Redan långt innan staden blev till var vägmötet vid nuvarande korsningen Västra Storgatan och Barnarpsgatan av stor betydelse. Här passerade resenärer på landsvägen längs Vättern mellan Öster- och Västergötland medan andra tog av söderut, utefter Nissan och Lagan mot Halland och kusten. Och järnet? På höjderna runt staden har ett stort antal lågtekniska järnframställningsplatser undersökts på senare år. I de enkla ugnarna omvandlades myrmalmen till järn, en dyrbar råvara i vikingatidens och den tidiga medeltidens samhälle.
Vid de tidigare utgrävningarna på Lundströms plats år 2007 påträffades de smedjor och andra metallverkstäder som en gång legat utefter Store gatan, den dåvarande huvudgatan. Här har råmaterialet från Axamo bearbetats till smidbart järn redan vid mitten av 1200-talet, alltså före det årtal (1284) som anges i Jönköpings berömda privilegiebrev. Betyder detta att staden är äldre än vad man tidigare antagit? Det är fullt möjligt, men här behövs fortfarande fler bevis.
Vad som däremot är säkert är att medeltidens kungar passerat längs just denna vägsträckning. På sin resa mellan tingsplatserna Lionga ting vid Linköping till västgötarnas ting vid Götala utanför Skara utskiftade man gisslan vid Junebäck, beläget några hundra meter väster om den yta som nu grävts ut. Då hade den blivande kungen svurit sin ed ”inför virdar och smålänningar” i Jönköping. Den siste som red Eriksgata enligt den gamla landslagens bestämmelser var Karl IX som kom förbi längs vår väg vintern 1609 med ett följe på omkring tvåtusen personer!
Så vad som egentligen undersökts på Lundströms plats sommaren 2010 är ett stycke av själva den legendomspunna Eriksgatan! Här passerade Magnus Ladulås och alla de övriga som gjort anspråk på Sveriges krona under en tid då kungar valdes här i landet. En besökare på grävningen kunde se en ganska ojämn markyta, täckt av småsten och klumpar av järnslagg. Detta var ursprungligen beläggning på Store gatan – landsvägen och huvudgatan genom Jönköping. Ett stort antal mer eller mindre tydliga hjulspår framträdde efter rensning av gatans yta. En yta som bättrats på genom tillfälliga reparationer på blöta och sönderkörda ställen; något som resulterat i uppkomsten av s.k. "knadderstenslager".
Denna äldre gatumark har kunnat dateras från tidig medeltid fram i 1700-tal. På en sträcka av drygt 30 meter och med en bredd som över olika faser skiftat från drygt 3 till 4,5 m kunde flera nivåer inom "Store gatan" urskiljas. Ett utvecklingsförlopp gick att följa där en ursprunglig hålvägsliknande ridstig längs Vätterns strand övergick till att bli stadsgata med hårdgjord yta inne i det medeltida Jönköping. De första medeltida nivåerna dateras genom fynd av svartgods och tidigt stengods. Efter stadsbrand och flyttning av bebyggelsen på 1610-talet återfick den tidigare gatan status av landsväg. Utifrån fynd av bl.a. ostindiskt porslin kunde den dateras upp till mitten av 1700-tal. Landsvägen fungerade då som Jönköpings västra utfart, men dess arvtagare i form av dagens Västra Storgatan visar att lokaliseringen av en kommunikationskorridor genom området legat i stort sett fast under i vart fall närmare ett årtusende!
Även om merparten av undersökningsytan upptogs av gatumark påträffades också lämningar efter de hus och gårdar som legat intill Store gatan. Parallellt med gatan löpte ett dike som antagligen utgjort en tomtgräns. Norr därom påträffades flera ekonomibyggnader. De tre yngre husen var uppförda på enkla stensyllar och kunde preliminärt dateras till 1500-tal. De äldre hade haft bärande ramverk av djupt nedsatta stolpar, idag synliga som halvmeterdjupa stenskodda stolphål. Utifrån fynden bör dessa hus ha använts i högmedeltid. En analys av insamlade makrofossil antyder en funktion som stall. Merparten av dessa byggnadsrester finns idag kvar under Västra Storgatan. De ursprungliga tomterna låg mellan Store gatan och den branta strandbrinken ner mot Vättern. Från tidigare utgrävningar vet vi att det funnits stenkällare och bostadshus inne i gårdarna, men de delarna av gårdarna berördes inte i år.
På södra sidan av gatan påträffades en senmedeltida huslämning med två rum, försedda med trä- respektive kullerstensgolv. Längs gatans södra sida undersöktes också lager med rikligt förekommande avfall från kammakeri, ett hantverk vi hittills funnit få spår av i det medeltida Jönköping. Sammantaget gav undersökningen av Lundströms plats sommaren 2010 en rad nya pusselbitar till stadens äldsta historia. Gatan/landsvägens utveckling har kunnat följas i detalj, alltifrån den äldsta ridstigen fram till 1700-talets landsväg. Dessutom har det kunnat fastläggas att bebyggelsen inom detta västliga område av den medeltida staden sannolikt tillkommit något senare än granntomterna i öst. De undersökta byggnadslämningarna dateras inom intervallet 1300- till 1500-tal, inte äldre.
De fynd som gjordes vid utgrävningen av Lundströms plats sommaren 2010 speglar dels resandets vedermödor – som borttappade hästskor, hästskosöm och spännen; dels olika verksamheter i kvarteret. Slagg, järnföremål, gjutformar och små droppar av smält brons påminner om de metallhantverkare som en gång arbetat i verkstäderna längre ner efter gatan. Sågat ben och horn om arbete i det material som var dåtidens motsvarighet till plast. Keramikskärvor och märgkluvna djurben härstammar från hushållens matlagning. Det handlar kanske inte om de mest uppseendeväckande fynden, men det ska man kanske inte heller förvänta sig att finna mitt på medeltidens huvudväg?
Istället är det som fascinerar själva vägen. Under mer än tusen år har människor passerat just här. Järnålderns ridstig blev till kungarnas Eriksgata och Jönköpings medeltida huvudstråk. Staden brann och flyttades, men landsvägen låg kvar. Idag byter vi bussar på den plats där resenärer i alla tider stannat till.
Text: Claes Pettersson
projektledare
mobil: 0733-840665
Upp |
