Fyra nyanser av arkeologi

Stenar står uppradat på en platt grön mark. Bortom stenarna finns det gröna träd.
Skeppssättningen i Gannarve med utsikt mot Östersjön och Lilla Karlsö.
"Förunderligt och märkligt, omöjligt att förstå". Så inleds psalm 645 skriven av H A Brorson 1732. Förunderligt och märkligt är ord som passar in på det mesta i tillvaron, till exempel arkeologi. Vad är egentligen arkeologi? Science-fiction baklänges? Ett uppsamlingsheat för det förflutna? Forskningsfält och operativt verktyg i skärningspunkten mellan samhällsexpansion och forntidstolkning?

Arkeologi är allt detta men också mycket, mycket mer. För oss yrkesverksamma styrs det arkeologiska utövandet av regelverk och kostnadskalkyler, men också av ett humanistiskt uppdrag att undersöka och utforska människors livsvillkor i tid och rum. Det gör vi genom forskning, arkivsökning, kartstudier, naturvetenskapliga provtagningar och analyser, materialstudier, fältinventeringar och utgrävningar. Kunskap erhålls, bearbetas, analyseras och tolkas för att slutligen resultera i tankar och bilder kring vad som kan ha hänt och varför. Säkra kan vi aldrig vara för forntiden låter sig inte helt förstås – bara uttolkas. Gott så, säger jag, för idéer kring det förflutna handlar om mer än det registrerbara, det mätbara, det avläsningsbara och det tolkningsbara. Det handlar om relationer till det förflutna, relationer till platser och landskap och relationer till kvarvarande lämningar som människor lämnat efter sig genom tiderna. Det handlar också om hur dessa spår påverkat samtidens människor, deras efterkommande och oss som lever i dag.

Poesi är en konstart i relationsskapandets tjänst som skulle kunna slå följe med arkeologin. Det slog mig när jag som nybliven sommargäst på Gotland cyklade förbi den vackert belägna skeppssättningen i Gannarve söder om Klintehamn. Detta uppåt 30 meter långa stenskepp har med Östersjönära förankring, och de båda Karlsöarna på styrbords sida, ett nästan lika förnämligt läge som Sveriges kanske mest kända skeppssättning Ales stenar i Kåseberga i Skåne. Om denna har Anders Österling diktat i Toner från havet (1933) och jag tycker att dikten tillför just det som också är en nyans av arkeologi, nämligen en dimension av mänsklighet. 

Ales stenar 

Där kusten stupar mellan hav och himmel
har Ale rest ett jätteskepp av stenar,
skönt på sin plats, när axens ljusa vimmel
med blockens mörka stillhet sig förenar,
en saga lagd i lönn
vid brus av Östersjön,
som ensam vet, vad minnesmärket menar.

I sluten ordning dess gråa hopar
stå vakt från hedenhös; och folket säger
att backen spökar - att den gnyr och ropar
i senhöstmörkret som ett krigiskt läger.
Ty mitt i bondens jord
har Ale gått ombord
på dödens skepp, det sista som han äger.

Storvulen handlingskraft behärskar kullen.
Järn mötte brons, när äventyret hände.
Sjökungens skepp, som sitter fast i mullen,
gör här sin långfärd intill tidens ände.
Det har blott sten till stäv
och moln till segelväv,
men är trots allt de fria skeppens frände.

En brigg på väg till Skagerak och Dover
i disig fjärran glider tyst om knuten
av närmsta sten, och medan platsen sover
har seglaren tillryggalagt minuten.
I detta skådespel
vet ingen, vilken del
som just förflyter eller är förfluten.

Kring skepp och gravskepp glittrar böljeskummet
mångtusenårigt och mångtusenmila,
och tiden byter hälsningar med rummet
i seglens rörelse och blockens vila,
och marken strör sin blom
kring stentung ålderdom,
och lärkan slår, och Skånes somrar ila. 



Kristina Jansson
Arkeolog




Stenar radade i en oval. Solen lyser mellan stenarna.

Ales stenar i julisol