Konsten att se

Har du någon gång legat på rygg under himlen och tittat på molnen som dragit förbi ovanför, sett varelser och landskap formas, skifta och upplösas i dem? En snigel, en fisk, en man med utsträckta armar; ett snöklätt berg eller ett majestätiskt träd?

Det du då har gjort ligger inte långt ifrån det arbete som utförs i mötet med ett konstverk: att uppleva konst innebär att utifrån befintligt material skapa en meningsfull erfarenhet med hjälp av fantasi och association. Den hängivna konstupplevelsen är en kreativ akt, lika mycket som att måla, skulptera eller dikta.

Molnformationerna i John Bauers bilder kan ses som en antydan just om konstfenomenets ömsesidighet; hur konstverket blir till konstverk först i det ögonblick som en betraktare riktar sin uppmärksamhet mot det, låter sig beröras av det och tolkar det som konst.

Konstens speglande funktion

Vi kan också välja att förhålla oss till Lundahl och Seitls urval och hängning av John Bauers alster utifrån denna övergripande tematik; en fråga vi då kan bära med oss genom utställningen är i vilken utsträckning vi, när vi tittar på en tavla, på samma gång ser rakt in i oss själva. Konstnärsduon har i sina egna verk utforskat konstens speglande funktion, bland annat genom att reducera eller helt avlägsna den visuella dimension som vi annars förknippar med konstupplevelsen. Därigenom riktas betraktarens blick med nödvändighet inåt – men i någon mening är detta vad som sker i varje möte med ett konstnärligt verk. Konsten kan vara ett hjälpmedel för att våga se det som vi behöver, men inte förmår, bli varse i vårt eget inre.

Så kan vi också betrakta växterna, som John Bauers avskalade studier lyfter fram i deras rena, organiska växt-vara; ett grepp som paradoxalt nog tydliggör just det faktum att deras blad och stjälkar får mening för oss i första hand genom de stämningar de skapar och de minnen de väcker till liv, snarare än genom hur de placerar sig i något botaniskt system. Någonting i John Bauers uttryck öppnar också upp mot detta: hans avbildningar är sakligt presenterade, utan fantastiska utsmyckningar, men samtidigt finns en aning om fantasins rörelse hos den som hållit penseln i en fritt svävande blomknopp, vindlande ståndare, veckningen hos ett blad.

Växterna erbjuder också i sig en illustration av konstupplevelsen som process. Träd, blomma och gräs hämtar näring ur den kringliggande jorden, formas av omgivningens förutsättningar, men bestäms inte av dem. På samma sätt som konsten uppstår i mötet mellan betraktare och verk, förkroppsligar växten en dialog mellan omvärld och organism; som alla samtal, ett skeende med oviss utgång.

Natutstudier och sagobilder

Således kan steget mellan John Bauers närmast dokumentativa naturstudier å ena sidan, och hans fantasieggande sagobilder å den andra, vara kortare än man i förstone kan tro; kanske är de samtliga helt enkelt gestaltningar av den natur han såg omkring sig. Vad som i så fall skiljer trollsvans från näckros och drake från kastanj är inte motiv, utan konstnärens blick: kanske förmådde han i den mossbelupna gråstenen somliga dagar inte se någonting annat än trollets godmodigt grinande ansikte, i björkslanan bland höga granar ingenting annat än en ljushyllt yngling, i den späda tuvstarren i mossan ingenting annat än en underskön prinsessa, nyss nedstigen från älgens rygg.

Helena Granström
författare