Folkdräkter Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark HembygdsförbundHembygdsföreningarHembygdsgårdar Hembygdsrörelsen Ortnamn Besöksmål

Upplev länet   >   Hembygdsrörelsen   >

Hembygdsrörelsens historia och utveckling
Det var de stora samhällsförändringarna under slutet av 1800-talet som skapade nya behov av trygghet och därmed grogrunden till hembygdsrörelsens framväxt. Industrialismens genombrott, urbaniseringen, avflyttningen från landsbygden till städerna, stadsförslum­ningen och emigrationen innebar att känslan för hembygden fyllde en viktig funktion. Med traditionens hjälp, med folkets egen historia och folkets egna möjligheter ville man forma ett bättre samhälle i kampen mot de fasor man såg i industrialism och stadsförslumning.

När hembygdsrörelsen växte fram under slutet av 1800-talet förändrades också synen på kulturarvet. Tidigare hade kulturarvet gällt fornlämningar, kyrkor och viktigare byggnader, men hembygdsrörelsen riktade ett intresse mot den mer anonyma bebyggelsen, mot de byggnader och miljöer som karak­täriserade städer och landsbygden. Samfundet för hembygdsvård, som bildades 1916 som en nationell organisation, arbeta­de för upplysning och rådgivning inom byggnads- och land­skapsvård.

Vid denna tid bildades också ett stort antal hembygdsföreningar i landet, även här i Jönköpings län. Man brukar faktiskt säga att Västbo härads fornminnesförening i Gislaveds kommun, bildad 1902, är Sveriges äldsta hembygds­förening.

Grunden till hembygdsrörelsen i vårt län och till länsmuseets samlingar lades av ingenjören Algot Friberg. När han hörde om rivningshotet mot Bäckaby kyrka, en kyrkobyggnad i hans eget län, beslöt han sig för att göra något åt saken. Den gamla träkyrkan från 1400-talet var utbjuden till försäljning och man befarade att den skulle bli såld och ombyggd till stallbyggnad. Kyrkan blev såld – men köparen var Algot Friberg. Priset var 800 kr och då ingick också kyrkans värdefulla inventarier. Vad skulle man då göra med en gammal kyrka? Stadsparken, som ägdes och leddes av en stiftelse, fanns i Jönköping sedan några år tillbaka. Algot Friberg ville placera sin kyrka i parken och så blev det också.

Det var i detta läge som landshövdingen Hjalmar Palmstierna före­slog att en s.k. fornminnesförening skulle bildas med uppgift att skapa ett friluftsmuseum av Skansentyp, där Bäcka­by kyrka kunde ingå som en naturlig del. Förslaget blev också verklighet och 1901 bildades Jönköping Norra Små­lands Fornminnesförening.

Vem var då denne Algot Friberg? Han var född i Mariestad 1850, avlade studentexamen i Örebro, studerade i Uppsala och Stockholm, där han tog civilingenjörsexamen. Under åren i Uppsala hade han kommit i kontakt med Oscar Montelius, arkeolog och museiman vid Historiska museet i Stockholm och sedermera riksantikvarie.

Det var samarbetet med Montelius som inspirerade Fribergs intresse för hembygds- och museivård. Algot Friberg startade ett omfattande in­samlingsarbete av föremål som så småningom skulle bli grunden till läns­museets samlingar. Han samlade byggnader till Stadsparken och Friluftsmuseet, han inventerade länets kyrkor och han forskade dessutom om Smålands run­stenar.­ Det var också Friberg som 1907 startade utgivningen av årsboken ”Småländ­ska Kulturbilder" som utgivits alltsedan dess.

Under 1930-talet bildades allt fler hembygdsföre­ningar, omkring 250 i hela landet . I vårt län tillkom bl.a. flera hembygdsföreningar bl a i de större orterna, t.ex. i Vetlanda 1910 i Nässjö 1916. I Gränna bildades föreningen 1912 och Röttlegården flyttades från sin ursprungliga plats till Grännaberget och blev hembygdsgård.

1936 slogs Norra Smålands Fornminnesföre­ning och Jönköpings läns hembygds­förbund samman. Ordföranden vid samgåendet var den då­varande landshövdingen Felix Hamrin. Personen som på ett all­deles särskilt sätt kom att representera länets samlade hem­bygds­rörelse var den 1:e landsantikvarien Egil Lönnberg. Han hade anställts 1935 och fungerade därefter som sekrete­rare i hembygdsförbundet och tillika museichef. Och så är det än idag, en tradition som sedermera blivit regel och t.o.m. finns i stadgarna.­

På 1930-talet hade hembygdsrörelsen blivit en viktig faktor i samhället. Vårt hembygdsförbund hade vid denna tid cirka 10 000 medlemmar i 70-talet föreningar samt ett tusental enskilda medlemmar.

1976 var ett år som fick stor betydelse för hembygdsför­bundet. Förbundet överlät sina samlingar till en stiftelse där även Jönköpings läns landsting och Jönköpings kommun ingick. Beslutet innebar förändring av huvud­manna­skapet för länsmuseet, eftersom de myndigheter som ställde ekonomiska medel till förfogande också skulle få avgörande inflytande och ansvar för museets styrelse.

Förbundet har fortfarande samma organisation, men antalet anslutna föreningar och medlemmar har ökat kraftigt. I dag omfattar hembygdsrörelsen i Jönköpings län inte mindre än 127 föreningar med över 25 000 medlemmar i hembygdsförbundet. I hela landet har folkrörelsen, som man nu kan kalla den, cirka 500 000 medlemmar i 1 600 hembygds­föreningar.

I hembygdsrörelsens verksamhet har en bredare miljösyn gradvis vuxit fram på senare år. Det finns en större medve­ten­het om vårt kulturarvs betydelse och fler och fler engagerar sig i kultur- och naturfrågor. Vad är det som har drivit fram denna mycket tydliga attitydförändring? En del av orsa­ken hittar vi säkerligen i vår samhällsutveckling. Sedan 70-talet har flera dramatiska förändringar i samhället ägt rum som påverkar våra liv. Till exempel har kommunsammanslagningen, utlokaliseringen och den ökade datoriseringen bidragit till ett ökat sökande efter en egen identitet, efter sina rötter.­

Vi inser också att många praktiska kunskaper går förlorade i dagens samhälle. Detta innebär samtidigt att fler har börjat upp­täcka behovet av gamla kunskaper: “Hur gjorde dom förr - hur kunde dom klara sig?” Det stora intresset för vårt kulturarv bör och måste mötas med ökad kunskap om våra historiska traditioner och om denna kunskaps betydelse för människor och samhälle. Hembygdsrörelsen har en viktig roll när det gäller att skapa och vidmakthålla historia och kunskaper, i synnerhet närsamhällets historia. Att samla in och förmedla kunskapen är också det stora målet för länets hem­bygds­föreningar. Och det är också målet för hela landets  hembygdsföreningar med en halv miljon med­lemmar.

Tidigare var det naturligt för människor att kunna läsa landskapet och förstå sammanhangen. Då förmedlades kun­ska­per om hembygden från gene­ration till generation genom en muntlig tradition. Fram till mitten av 1800-talet kan man ofta följa utvecklingen på samma plats. Byarna ligger ofta på samma plats som de gamla stenåldersboplatserna - och här har nästan 200 generationer jordbrukare lämnat sina spår från yngre stenålder till idag.

För att förstå och kunna förklara hur våra kulturmiljöer vuxit fram, måste vi skaffa oss en överblick över vad som hänt. Studier av vår lokala historia är ett sätt att stärka för­ankringen i våra hembygder. När man i hembygdsrörelsen samlar kunskap om våra kulturmiljöer, så samlar de samtidigt argument för att vårda och bevara dem. För att veta vad som är väsentligt att bevara, behövs den lokalhistoriska kunskapen.

Från den självhushållande gården, där man tillverkade i stort sett allt man behövde, till den dynamiska utvecklingen under slutet av 1800-talet med en specialisering av arbetet och många olika arbetsmiljöer. Mellan dessa tidsepoker ligger en mycket snabb utveckling som accelererat genom flera speciella uppfinningar; ång­kraftens och elektricitetens genombrott, mekaniseringens övergång till automation, elektronikens och datoriseringens utbredning i våra arbeten. Det här är en kunskap om hembygdens historia som är mycket värdefull att känna till för våra uppväxande barn, så att de bättre kan styra våra fram­tida arbetsmiljöer.

Torpens historia, som berör så många av oss, hör också till hembygdens historia. Jönköpings läns hembygdsföreningar har med torpinventeringar gjort en utomordentlig insats genom att samla kunskap om torpbebyggelsen. Det är också anledningen till att vi idag kan se så många av torpgrunderna och torpruinerna utmärkta på den nya ekonomiska kartan och att de betraktas som fasta fornlämningar.

I kulturminneslagen från 1988 talas det om att ansvaret för att skydda och vårda vår kulturmiljö ska delas av alla. Detta ger fler människor möjlighet att också påverka och få inflytande i frågor om vår miljö. Hembygdsföreningarna tillhör en stor grupp som med sin starka känsla för  kulturmiljön på ett naturligt sätt bör få inflytande i dessa frågor. De kan fungera som spjutspetsar med sin kunskap och skapa opinion om vad som är värt att vårda och bevara.
Med ökade kunskaper kan man sedan slå vakt om bygdens historia och inte minst dess framtid. För hembygdsrörelsens del har de senaste åren inneburit en kraftsamling med omfattande kampanjer för landsbygdens överlevnad. Idag ser hembygds­rörelsen alltså inte bara tillbaka - man ser också framåt.

Det motto som hembygdsrörelsens pionjärer i vårt län präglade för nästan 100 år sedan sammanfattar på ett bra sätt rörelsen i länet än idag: “Ur forntids grund skall framtid spira”. Alltfler människor inom hembygdsrörelsen har börjat använda den historiska kunskapen som ett redskap i samhällsarbetet.

Upp