Att det vi hittade inte var medeltid, utan en gård som funnits
på platsen mellan 1550 och 1620 gjorde inte så mycket.
Sommaren efter skulle vi fortsätta, men vad hände? Jag
fick min efterlängtade doktorandtjänst, tillika tre
barn i tämligen tät följd, varpå jag gick
i väggen och sjukskrevs (det var på den tiden man fortfarande
fick sjukpenning när man var sjuk). Först år 2005
dök jag, i lagerbekransat skick, åter upp på
länsmuseet. Ingemar Karlsson hade under hela min doktorandtid
manat på om en fortsättning av följetongen Bollarp,
men först år 2008 var det åter dags. Ja, ett
litet mellanspel skedde faktiskt pingsthelgen år 2000 då
jag tillsammans med kollegorna Moa Lorentzon, Calle Sanglert och
Fredrik Engman under tre dagar karterade in den fossila åkermarken
i Bollarp, den som lantmätaren hade uppmärksammat redan
år 1740 (Det var på den tiden då pingstdagen
fortfarande hölls i helgd och inte hade växlats ut mot
den något sämre historiskt förankrade nationaldagen).
År 2008 var vi från museets sida lite mer förberedda
än då vi en passant gick ut i fält i mitten på
1990-talet. Vi hade sökt en större summa pengar från
Bomanska fonden till inte bara grävning, naturvetenskapliga
analyser, bearbetning och konservering, utan även för
att täcka kostnaderna för tre arkeologer: Fredrik Engman,
Anna Ödéen och undertecknad. En annan som hade legat
på om fortsatta grävningar var Birger Karlsson, gästspelare
1996 och 1997 och nu lärare och klassföreståndare
på Vireda skola. Kunde inte sjätteklassarna få
vara med och gräva? Det skulle ju kunna bli ett nytt sätt
att lära dem sin hembygds historia. Jo, men visst är
det så och det bestämdes att sista veckan i maj skulle
18 sjätteklassare från Vireda skola utgöra grävstyrkan
tillsammans med arkeologerna och veckan därpå var det
hembygdsföreningens tur.
En tillbakablick
Redan grävsäsongen 1995–96 hade gett ett arkeologiskt
resultat som överträffat förväntningarna och
ett par artiklar blev resultatet. De arkeologiska rönen tillsammans
med excerperingar av rättshistoriskt källmaterial från
Riksarkivet och karteringarna av den fossila åkermarken
hade gett en preliminär, men ganska klar bild, om än
sett genom ett nyckelhål, av utjorden Bollarp. Vi visste
också att en person vid namn Lars Jönsson bott där
kring sekelskiftet 1600. Bakom hans namn dolde sig med största
säkerhet ett hushåll eller en bondefamilj. Husgrunden
vi grävde var en enkelstuga av traditionell typ med ett större
rum i väster och kammare och kök i öster. En öppen
spis vände in mot det stora rummet och bakugnen mynnade i
det lilla köksutrymmet. Troligen var det större rummets
golv belagt med bräder medan golvet i kök och kammare
var stampat. Framför bakugnens mynning kunde en ca 50 cm
stor yta med kol och bränd lera konstateras. Anläggningen
snittades och visade sig vara ca 0,7 m djup. Efter uppvärmning
hade ugnen rensats på kol och lossnade bitar av bränd
lerklining. Det mesta kastades ut och hamnade i de rika avfallslagren
vid husknuten men en del hamnade på golvet och stampades
successivt ner i golvytan.
Fyndmaterialet bestod av typiskt vardagsföremålsavfall,
en del av en gryta, skärvor efter ett passglas, ett mynt
präglat på Svartsjö mellan 1554 och 1560, en halv
hästsko, ett fiskformat hänge, ett par brynen och minst
fyra knivar och knivfragment. En av dem var belagd med bladguld
strax nedanför skaftningen. Överhuvud var det många
järnföremål: nitar, knivar, beslag etc. En hypotes
var att man bedrivit någon form av smide på gården.
Å andra sidan var järnföremål vanliga i
småländsk medeltida/efterreformatorisk kontext, medan
vardagskeramik nästan saknades helt. Det osteologiska materialet
visade att både nöt- och fläskkött hade förtärts
på platsen.
Bollarp ligger högt, kring 300 m.ö.h. Från bergsknallar
i området ser man ner mot sjön Ören i väster
och någon dryg mil längre bort kan man se Vättern.
Strax nedanför Bollarp ligger byn Släthult på
en avsats i den västsluttande moränmarken medan byn
Kieryd ligger ännu lägre, strax söder om sjön
Ören. Bollarpshuset och dess åkermark ligger i en gryta
omgiven av berg i dagen. Trots att en skog med stort inslag av
gran växt här sedan 1500-talet, består jordmånen
av en fet brunjord. Mikroklimatet har troligen varit mycket gott.
Området kring Bollarp ligger i dag verkligen avsides. En
körväg som mest används för virkestransport
slingrar sig upp mot utjorden och slutar i en vändplan. Planterad
granskog av olika ålder täcker området och man
har en känsla av att mer marginell skogsbygd kan det knappast
bli i Småland. Icke desto mindre, ett soldattorp, Lövhult,
fanns i området mellan 1810 och 1950. Torpet låg bara
ca 150 m sydost om Bollarpshuset. När vi grävde i Bollarp
på 1990-talet stod fortfarande ladugårdens ränne
kvar och en mycket välbyggd, kallmurad jordkällare fanns
i närheten. Lövhults bostadshus stod upprätt men
vinglade kraftigt 1995, numera utgörs det av en brädhög.
Lövhults åkermark var lättavgränsad, dels
fanns den markerad på kartor, dels var rösen och åkrar
av typisk ”torpkaraktär”. Vi hade således
fysiska belägg för två bosättningsfaser i
området, dels 1550–1620, dels 1810–1950. Utjordsbelägget
som fanns med i de kamerala jordeböckerna från mitten
av 1500-talet (dock nämns inte namnet Bollarp före ca
1630) antydde dock, med allt det vi vet om utjordsbegreppet i
norra Småland, att en medeltida bebyggelsefas borde ha förekommit.
Hur perifert låg Bollarp egentligen? Socknen hade i äldre
tider två kyrkvägar som gick från gårdarna
längs norr i socknen och söderut mot Vireda kyrka. I
dag är det den västligaste av dessa som med någon
modifiering av sträckningen blivit bilväg och således
den huvudväg som knyter samman väg 133 mellan Gränna
och Tranås med Vireda sockencentrum. Men den östliga
kyrkvägen, som i dag slutar i Bollarp gick tidigare rakt
genom utjordens mark och ner mot Vireda kyrka. Minst en gång
i veckan har således människor från socknen traskat
eller ridit genom Bollarp på väg till och från
kyrkan. Under 1800-talet och långt in på 1900-talet
fanns dessutom flera torp i skogsmarkerna mellan Bollarp och Vireda
kyrka. Den marginella känslan är således ny och
handlar om hur landskapet bytt ”riktning” i samband
med det sena 1900-talets resursutnyttjande.
Karteringen som genomfördes år 2000 visade att Bollarps
åkermark omfattade mellan 1,5 och 2 ha fördelade på
två områden på var sin sida om en bäck.
Kring bäcken hade gårdens sankängar troligen legat.
Bollarp karterades aldrig för den geometriska jordeboken
eftersom nybygget aldrig mantalssattes. Men vi vet från
andra 1500-talsnybyggen i Norra Vedbo som karterades på
1640-talet att dessa fortfarande år 1640 praktiserade ensäde
medan övriga gårdar och byar mellan ca 1580 och 1620
gått över till tresäde. Det äldre kartmaterialet
visade vidare att även nybyggena under 1700-talets lopp införde
tresäde. Detta skedde dock inte i Bollarp eftersom gården/nybygget
övergavs ca 1620.
Varför man flyttande från Bollarp är inte lätt
att säga, men enligt de rättshistoriska källorna
flyttade ”familjen Jönsson” till Sättra
i Linderås socken. I motsättning till Bollarp låg
byn Sättra i ett slättlandskap vid Svartån och
i en sammanhängande jordbruksbygd där fokus troligen
varit just odling och boskapsskötsel. Rumsligt var inte avståndet
mellan Bollarp och Sättra så långt, men de ekonomiska
förutsättningarna var troligen ganska olika.”Familjen
Jönsson” bytte upp sig kan man säga. Hade man
under åren i Bollarp ackumulerat ett överskott som
gjorde detta möjligt?
Bollarp mellan 1550 och 1620 var en icke- mantalssatt enhet, upptagen
i ett skogsområde genom avtal med byn Släthult. Den
beskriver alltså inte den gängse utvecklingen där
nybyggen efter ett antal år börjar skattläggas.
Då hade den varit upptagen som nybygge eller åttondelshemman,
kanske fjärdedelshemman, i jordeböckerna från
1500-talets senare del. Det gör den inte, utan området
räknas under hela perioden som utjord under Kieryd och senare
Släthult. Helt klart har vi att göra med en av de många
bebyggelseenheter som tillkom till följd av den demografiska
uppgången från och med ca år 1500 samt första
Vasakungarnas strävan att genom nyetableringar förhindra
hemmansklyvning och öka skatteunderlaget. Varför Bollarp
aldrig kom att bli en egen skattebetalande enhet har troligen
att göra med att den togs upp inom en utjord, där skatt
erlades av gården som ägde utjorden (i detta fall en
gård i Kieryd fram till ca 1620 och därefter en gård
i Släthult tills utjorden delades mellan byarna 1740). Familjen
i Bollarp har troligen betalat en avgift som motsvarade räntan
för utjorden till gården som ägde den, varför
Bollarp aldrig kom att införas som en egen enhet i de kamerala
jordeböckerna.
2008 års undersökningar
De två grävningsveckorna skulle visa sig bli
två av sommarens varmaste veckor i Småland. De 18
eleverna cyklade den långa vägen från Vireda
skola och upp för de branta backarna mellan Kieryd, förbi
Släthult och upp till Bollarp varje dag. Några cyklade
den gamla sockenvägen genom skogen från Vireda kyrka.
Alla farhågorna man nu kan ha haft angående 18 tolv-
och trettonåringar på en något begränsad
grävningsyta kom på skam direkt. Det rent operativa:
grävning, sållning, inmätning av fynd, skrivandet
av dagbok, gick som en dans. Veckan blev inte bara en lektion
i hembygdens historia, utan också en praktisk duvning i
matematik, svenska och gymnastik. Visserligen behövdes vi
fyra vuxna: en lärare och tre arkeologer, för att svara
på frågor, handleda, berätta om arkeologi, historia
och kulturgeografi som vetenskap samt att sätta in Bollarp
i en historisk kontext. Några elever avdelades att med arkeologen
Fredrik Engmans hjälp ta fosfatprover med jämna mellanrum
i en delvis ogenomtränglig skog. Det fungerade och en yta
av ca 120 x 50 m karterades.
Det halva hus som grävdes ut på 1990-talet kompletterades
nu med de resterande syllstensraderna. Halva spismursröset
var kvar och den nordöstra delen började plockas bort
och dokumenteras. En bit ner stötte vi på en packning
av hårt bränd lera och förstod att vi här
hade den inrasade ugnsdelen. Vi insåg att vi inte skulle
hinna gräva klart spismursröset, så nu återstår
den nordvästra delen att undersöka 2009. Husets avgränsning
var dock klar och ett röjningsröse vid husets nordöstra
gavel antydde att ytan på husets norra sida använts
som odlingsyta. Här togs makrofossilprover. Trots att vi
hade bra datering av själva huset plockades ett antal kolprover
från röjningsrösets nedersta skikt. I röjningsrösets
stenfyllning hade nämligen en överliggare i sandsten
hittats. Kronologiskt sett hörde den absolut inte till det
sena 1500-talets föremålsvärld.
Funderingarna från 1990-talet om smidesverksamhet på
platsen blev under de två veckorna till en visshet. När
deltagare från hembygdsföreningen den andra veckan
gav sig i kast med Bollarp hade redan flera knivar, nitar, hästskofragment
och tenformade ämnesjärn hittats. När en bottenskålla
från en smidesugn dök upp var saken klar. Flera sandstensbrynen
hittades också. Lite för många för att enbart
ha använts till att slipa liarna till det egna hushållet.
Men varför fanns så många järnföremål
kvar på platsen? Järnskrot smältes väl ner
och smiddes om, och man gödslade inte med föremål
för avsalu kring bostadshuset? Troligen var de föremål
vi hittade resultat av misslyckat smide, föremål som
mycket väl kunde användas i bondefamiljens/smedfamiljens
hushåll, men som inte ägnade sig för marknaden.
Något förbryllande var fyndet av ett upplag av järnmalm
som grävdes fram strax utanför husets norra vägg.
De knottriga små kulorna kan vara sjömalm. Var det
även så att man någonstans i omgivningen även
framställt själva järnet? Eller samlade man på
sig järnmalm som man sålde/bytte bort vid närmsta
järnbruk?
Övriga fynd denna sommar var en ornerad sländtrissa,
glas, en bronssölja och massor av bränd lera från
den utrasade spisen/bakugnen. Efter två veckors grävning,
som både vad gällde det vetenskapliga resultaten och
förankringen av museets verksamhet i bygden, får betecknas
som en success (och som är värt en egen historia längre
fram) började olika provsvar komma in.
Fosfatanalysen ringade in ett område om ca 40 x 30 m sydväst
om själva bostadshuset med rejält förhöjda
värden. Troligen finns här ytterligare bebyggelse, bland
annat fähus. Att gödsling av åkrarna inte påverkat
fosfatgraderna visades av att större delen av åkermarken
hade tämligen låga fosfatvärden.
Förhoppningen var att makrofossilanalysen skulle avslöja
om en humlegård eller kålgård varit belägen
bakom huset. Några sådana indikationer framkom ej,
men däremot förkolnande rester av oidentifierbara sädesslag,
samt en hel del granbarr och träkolsfragment. Enligt kvartärgeologen
Mas Regnell var träkolsfragmenten från proverna i ytan
bakom huset rundade och eroderade på ett sätt som antydde
att jorden omrörts som vid t.ex. ärjning. Kolfragmenten
från ett prov taget i en orörd kontext i röjningsröset
visade inte denna typ av ”slitage”. Det mesta tyder
på att en åkertäppa funnits in på husknuten.
En stor överraskning var resultaten från C14-proverna.
Tre prover skickades in från det snittade röjningsrösets
nedre del. Samtliga gav tidsspannet 1250–1400 e.Kr. En liten
indikation som ger ett handfast belägg för odling i
området under medeltid. Tillsammans med det vi vet om Bollarps
utjordsstatus från 1500-tal och framåt kan vi konkludera
att vi är den medeltida bebyggelsefasen på spåren.
Binäring som huvudnäring
Den ekonomisk-historiska skolan har i stor utsträckning
koncentrerat sig på åkermarkens utbredning, avkastning,
korntal, och relationen mellan skörd och tionde. I någon
mån har även boskapsskötseln tagits med i bilden,
särskilt med avseende på smörproduktion och oxhandel.
Man har också studerat binäringar som kolning, körslor
och lågteknisk järntillverkning i bygder som hörde
till bergslagen. Men alla dessa hanteringar har just betecknats
som binäringar, något man gjorde bredvid de viktigare
sysslorna som hade med åker och boskapsskötsel att
göra.
I ett agrart samhälle är åker och boskap en självklarhet,
men det är troligen inte på detta som de mindre bebyggelseenheterna
i småländsk skogsbygd tillskansar sig ett ekonomiskt
överskott eller en buffert. Det är på de näringar
som lite slarvigt kallas just binäringar. För Bollarps
del har det varit järnsmide och rent ekonomiskt är det
troligen detta som varit huvudnäringen. Fyndmaterialet ger
inte intryck av en fattig och marginaliserad enhet på gränsen
till svält. Den kraftigt byggda skorstensstocken av noga
utvald sten men även sten som huggits till för att passa
tyder på ett gediget byggnadshantverk.
Landskapets dynamik
Tre bebyggelsefaser kan avläsas i Bollarp. Den medeltida
är nu mer än bara hypotetisk, eftersom vi förutom
utjordsbelägget också har C14-dateringar av odling
i området under perioden 1250–1400.
Lars Jönsson säger 1637 att han föddes i Bollarp
innan han flyttade därifrån i vuxen ålder och
att hans far bott i Bollarp där hela sitt liv innan honom.
Det leder oss tillbaka till ca 1550, vilket också styrks
av fyndmaterial och mynt. Ca 1620 flyttar familjen vidare och
Bollarp kom att bli liggande öde (om de intressanta ägande-och
brukanderättsliga förhållanden kring utjorden
mellan 1550 och 1800 har jag skrivit om i annat sammanhang.Se
lästipsen nedan).
Soldattorpet Lövhult etablerades i området 1810 och
ägde bestånd till ca 1950.
De tre bebyggelsefaserna i Bollarp prickar in de tre kända
demografiska uppgångstiderna i Sveriges historia som också,
pga folkökningen, är perioder av nyodling och rumslig
expansion. Bollarp är en del av ett elastiskt landskapsutnyttjande,
en markreserv för bosättning under en period av minst
800 år. Vad skedde mellan 1620 och 1810? Låg området
oanvänt? Nej. Kartan från 1740 visar hur byarna Kieryd
och Släthult delar på utjorden och använder den
till äng och hagmark. Man investerar i flera kilometer hank-och
störgärdsgårdar för att hägna in de
olika ängarna och beteshagarna. Området hävdas
och man käbblar dessutom under ca 200 år i häradstinget
om äganderätt och brukanderätt till utjorden.
Avslutning
Förhoppningsvis kommer de närmaste åren
att ge nya rön kring utjorden Bollarp, vad gäller ekonomiska
förutsättningar, smidesverksamheten, brödbakandet,
jordbruket och vardagslivet på en liten gård på
det Småländska höglandet vid 1500-talets slut
och 1600-talets början. Vad vi i dag har är ett drygt
100 m2 stort titthål ner i marken och en detaljkarterad
yta på ca 3 ha. Till detta kommer alla observationer vi
har gjort i området. Vi har också resultaten från
olika naturvetenskapliga analyser som ger oss ytterligare pusselbitar
kring livet i Bollarp. De rättshistoriska källorna bidrar
med personhistoria och ger en inblick i äganderätt och
brukningspraxis kring utjorden under en 250 års-period.
Till detta kommer andra kamerala källor samt alla kartor
från 1740 och framåt.
Förhoppningen var att länsmuseet varje år skulle
avsätta två veckor att tillsammans med Vireda skolas
sjätteklassare och hembygdsföreningen fortsätta
grävningarna. I nuläget saknas dock pengar för
grävsäsongen 2009. Den ekonomiska krisen har dränerat
de mest pålitliga fonder, så vi vilar på hanen
och ser framtiden an med tillförsikt. En fortsättning
blir det.
Ådel
V. Franzén
Arkeolog och fil.dr i kulturgeografi
Lästips kring utjordar i allmänhet och Bollarp i synnerhet,
samt lite småländsk odlingshistoria:
Agertz, Jan, 1998: De äldsta bebyggelsenamnen i Vireda socken.
I: Viredaboken II. Jönköping
Bååth, Käthe, 1983: Öde
sedan stora döden var… Bebyggelse och befolkning i
Norra Vedbo under senmedeltid och 1500-tal. (Bibliotheca
historica Lundensis 51). Lund.
Larsson, Lars-Olof, 1970: Kronans jordeböcker från
1500-talet och den senmedeltida ödegårdsprocessen.
Några synpunkter på terminologi och retrospektiv metod.
I: Historisk tidskrift 1/1970. S.
24–46. Stockholm.
Vestbö-Franzén; Aadel, 2003a: Relationer, rum och
resurser – eller från utjord till säteri i Vireda
socken. I: Med landskapet i centrum. Kulturgeografiska
perspektiv på nutida och historiska landskap. (Meddelanden
från Kulturgeografiska institutionen vid Stockholms universitet
B 119). Ulf Jansson (red.). S. 187–210. Stockholm.
Vestbö-Franzén, Aadel, 2003b: Utjorden Bållarp.
En historia om landskapsdynamik och platsens dramatik. I: Viredabygden
III. Då var då – Nu är nu. Jan Agertz
(red.). S. 56–72. Vireda.
Vestbö-Franzén, Aadel, 2004: Råg
och rön. Om mat, människor och landskapsförändringar
i norra Småland, ca 1550–1700. Meddelanden
nr 132, Kulturgeografiska institutioner, Stockholms universitet.
Stockholm.
Upp
|
