Varför övergavs "Västergården"?

En byggnad av lera. Taket på byggnaden är gjort av halm och gräs.
Så här kan det ha sett ut på Västergården runt Kristi födelse. På bilden syns en rekonstruktion av ett förhistorisk hus vid Boarp i Skåne Foto: Privat.
Strax söder om Gränna, uppfördes några århundraden före Kristi födelse en gård intill Vätterns strand. Gården beboddes i nästan 10 generationer, men övergavs för en ny gårdsbyggnad endast 50 meter längre bort.

Vad var det som fick gårdens invånare att överge ett till synes fungerande boende? Var det olyckor och problem som drev invånarna från gården eller var det en önskan om att skapa något nytt, ett boende enligt den senaste tidens byggnadsteknik?

På åkrarna söder om Gränna annonseras för närvarande tomtmark ut för att intresserade husspekulanter ska kunna bygga villor på platsen. I nuläget har några hus redan uppförts och den vidsträckta utsikten över Vättern har säkert bidragit till att man valt att bosätta sig här. Men redan för över 2 000 år sedan förstod man att njuta av platsen. Efter att arkeologer från Jönköpings läns museum undersökt platsen vet vi att dåtidens Grännabor slog ned sina bopålar här redan under förhistorisk tid men att det inte skedde utan problem.

Det började så bra

Omgivningarna intill Vätterns strand såg annorlunda ut under förhistorisk tid och där dagens villor nu ligger stack en landtunga av sand ut, belägen mellan två våtmarker.  Här har arkeologerna upptäckt att det stått en byggnad som tros ha uppförts någon gång under århundradena strax före Kristi födelse. "Västergården" som byggnaden kommit att kallas var långsmal och försedd med valmat tak, precis som traditionen bjöd. Väggarna utgjordes av flätade grenar som täckts och tätats med lera. Genom kraftiga stolpar som placerats parvis bars taket upp. Byggnaden fick på så vis en öppen planlösning med ett brett mittskepp och smala sidoskepp. Vid undersökningarna har arkeologerna även kunnat konstatera att byggnaden haft ett avskilt förråd och en särskild köksdel. I förrådet har dåtidens Grännabor förvarat både skalkorn och brödvete, sädeskorn och lin. Dateringarna visar att huset varit bebott från ca 200 f Kr fram till 90 e Kr.

En olycka kommer sällan ensam

Under ett par generationer kunde Västergårdens invånare leva utan att prövas av några större motgångar när det gällde boendet. Det skulle emellertid inte gå så många generationer förrän problemen började hopa sig. Vid något obevakat tillfälle under detta skede inträffade en dramatisk händelse. En eldsvåda som inte gick att stoppa ödelade hela Västergården. Men äldre järnålderns Grännabor var fästa vid platsen och snart hade de rest en ny byggnad på nästan exakt samma plats och i samma stil som den nedbrunna. Och när det kom till köksdelen hade Västergårdens invånare nu lärt sig av misstaget. Arkeologerna har inte kunnat upptäcka någon eldstad i den nya byggnaden. Tyvärr valde gårdsfolket att uppföra den nya byggnaden fem meter norr om platsen där den nedbrunna byggnaden stått, det vill säga precis invid den norra våtmarken. Antagligen ville man kunna utnyttja den torra och sandiga landtungan i större utsträckning och få en rymligare gårdsplan söder om byggnaden. Vad man inte visste var att läget skulle bli början till nästa problem. Att bo på Västergården intill det sanka området kan inte ha varit lätt. Hela boplatsområdet lutar ned not Vättern. Ett återkommande problem måste ha varit hur man undvek eller minskade mängden av regnvatten att tränga in i huset, inte minst under våren. Ytorna utmed den förkastningsbrant som ligger längs Vätterns östra sida utgör ett ansenligt uppsamlingsområde för regnvatten. Lutningen förorsakar problem när regnvattnet forsar ned mot Vättern. Samma förutsättningar lär ha gällt även när äldre järnålderns Grännabor uppförde sina hus vid Vätterns strand. På Västergården löste man problemet genom att anlägga dräneringsdiken i anslutning till huset. De omsorgsfullt grävda och stenfyllda rännorna följde husets utsatta sidor och ledde bort det tillskjutande vattnet från byggnaden. Några generationer senare uppfördes dock en ny gård, ”Östergården”, och den kom att ligga betydligt längre upp i sluttningen. Östergårdens invånare hade nu dessutom influerats av hur man byggde hus i Skåne och Danmark. Det nya byggnadssättet innebar bland annat att byggnaden uppfördes med ett betydligt smalare mittskepp. Forskare spekulerar om anledning till detta kan ha varit att det betydligt tyngre torvtaket introducerades. Ett sådant tak krävde nämligen en robustare stolpkonstruktion såsom ett smalare mittskep erbjöd.

Början till något nytt

En fråga som dyker upp är om det var de prövningar som Västergårdens invånare utsattes för som ledde fram till att byggnaden till slut övergavs och att "Östergården" istället byggdes. Det skulle i så fall vara fullt förståeligt. Vi kan bara anta att järnålderns Grännabor drog lärdom av sina erfarenheter. Man kan också fråga sig om det kan ha funnits andra bevekelsegrunder till att Östergården byggdes? Det är inte orimligt att tänka sig att Västergården behövde byggas om efter att ha tjänat som bostad under några generationer. Renoveringsbehovet kan till och med ha varit så omfattande att det skulle vara enklare att bygga nytt från grunden. Och när det nu skulle byggas en helt ny byggnad ligger det nära till hands att anta att man ville ta till sig det nya byggnadsättet med smalt mittskepp som hade större förutsättningar att klara tyngden av ett torvtak. Den nya byggtekniken hade börjat sprida sig från södra Sverige och uppåt i landet under slutet av det första århundradet efter Kristi födelse.  Vi vet att de nya influenserna redan hade fått fäste i trakten vid den här tiden. När man exempelvis skulle bygga "Sörgården" i grannbyn Ölmstad, ca en mil söderut, uppfördes byggnaden nämligen helt i den nya stilen. Men varför stötte då inte arkeologerna på en byggnad med smalt mittskepp i den nya stilen där Västergården legat? Inte ett spår finns efter dåtidens senaste bygginfluenser. Det vet vi inte, men vi kan spekulera i om det förhåller sig på så vis, att den nya byggnadsstilen med dess tyngre belastning på bopålarna inte kunde användas om marken bestod av sand. Detta kan i så fall ha varit orsaken till att man nu valde ett nytt läge högre upp i slänten där det fanns stadig lera att slå ned bopålarna i. Oavsett om det var prövningarna på Västergården eller en önskan om att skapa något nytt, ett boende enligt den senaste byggnadstekniken, kom Östergården sannolikt att bli en bra ersättning för det gamla boendet. Kanske låter de händelser som utspelade sig under några århundraden kring Kristi födelse strax söder om Gränna sig bäst formuleras med det latinska citatet Tempora mutantur, nos et mutamur in illis, vilket i översättning lyder 'Tiderna förändras, och vi med dem'.

Håkan Hylén
Arkeolog