Lundahl o Seitl om John Bauer

Prolog

Det mörka bottenlösa vattnet. De långsamma rytmerna av vattendroppar, som faller högt ovanifrån ner mot den svarta spegelblanka ytan, kan föra varje dödlig varelse in i ett hypnotiskt tillstånd.

 

Sedan museets begynnelse har varelser som är känsliga för de förmågor som vilar i människans själ levt i galleriets vrår. Dessa varelser lever i en slags dvala och kommer till medvetande när någon beträder deras rum. Vibrationerna av besökarens steg blåser liv i varelserna och ett ljus börjar glöda inom dem. När besökaren nått rummets mitt lyser varelserna som starkast. Deras liv är dock kort. När besökaren rör sig tillbaka igen, mot rummets utkant, bleknar varelsernas konturer och de göms åter inne i tavelramarnas hålrum. Man brukar säga att konsten återspeglar samhället. Men när konsten håller upp en spegel för att reflektera den kultur och det samhälle vi lever i, skickar den också tillbaka en bild av oss själva, som påverkar vårt seende.

Vi fick i uppdrag att ge John Bauers konstverk ett nytt rum och ett nytt perspektiv. Med öppenhet inför mötet med en bilds innehåll har vår roll som curatorer varit att iscensätta det immateriella. Ljus, skuggor och ljud samt besökarens rörelse i tid skapar en triangulär spegling av betraktare, utställningsrum och konstverk, där ritualen i museibesöket framhävs.

Idén att konstverket självt har en sanning, som existerar utanför betraktaren och med konstmuseet som auktoritet, har historiskt varit en grundprincip som följt med in i den samtida konsten. Denna utställning har vi format för att ge självförtroende till betraktaren i dennes upplevelse av konstverken. Vi låter John Bauers bilder existera fristående utan tematisk indelning i utställningen. Med utgångspunkt i det moderna museets vita-kubenestetik har utställningsrummet besjälats med naturelement som följer dagens rytm. Ljuset rör sig som en sol över de vita uppskjutande väggarna som kastar skuggor in i galleriets skumrask.

Vi är uppväxta i Jönköpingsbygden, i trakter som inspirerat konstnären John Bauer, och har som barn mött och påverkats av hans bilder. Idag är vi baserade i Stockholm och London.

Vårt mänskliga behov av att färdas in i fantasins värld  

Ner genom kaninhålet till underlandet, genom en garderob till landet Narnia, förd av en virvelvind till landet Oz, flygande över regnskogarna, ner under trädens takhimmel till Eldorado, djupdykning under havet mot Atlantis.

Platserna i dessa berättelser är påhittade av en författare, men de är en del av vårt kollektiva medvetande. Sådana platser som inte går att lokalisera på jordens yta, men burna av muntlig tradition och andra media, har levt vidare dolda i ett bottenlöst hav tillsammans med sina egendomliga invånare. Alla dessa varelser som andas nere i djupet liknar inget annat än människans eget psyke. Konstnären John Bauer har skogen som spelplats för sina egna föreställningar, som han speglar mot skogens djup. I skogens innersta kärna visar sig människans psykologi med skärpa och intensitet. Med fantasins suggestiva kraft leds vi runt till dessa platser där vi möter olika delar av oss själva.

Vår väg till en utställning med människan som mittpunkt

När besökaren lämnat skogen, när ingen står och bevittnar, vilka ljud skapar vindens blåst mellan träden när ingen lyssnar? När besökaren inte är där, finns det då ett ljud när ett av de stora träden faller?

Konstmuseerna har alltmer förstått att besökarens enskilda engagemang påverkar dennes upplevelse av konsten. Idag kan varken den äldre konsten eller samtidskonsten längre existera isolerade från betraktaren och vara endast ett “konstobjekt”. Vår uppfattning av konsten påverkas av vår kultur och våra traditioner. En parallell kan ses inom vetenskapen som rört sig bort från Newtons fysik, som existerar utan en observatör, till en värld av kvantfysik där den fysiska verkligheten är totalt beroende av betraktarens medvetande.


Våra egna föreställningar

För oss har det här projektet handlat mycket om betydelsen av att växa upp på en plats nära skogen. Samtidigt har det handlat om hur John Bauers egna upplevelser av skogen, återgivna i en samling målningar, påverkat vår förnimmelse av skogen.

Känslor av att skogen tittar tillbaka på oss finns kvar i våra barndomsminnen av naturen och av platser där vi upplevt en intensifierad närvaro av ting. Till exempel minnet av att växa upp nära Månsarps ödekyrkogård från 1714, en plats laddad med mystik även i fullt dagsljus.

På samma sätt som en fotosamling fungerar som ett membran, som vi ser igenom och som skriver över eller sammanblandar de upplevelser vi haft som barn − i ett minne om barndomen − är John Bauers bilder som ting, fixerade i tid. Upplevelsen av bilderna sträcks ut i tid, från vårt minne av dem till det sätt på vilket vi ser på dem idag. Med John Bauer står natur och artefakt sida vid sida, eftersom landskapet varit så inflytelserikt för hans skapande.


På stigen in till skogen – utställningens form och delar

Var i skogen står vi i John Bauers bilder?  Bakom en sten eller några buskar, på avstånd? Hur tog vi oss dit? Mitt framför oss ser vi en tydlig scen, nästan symmetrisk, men vad som utspelas runtomkring oss avslöjar inte skogen.

Vi bjuder in besökaren i en labyrintisk skog för att söka sig genom utställningen med en nyfikenhet för vad som döljer sig bakom nästa vägg. I vår Bauerutställning har vi skapat en ritual runt konstbetraktandet. Vi låter John Bauers bilder vara fristående utan tematisk indelning. Våra val av bilder från samlingen baseras på vad vi anser vara en stark bild, och i en del fall får besökaren kanske se en ny sida av John Bauer. Utformningen gör att besökaren bara har en bild att relatera till åt gången – en värld att omslutas av. Med ett eller annat undantag öppnas rummet upp för ett dubbelt synfält, där två eller flera bilder står i relation. Ett exempel är målningen Sagoprinsessan som liksom tittar mot ett mörkt vatten med en spegelbild av målningen Vill-Vallareman.

Väggarna skapar en närvaro i rummet som om de vore isberg som skjutit upp ur golvet och genom taket. När vårt fokus skiftar ser vi att det finns bilder inne i dessa isblock. Tittar vi på bilderna ser vi inte längre små akvareller, vi ser en enorm ram. Väggarna har inskurna vinklade försänkningar som skapar starka skuggor och leder betraktaren att se John Bauers bilder i ett nytt ljus.

Ljuset i utställningsrummet är inte riktat mot konstverken. Inte heller belyser det rummet från olika håll för att skapa en jämn inomhusbelysning. Istället kommer ljuset från en riktning och skuggorna mot ett håll, som om ljuset vore en konstgjord sol som rör sig i utställningsrummet.

Tavelskåpet är inspirerat av Sir John Soane’s Museum i London, som med olika typer av utvecklingsbara kabinett lyckas visa en stor samling målningar på en begränsad yta. I vår Bauerutställning hänger ett liknande tavelkabinett som fönsterlucka framför galleriets enda fönster. Dess funktion är dels att stänga ute ljuset, dels att visa en samling av John Bauers tecknings- och akvarellstudier av moln och växter. Här hänger den avbildade verklighetens artefakt i ljuset av den värld den beskriver.

Med ett ljudverk har vi tagit fasta på berättandet i John Bauers bilder och bjudit in människor att berätta om sina personliga upplevelser av John Bauers natur. Vi vill med detta återuppliva den muntliga berättartraditionen och ta tillvara på de kollektiva medvetna, eller undermedvetna, minnena av John Bauers bilder och de naturupplevelser som inspirerat dem. Genom ett tredimensionellt ljud rör sig rösterna runt besökaren och i utställningsrummet.

En av väggarna föreslår vi museet som plats för en svensk eller utländsk konstnär att skapa ett verk i respons till utställningen och John Bauers konstnärskap.

 

Epilog

En förvrängd skugga från den jättelika stenen projiceras på den tjocka mörkgröna bädden av mossa. Solen strålar från en förutbestämd vinkel med en oföränderligt låg intensitet av varmt ljus och skapar avlånga vridna skuggor på den ojämna marken.

 

Christer Lundahl och Martina Seitl, 2013


De båda konstnärerna i profil. Martina i förgrunden med blont hår och stor stickad mössa. Bakom henne skymtar Christers profil. Han har mörkt, bakåtkammat hår.

Konstnärsduon Lundahl & Seitl är kända för att skapa plats- och situationsspecifika konstverk som bygger på besökarnas deltagande. Nu kan du se deras gestaltning av konstnären John Bauers konstverk – på Jönköpings läns museum.

Karta som visar var konstverken är placerade i lokalen.

Karta över utställningen (pdf 7 MB nytt fönster) >