Tråddrageriet

Liten timmerstuga med gräs på taket. Utanför står en man med käpp och tittar på ett vattenhjul.
Tråddrageriet i Jönköpings stadspark.
Tråddrageriet blev den andra byggnaden som tillfördes Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark. Året innan, 1902, hade Bäckaby kyrka räddats från rivning och uppförts i Stadsparken. Ingenjör Algot Friberg, sekreterare i den nybildade Norra Smålands fornminnesförening, hade ambitionen att skapa ett Skansen, som skulle visa ett regionalt byggnadsskick och kulturarv i möjligaste mån.

I december 1902 utgick ett upprop till Gnosjöborna, ställt av hembygdsforskaren, konduktör F.J. Eneström. Uppropet gällde om det fanns intresse för att ideellt bidra till att rädda ”Edra förfäders hemslöjd åt eftervärlden”, genom att skänka ett tråddrageri till Jönköpings stadspark. Det ville Gnosjöborna, och i gåvobrevet till Norra Smålands fornminnesförening fanns också villkoret att föreningen ”å sin sida förbinder sig att nämnda tråddrageri för alltid förevisa, vårda, underhålla och bevara”.

Tråddragning var i vårt län mycket provinsiell och dess förutsättning låg i Västbo härads små vattendrag, där bearbetning av metalltråd utgjorde en viktig biinkomst till små jordbruk. I slutet av 1700-talet nämns de första i Kungliga Bergskollegiets protokoll som ger tillstånd för uppförande av ett tråddrageri. Fram till 1800-talets slut har cirka 150 tråddragerier och ett 30-tal räckhammare funnits längs åarna i socknarna Åsenhöga, Källeryd, Kulltorp och Gnosjö. Järnet köptes från bruken i Nissafors, Eckersholm och Götafors, och detta stångjärn var 3 alnar långt och 11/2 tum i fyrkant. Det fordrades starka krafter för att bära järnet den 1 1/2 mil långa vägen från Nissafors. Den vägen benämns idag ”järnbärarleden".

Tidigt på måndagsmorgonen gick tråddragarna hemifrån för att stanna vid tråddraget hela veckan. Med sig hade han också kanske några söner, ett matförråd bestående av några kakor bröd, några kappar potatis, lite mjöl, lite fläsk och några sillar. Dessutom en träspann med mjölk som skulle räcka hela veckan.

Efter att vattenhjulet satts i rörelse kunde arbetet börja. Med en fläskbit smörjdes tråden och drogs sedan med vattenkraftens hjälp genom hålen i dragskivan. Allteftersom tråden blev klenare flyttades den längre bort till de för finare tråd avsedda kubbarna.


Svartvit bild på åtta män framför en timrad stuga.

Hembygdsforskaren F.J. Eneström med en grupp tråddragare utanför Ekebacka tråddrag, kallat ”Surahalla”.
Efter en vecka i tråddraget är tråddragarna helt blanksvarta i ansikte och på händer av fettet och järnoxiden. Ekebacka tråddrageri finns sedan länge i Friluftsmuseet i Jönköpings stadspark.