gårdar, endast större gårdar
kunde i egen kraft utgöra ett bol.
För att vara en enskild gård kan man tycka att Hunnavik
är relativt väl företrädd i de medeltida annalerna.
Givetvis hänger detta samman med den geografiska närheten
till klostret i Nydala. Hunnavik dyker upp i de historiska källorna
redan på 1300-talet, närmare bestämt 1329, då
en Gunne nämns. I januari 1372 pantsätter riddaren Jöns
(Erengislesson) Hjärna alla sina gods i västra häradet
av Njudung, däribland Hunnavik, till abboten och konventet
i Nydala. Orsaken är en skuld på 3 goda och gilla oxar
eller 15 mark enligt gammal värdering. Klostret skall driva
godsen och erhålla dess avkastning till dess skulden är
reglerad. 1419 skänks Hunnavik tillsammans med Bohult till
Nydala kloster. Gåvan var ett sätt för väpnarna
Knut Jonsson och Arend Stubbe att köpa sig själslig
(och juridisk?) frid efter att de mördat herr Erik Erlandsson.
På 1500-talet utgörs gården av 2 Nydala klosterhemman,
detta innebär att det var en stor gård på vilken
det säkert bodde och verkade flera familjer.
Någon gång därefter brinner det på platsen.
Vad man idag tänkte sig hände hörde vi när
vi parkerade. En liknande historia finns nedtecknad om platsen
i en bok. Berättelserna syftar till att söka förklara
varför platsen lagts öde. Själva motivet, med en
person som går igen för att denne stulit eller gjort
något annat olämpligt är vanligt förekommande
i olika folkminnesuppteckningar runt om i landet. Lite förvånande
är det att branden inte kopplas till unionsstriderna i början
av 1500-talet då en dansk styrka bestående av främst
tyska och skotska legoknektar plundrade och brände såväl
Nydala kloster som en stor mängd andra gårdar i trakten.
Varför heter gården Hunnavik? Frågar man namnforskaren
Jan Agertz här på museet får man följande
svar:
Namnet Hunnavik kan förklaras med platsens belägenhet.
Förledet hun brukar uttolkas kubbe, kloss eller bergknalle.
Efterledet vik betyder givetvis inbuktning i sjö. Gården
som låg på en kulle invid en inbuktning i sjön
Rusken kom därför helt naturligt att benämnas Hunnavik
med de äldsta skrivningarna Hwunnawick (1329) och Hunawijk
(1372).
Ruiner i kohagen
Den del av kohagen som låg närmast huslämningar
inventerades och en övergripande kartering gjordes. Fyra
tydliga husgrunder hittades uppe på höjden. Mellan
två av husen löper en fägata. I markerna runt
gården finns mängder med röjningsrösen, terasseringar
och små mursnuttar. Terrasserna har bildats när en
åkerplätt brukats och jorden eroderat ner mot den kant
där man slängt stenen från åkern, sten som
ärjats eller frusit upp till ytan. I strandkanten ut i Rusken
hittades ett par stenkistor som är rester från bryggor.
Bryggkonstruktionerna har sett ungefär lika dana ut i något
årtusende och är i många fall återanvända
och ombyggda i flera omgångar efter att de först byggdes.
Utefter, bitvis parallellt med, stranden får man intrycket
av att det en gång i tiden löpt en väg. Ytterligare
ett par vägar, eller fägator, löper från
området med fornlämningar bort från sjön.
Kanske är det fägator som lett ut på utmarkerna,
kanske är det färdvägar till andra gårdar
i närheten. Ett femtiotal meter från gårdsplanen
hittade vi platsen för en järnframställningsugn,
uppenbarligen har man framställt järn för gårdens
behov på egen hand.
På kullens högsta punkt låg gårdens största
hus. Valet av läget utgör ett medvetet manifest och
de spår man kan se av huset i dag antyder att huset var
något utöver det vanliga. I husets norra del finns
en nedgrävning som mycket väl skulle kunna vara spåren
av en källare. I dess centrala del finns ett kraftfullt röse
som sannolikt är spåren av en större murstock
och tillhörande spisar.
I kullens södra del ligger två mindre byggnader i
öst-västlig riktning. Om de varit samtida har de endast
åtskiljts av en smal gränd eller fägata. I det
västra av de två husen ligger ett röse med bland
annat ålderstiget handslaget tegel, sannolikt spåren
av en skorstensmur och tillhörande ugnar. Mitt i huset löper
en rad med syllstenar, spåren efter en rumsindelning. I
det östra huset är det den plana golvytan som främst
väcker intresse. Golvet förefaller lämpligt för
ett fähus. Kanske har djuren släppts ut i gränden
mellan husen och letts ut på betesmarkerna via fägator.
Fragment, korta stumpar, av fägator har för övrigt
identifierats i omgivningarna men inte inom det karterade området.
Parallellt med mangårdsbyggnaden låg en annan byggnad.
Byggnaden låg öster om mangårdsbyggnaden vilket
innebär att den låg mellan mangårdsbyggnaden
och sjön. I byggnaden hade två stora träd fallit
och vräkt upp stenar i byggnadens östra och södra
delar. Detta var den direkta orsaken till den arkeologiska undersökningen
på platsen. Byggnadens östra vägg var byggd i
skalmursteknik. Två rader med större stenar utgjorde
murens ytterverk och dess innandöme var uppfyllt med stenar
av mindre storlek. I schaktet som grävdes genom muren och
in i husets mitt påträffades ytterst få fynd,
endast en bit keramik, två bitar bränt ben och ett
stycke slagg av okänd art. I den södra delen av huset
togs en yta upp i anslutning till den andra rotvältan som
skadat husgrunden. Rotvältan hade skadat en konstruktion
fylld med sot och kol, troligen en slags ugn som varit placerad
på husets utsida.
Den rimligaste tolkningen är att de begränsade arkeologiska
insatser som gjordes utfördes i en till stora delar passivt
använd ekonomibyggnad. Mängden fynd i en aktivt använd
byggnad från medeltiden brukar vara stor. Man brukar ofta,
även på landsbygden, finna rikligt med fyndmaterial.
Inte sällan är det samma keramiktyper som förekommer
såväl i städerna som på landsbygden vilket
tyder på en mer omfattande handel och rölighet än
man kanske spontant föreställer sig. Gården bör
enligt de medeltida lagarna innehålla åtskilliga ekonomibyggnader
exempelvis lada, sädesbod, visthus och fähus där
den senare funktionen kan utgöras av flera specifika hus
bland annat nöthus och hästhus. Separata stall för
hästar omtalas för övrigt först på 1300-talet
i de skriftliga källorna.
Spöken?
Några spöken såg vi aldrig under de
sommardagar vi höll till i kohagen med ruinerna. Men vem
vet vad som skulle mött oss om vi övernattat?
När vi kom tillbaka till museet sökte vi upp lite mer
information om spökerierna. Och hittade då denna berättelse:
När de flyttade husen från Tomtakullen,
såg de trampade stigar mellan de bägge ladugårdarna.
Det var bönderna som gått i varandras hus och stulit
hö. De fick fortsätta att vandra osaliga, sedan de var
döda. De kallade det tomtevägar, och de var alltid nytrampade.
Leif Häggström
& Daniel Lindblad
Arkeologer
Upp
|
