En hälsning från Helvetet…

Den afrikanska yxan från Odensjö gård
En yxa med ett hängande bågformat blad. Yxan är i bruna nyanser.
Yxan från Odensjö. En kasuyu eller n’zappa zap från Kongo, tillverkad vid 1800-talets mitt
Vissa av de föremål som lämnas in till länsmuseet bär på en längre, mer komplicerad historia än andra. Och i några fall förblir man frågande; de egna kunskaperna räcker helt enkelt inte till.

Precis så kändes det när jag första gången fick se yxan från Odensjö på bild tidigt i vintras. Claes Jonsson berättade att det märkligt utformade redskapet påträffats undangömt i gårdens timrade 1700-talsmagasin för 30–40 år sedan. Hans mor Margareta hade aldrig sett yxan dessförinnan, så chansen var stor att den redan fanns på plats när hennes morfar övertog det anrika säteriet 1912.

 

En gård  med ett rött hus på. Mitt på gräsplanen står det högar med jord.
Magasinet på Odensjö gård. Platsen
där kasuyun blev återfunnen.

Att det handlade om ett exotiskt föremål, så mycket stod klart. Men varifrån härstammade detta väl utförda stycke konstsmide? Och hur hade yxan hamnat längst in i den mörkaste vrån på en småländsk herrgård? Göteborgs stadsmuseum hade redan gått bet på uppgiften att finna svar på frågorna, men skam den som ger sig! För med Internets hjälp kan man ibland uträtta smärre underverk. Det visade sig att vi höll i en kasuyu, även kallad n'zappa zap, en ceremoniyxa tillverkad i Kongo för minst 150 år sedan!

Typen är mycket karaktäristisk med sitt bågformade blad, tredelade mittparti och ett träskaft klätt med fastnitad kopparplåt. Dess ursprung är en kastyxa, alltså en släkting till Nordamerikas tomahawk och 700-talets fruktade fransisca – vapnet som sägs ha varit dödligt effektivt på upp till 15 meter. Odensjöyxan har däremot aldrig varit avsedd för kamp. Visserligen ligger den bra i handen, med saknar den absoluta balans ett kastvapen kräver. Dessutom är det 35 cm långa skaftet påfallande klent utformat, så några hugg har knappast kunnat utdelas. Nej, dess funktion har varit ceremoniell; som ett värdighetstecken för hövdingar och andra bemärkta personer i det inre av tropiska Afrika. För det är här, i de riken och stamfederationer som existerade längs Kongofloden vid mitten av 1800-talet som vår berättelse börjar.

En man med vitt skägg och uniform.

 

Leopold II av Belgien. Skapare av Fristaten Kongo och ansvarig för ett av historiens värsta folkmord.

 

Vid Berlinkonferensen 1884 propagerade den amerikanske upptäcktsresanden Henry Morton Stanley för att hela det stora Centralafrikanska territoriet med Kongofloden och dess källflöden skulle "tilldelas" samma kolonialadministration. På så sätt, hävdade han, skulle flodsystemen smidigast kunna utnyttjas som transportleder. Och Stanley var en auktoritet på området efter att några år tidigare ha genomkorsat Afrika från öst till väst. Nu arbetade han emellertid för den belgiske monarken Leopold II och hans nybildade Association Internationale Africaine. Planen lyckades. De inbördes konkurrerande stormakter som deltog i konferensen kunde godta det belgiska bolaget som en kompromiss, speciellt som Leopold själv i rollen av ordförande framhöll dess filantropiska mission. Man avsåg att vårda fauna och flora, sprida civilisation till de infödda och öppna det gigantiska området för frihandel. Sanningen såg dock annorlunda ut, även om den vackra fasaden upprätthölls oväntat länge. I själva verket var Afrikasällskapet en ren bluff som möjliggjorde att ett område större än Västeuropa hamnade under en enda mans kontroll. Girighet och absolut hänsynslöshet skulle regera Kongo under 23 fasansfulla år. Tragedin kunde börja.

En tandprotes i guld och tänder av elfenben. En tandprotes i guld och tänder av elfenben.

Elfenben – Kongos första förbannelse. Tandprotes av guld och elfenben, funnen vid utgrävningar av Assistens kyrkogård i Köpenhamn. (Foto: Köpenhamns museum/ Metroprojektet 2010)

Under det första decenniet handlade allt om elfenben. Materialet användes i de mest skilda sammanhang, från löständer till pianotangenter. Men elefant-stammen minskade raskt genom den ohejdade jakten. I Joseph Conrads berömda roman Mörkrets hjärta beskrivs med förfärande klarhet rovdrift, moralisk upplösning och de omänskliga förhållanden som rådde i Fristaten Kongo. Trots detta nådde de närmast hallucinatoriska scenerna inte ända fram. Verkligheten skulle visa sig vara ännu mer förfärande...

Under 1890-talet började Leopold få problem med ekonomin, trots de stora intäkterna från hans privata koloni. Stora lån och Kongoobligationer prövades för att finansiera järnvägen in till den nya huvudstaden Leopoldville. Samtidigt förslavades befolkningen och utnyttjades som tvångsarbetskraft. Längs banvallarna dog människor i tusental. Nu övertogs dessutom elfenbenets roll av en ny produkt. Från de rikligt förekommande gummiträden började man systematiskt utvinna naturgummi, en vara vars marknad föreföll omättlig. I det industrialiserade Europa och USA fanns avsättning för hur mycket gummi som helst. Leopold hade hittat sitt vita guld.

 

En liten flicka som sitter utomhus på en stol. Flickan har bara en hand.
De avhuggna händernas land.
Inte ens barnen sparades.

I Kongo anlades vidsträckta plantager där insamlingen kontrollerades av kolonialarmén, Force Publique. Denna styrka bestod av ett mindre antal européer, däribland några svenskar, men huvudsakligen av mer eller mindre frivilligt värvade kongoleser. För att tvinga befolkningen att uppfylla gummikvoterna togs kvinnor och barn som gisslan, medan mat och husdjur konfiskerades av soldaterna. Svält blev fort det normala tillståndet. Samtidigt levde de vita administratörerna som härskare i sina egna småriken, tillsatta av de belgiska handelsbolagen. Och de straff som de nya herrarna utmätte om någon infödd vågade trilskas var fasansfulla. För att spara på dyrbar ammunition ville myndigheterna se bevis på att rebeller verkligen dödats. Man krävde in offrets högra hand. Som ett direkt resultat uppkom en lika bisarr som makaber handel. För alla händer, oberoende om de huggits från levande eller döda; från män, kvinnor eller barn, gick lika bra.

 

Emellertid började man i Europa så sakta inse att allt inte stod rätt till i Fristaten. I början av 1900-talet uppmärksammade journalisten Edmund Morel att de enda varor som levererades till Kongo var vapen och ammunition. Genom att noga samla och sammanställa all tillgänglig information från resenärer, handelsmän och inte minst missionärer började sanningen om Leopold II:s koloni uppenbaras. Under de följande åren växte en massiv proteströrelse, centrerad kring organisationen CRA, Congo Reform Association, fram. År 1908 tvingades kungen ge upp sin privata egendom som förvandlades till kolonin Belgiska Kongo. Dessförinnan hade fristatens arkiv bränts på Leopolds order.

Det har aldrig gått att uppskatta hur många som dog under de 23 år som det kongolesiska folkmordet pågick, men ett rimligt antagande är att befolkningen halverades. Överfört till siffror varierar det uppskattade antalet döda från 8 miljoner upp till ofattbara 30 miljoner. Leopolds girighet fick honom att orsaka ett av historiens grymmaste övergrepp. Tragiskt nog lever arvet efter Fristaten kvar, eftersom regionen aldrig kommit att stabiliseras. Kongo är fortfarande ett av världens mest osäkra områden. Och nya, nästan lika hänsynslösa exploatörer tjänar förmögenheter på råvaror som västvärlden efterfrågar.

Men var passar då kasuyun från Odensjö in i den kongolesiska tragedin? Gissningsvis togs den till Sverige av en missionär, kanske ett av de modiga vittnen som förde ut sanningen om Leopolds koloni till en ovetande omvärld. När de traditionella religionerna i Kongo förbjöds 1906 samlades många kult- och ceremoniföremål in av missionärerna. Vissa blev exotiska souvenirer, men mycket användes hemmavid som pedagogiska illustrationer av hedendom. Det gällde att finna finansiärer till Kongomissionens verksamhet. Kanske vår kasuyu överlämnades som gåva till en lokal bidragsgivare – ägaren till Odensjö gård. Det förefaller rimligt, eftersom Margareta Jonsson berättade att missionärer ofta gästade hennes morfars hem.

En ansiktsmask inristat i ett skaft.
Ansiktsmask på kasuyun
från Odensjö.

Idag ser vi den märkliga yxan med dess ansiktsmasker och blankslitna kopparskaft på ett annorlunda vis. Den utgör ett stumt vittnesbörd från en av de största mänskliga katastrofer vi känner – en hälsning från en verklig Helvetets förgård här på jorden!

Claes Pettersson
Arkeolog

 

 

 

 

 

Att läsa vidare:
Joseph Conrad - Mörkrets hjärta
Adam Hochschild 1998 Kung Leopolds vålnad. Om girighet, terror och hjältemod i det koloniala Afrika.

Tack till:
Margareta och Claes Jonsson – som generöst lånat ut kasuyun till länsmuseet och givit viktiga ledtrådar till dess småländska historia.
Tobis Bondesson, Malmö – som först av alla identifierade yxan från Odensjö som en kongolesisk kasuyu.
Sian Anthony, Köpenhamns museum – som välvilligt lånade ut bilder på löständerna i elfenben och guld; ett verkligt praktfynd från förra årets utgrävning av Assistens kirkegård i Köpenhamn.