|
I samband med de inventeringar som har genomförts efter stormen
Gudruns härjningar har vi märkt att många väghållningsstenar
inte går att återfinna. En väghållningssten
slås lätt omkull av ett fallande träd och i den
mängd bråte som finns vid ett stormfälle är
det svårt att observera en oansenlig rest sten. När
stenen väl har fallit omkull blir den snabbt täckt av
mossa och svår att upptäcka. Även utan Gudruns
medverkan kan väghållningsstenar försvinna. Kanske
vid en tidigare storm, eller i samband med väg- eller skogsarbeten.
I högt gräs eller bland småbuskar är stenarna
svåra att upptäcka och körs lätt omkull.
Hur märkligt det än kan låta så kan det
även förekomma att väghållningsstenar försvinner
med uppsåt. Personer med ett missriktat historieintresse
får ibland för sig att det kunde vara dekorativt att
ha en i trädgården.
Många gånger flyttas väghållningsstenar
till hembygdsgårdar. Det kan vara trevligt om det inte är
möjligt att bevara dem i deras naturliga miljö. Sitt
största värde har stenarna på sin rätta plats
tillsammans med den väg som en gång skulle underhållas.
Där står de som vittnesbörd om en gången
tid. Stanna till vid stenen ett slag och fundera lite på
den tid de restes i. Hur såg vägen ut då? Förmodligen
både smalare och ojämnare än idag. Vilka färdades
där? Varifrån kom de och vart var de på väg?
Sänd även några tankar till dem som underhöll
vägen. Var bodde de? Hur mycket arbete la de ner på
underhållet? Det var säkert ett tungt arbete som de
var nöjda med att ha lagt bakom sig.
Nyligen fick jag ett samtal från en hembygdsförening.
Av hänsyn till övriga inblandade ska jag inte här
avslöja vilken. De hade upptäckt att två väghållningsstenar
helt fräckt hade stulits. Efter lite efterforskningar visade
det sig att stenarna hade tagits om hand av kommunen för
att renoveras. En i och för sig vällovlig insats men
väghållningsstenar är fornminnen och får
inte utan vidare flyttas med mindre än att man har fått
tillstånd av länsstyrelsen. Och det hade inte kommunen.
Så nu är det någon kommuntjänsteman i vårt
län som har en skarp tillrättavisning att vänta.
Det är för övrigt bättre att vårda stenarna
på plats än att bryta upp och frakta iväg dem
för att efter renoveringen sätta dem på plats
igen.
En avlägsen släkting till väghållningsstenarna,
som de ofta förväxlas med, är milstolparna. Likheten
består i att de är stenar eller stolpar med någon
form av text som stor invid vägkanten. Men de har helt olika
funktion. Milstolparna står på bestämda avstånd,
¼ gammal svensk mil eller en fjärdingsväg (ca
2672 m), från varandra och de är märkta med 1,
½ eller ¼ mil. Genom milstolparna kunde avståndet
till nästa gästgiveri beräknas. Dessa skulle finnas
på två till två och en halv mils avstånd
från varandra. Förutom avståndet finns vanligtvis
årtal, kunglig krona och initialer eller namn på landshövdingen
i länet på milstolparna. De är oftast serietillverkade
i gjutjärn. Äldre exemplar kan vara gjorda av sten.
Milstolparna står i allmänhet i ett postament, d.v.s.
ett fundament uppbyggt av stora stenar. Ibland finns bara postamentet
kvar och själva stolpen är borta. De äldsta milstolparna
är från 1600-talet. När metersystemet infördes
1878 upphörde milstolparna efterhand att gälla.
Ibland ser man milstolpar vid vägar som för länge
sen har övergivits. Det är fascinerande att tänka
sig att en väg som inte är mycket mer än en stig
en gång har varit en viktig transportled, kanske en riksväg,
och det för kanske bara hundra år sen.
Ingvar Röjder
Arkeolog
Upp |
