Bymarken åren 1818–1909

Hur en stadsdel växer fram
Lantmätaren heter Jonatan Montelin och han är irriterad. Irriterad för att stadens råd inte fixat fram hjälpkarlar och stakkäppar i tid och för att det är het sommar och broms i luften. Han replikerar surt att –”När marken flera hundrade år varit odelad, kan icke var av vikt att nu brådska med dess skiften” till rådet som fått för sig att det är väldans bråttom med att dela upp Bymarken.

Det är 1818 och det är de omfattande ägorna nordväst om staden som skall delas in i en struktur där stadens borgare skall få var sin lilla tårtbit att förfoga över. Det är inne att dela in, att skifta mark, att individualisera ägandet åren kring sekelskiftet 1800. Bymarken har legat som gemensam betesmark till Jönköpingsborna sedan medeltiden. Den sista byn som avhystes var Sjöboda längst i norr. Den lades under staden på 1590-talet, men övriga byar, både Medelbäck och Broddetorp avhystes två-tre hundra år dessförinnan. 

År 1818 markerar början på Bymarkens moderna historia. Och det blev ett fiskbensmönster. Först stakade lantmätare Montelin ut breda skift ut i östvästlig riktning, ett till var av de sex stadskvarteren: Tyska Maden, Svenska Maden, Västra kvarteret, Östra Kvarteret, Kyrkokvarteret och Torgkvarteret. Till och med de icke-bofasta hyresborgarna fick ett skift längst i norr. Sen delades skiften upp i nordsydliga tegar till varje borgare, eller till en grupp om ett par hushåll. Meningen var nog att man genom att individuellt hägna in sina skift skulle kunna använda dem som man ville: till bete, åker, äng, eller varför inte som kålgård, potatistäppa eller som fruktträdgård? Men i senare kartor finns inga kartsymboler för gärdsgård som visar att man hägnade in tegarna permanent, däremot markerade man säkert sin teg med någon form för dike, med stenar i varje hörn eller med stenrader eller låga risgärdsgårdar.  Vad man dock inte fick göra var att bygga hus och bosätta sig på sin teg. För då blev det ju en tomt.  Det fick man bara på strandvraket, den ofruktsamma remsan längst ner mot Vättern. Och där dök de första husen upp kring 1820. Icke desto mindre: från ungefär samma tid finns även beskrivningar av torp på Bymarken, och under de kommande årtiondena skulle byggandet accelerera. År 1855, i den detaljerade tryckta kartan från Ljunggrens atlas över de svenska städerna, kan flera bebyggelser identifieras, alla med namnskick karakteristiskt för 1800-talet: Lövingstorp, Träleborg, Sandliden, Nydala, Skogslund, Steningalid och Åbergstorp. Inga fasta boställen, men väl mindre torp och så småningom sommarnöjen på lagom avstånd från staden. Men detta var bara början. År 1884 är det knappast trängsel om platserna men allt flera kringgår förbudet mot att bygga och etablerar allt från enstaka små torp till hela gårdsmiljöer på Bymarken. Nu är namnskicket präglat av en eftersläpning till den romantiska perioden och flera av tegarna,  både de bebyggda och de där det ännu inte uppförts hus, har fått namn som slutar på –hov, -lund,- borg,-bo och –ro. Gärna med ett namn som förled: Hedvigslund, Petersborg, Wilhelmsro, eller med topografiska eller vegetationsindikerande förleder som Ekelundshov och Hallebo. Tidens kioskvältare ”Fridjofs saga” av Esaias Tegnér bidrar med ett Framnäs.

Bymarken tvärades diagonalt på 1800-talet liksom under vikingatiden och ännu längre tillbaka av den vägsträckning som i dag har namnet Björnebergsvägen. Vägar tilldrar sig alltid bebyggelse och det är i ett område strax väster om Vätterslund, mellan Karlsborg och Lilla Steningalid som den första agglomererade bebyggelsen uppstår, eller mellan Krönleinstigen och Stigbergsliden om vi skall använda dagens gatunamn. Ett gytter av hus täcker de tegar som nu istället har blivit tomter. Det som i dag ryms i ett bostadshus var ända fram till ca 1930 uppdelad i olika huskroppar: bostad, dass, hönshus, bodar och skjul.  De hus vi ser i kartan från 1884 var endast ett urval, lantmätaren tog inte med hönshuset, dasset och skjulen i de äldsta kartorna.

Det tidiga 1900-talets bebyggelse, speglad i en trianguleringskarta från 1909, visar tillkomst av ny bebyggelse vid nedre Björnebergsvägens västra sida. Mot Björnebergsvägen fanns bostäder med butiker i bottenvåningen. Den glesa bebyggelsen till trots, här fanns en marknad, inte minst kunde man i affärerna erbjuda varor till de farande till och från staden i en tid när huvudleden hette Björnebergsvägen och inte Kortebovägen.  Husen, varav några står kvar i dag (i ett av dem spelar  Tommy Myllimäki in de matinslag som visas på morgon-TV ) exponerade ut mot vägen medan uthusbebyggelsen fanns längre in på tomterna.

Kartan från 1909 visar oss även en annan bebyggelseförtätning, nämligen vid Berghem, strax norr om Dunkehallaåns mynning vid Kortebovägen. Bebyggelsen stred mot 1874 års klubbade byggnadsstadga som avsåg att skapa enhetliga bestämmelser för planering och byggande i rikets städer och köpingar. För utbyggnad av nya stadsdelar krävdes en stadsplan och en byggnadsnämnd skulle ha överinseende över att byggnation inte skedde i mot fastställd stadsplan. Icke desto mindre började en icke-planerad bebyggelse att breda ut sig omkring sekelskiftet 1900 vid Stora Berghem, alltså inom den södra delen av Bymarken kring Dunkehallaåns mynning. Tändsticksarbetarna och andra industriarbetare fick här köpa egna tomter som successivt bebyggdes. Vatten och el kom att dras till Bymarken mellan ca 1912 och 1920.

Från 1818 och framåt sprider sig bebyggelsen som ringar på vattnet med början årtiondet efter att Jonatan Montelins indelning i tegar påbörjades. Enstaka bebyggda tomter drar till sig mer bebyggelse och kring 1880 kan en förtätning skönjas i området där Krönleinstigen korsar Björnebergsvägen. Kring sekelskiftet 1900 hade tegarna i stor utsträckning förvandlats till tomter. År 1909 syns förtätningen ännu tydligare och nu har även ett bostadsområde som inte alls tar hänsyn till den gamla teg/tomtindelningen växt fram ved Nedre Berghem. Hur skall det slut? Fortsättning följer… 

Läs gärna Bymarken, byarnas by om du vill veta mer. 
Bymarkens byarnas by >

Ådel V. Franzén
Kulturgeograf och arkeolog


En karta med land och en sjö.
Större bild (16 Kb) >
Renritning av kartan från 1818 med de nya skiften och tegarna inlagda. Jag har förstärkt strukturerna för att de skall framträda bättre. Med lila har jag markerad de nya vägar som samtidigt lades ut så att alla skulle kunna nå sina tegar på et enkelt sätt. Grönt markerar Björnebergsvägen. Klicka för större bild. 

En äldre karta.
Större bild (590 Kb) >
I kartan över Jönköping från Ljunggrens atlas över svenska städer från 1855 kan tegarna från 1818 skönjas. Med blå cirkel har bebyggelses ritats in och namnen på dessa har förstärkts. Lägg märke till allén vid Björnebergsvägens nedre del. Klicka för större bild. 

Vit karta med gröna och blåa rutor.

Större bild (224 Kb) >
År 1884 börjar tegarna alltmer ta form av tomter. Bebyggelsefinns på samtliga färglagda tegar och med blått markeras bebyggelseenheter som också har namnsatts. En förtätning av bebyggelsen kan skönjas i området där Krönleinstigen (som från början var en skiftesgräns och inte en väg) korsar Björnebergsvägen. Klicka för större bild.

Äldre karta med land och en sjö.
Större bild (603 Kb) >
Bebyggelsen enligt trianguleringskartan från 1909 lagd på Ljungbergs karta från 1855. Nu börjar ett system med inhägnade tomter växa fram i korsningen Krönleinstigen och Björnebergsvägen.  En del av husen  längs den stora utfartsvägen hade affärer i bottenvåningen. I söder ses en ny oreglerad bebyggelse utan stadsplan växa fram. Klicka för större bild.