Det är nämligen så att man som arkeolog
sällan får tillfälle att undersöka sådana
anläggningar, de ligger nästan uteslutande i skogsmark
och berörs därför sällan av vägbyggnationer
eller husbyggen.
Det finns olika typer av tjärdalar, allt från enklare
tjärgropar till som i det här fallet vackert stenskodda
tjärdalar. Att konstruera en tjärdal gick i korthet
till så här: Anläggningen placerades på
plan mark, eller som i detta fall, i en sluttning. En trattform
uppbyggd av timmer, stenblock och i sen tid plåt grävdes
till hälften ned i marken. Tjärdalen fick en avtappningsränna
som antingen var nedgrävd i marken eller uppbyggd av sten
och/eller trä, med en tjärtunna i rännans ände.
Ovan mark byggdes en milkropp upp, som en kolmila i mindre format.
För tjärframställning krävs träslag som
innehåller tjärämnen. Tjära som gjorts på
tall är vanligast, men även till exempel ek, björknäver
och i mer sällsynta fall gran har använts. Man samlade
in gamla stubbar och använde som törved (tjärvirke),
detta var dock en mödosam process som användes mest
för småskalig produktion. Ett annat sätt att få
virke till tjärbränning var att träden katades
(avbarkades) något år innan de fälldes, för
att så mycket kåda som möjligt skulle samlas
i veden. För en bränning i en vanlig tjärdal behövdes
90 kubikmeter ved. Då fick man 15 tunnor tjära, dvs
nästan 2000 liter.
Som restprodukt fick man ett utmärkt träkol, just detta
kol ansågs av många vara av bättre kvalitet än
kol som kolats i kolmilor. Detta kol kallades dalkol.
Tjäran blev tidigt en exportvara av stor ekonomisk betydelse.
Sjöfartens utveckling i Västeuropa på 1500- och
1600-talet medförde ett rejält uppsving för tjärbränningen.
Tjäran kom främst från skogsregioner som Norrbotten,
Västerbotten, Gotland och Småland. På 1600-talet
blev tjäran den tredje största exportvaran i Sverige
och fram till 1700-talet hade svenskarna mer eller mindre monopol
på den internationella tjärhandeln. Tjärframställningsplatserna
låg oftast i närheten av råvarorna, gården
och transportmöjligheterna. Avståndet till råvaran
var sällan längre än 3–4 kilometer och tjärdalen
flyttades när man behövde nytt virke.
Tjärliknande ämnen har påträffats från
mesolitikum (äldre stenåldern) och framåt. År
2002 gjordes utgrävningar i Uppland där man hittade
trattformade gropar, som använts för tjärproduktion
från romersk järnålder (0–400 e.Kr.),vilken
troligen är det äldsta arkeologiskt belagda fyndet för
tjärproduktion i världen.
Tjäran har använts för att impregnera och skydda
olika slags träkonstruktioner som blev utsatta för väder
och vind. Segelfartygen var beroende av tjära både
till tackel och tåg och till fartygens skrov. Man kunde
även impregnera fiskenät, skor och andra produkter av
läder. Också hästarnas hovar smörjdes in
för att bättre stå emot slitage och fukt. Förutom
smörj- och impregneringsmedel användes även tjära
medicinskt, till fördrivning av olika slag. Till exempel
ströks ofta tjärkors på ladugårdsdörrar
för att skydda djur och förråd mot onda makter.
Vid lungsot intogs tjärvatten i form av dryck och vid bensår
blandades ½ liter råtjära med ½ liter
sprit för daglig smörjning. Vid blodbrist kokades tjära
och havremjöl som rullades till kulor. En kula intogs per
dag. Av tjäran kunde man även koka beck. Det var en
tjock trögflytande massa som man använde till tätning
av båtar och impregnering av lintråd.
Tjärbrännandet kulminerade under
1850–1870-talen. Vid mitten av 1800-talet började man
framställa tjäran industriellt i ugn och detta görs
ännu idag. Så den vackra lilla tjärdalen i Vetlanda
ligger nu där som ett minne över en svunnen epok. En
epok då skogarna användes på ett helt annat sätt
än de gör idag. Och framförallt då arbetet
med att ta tillvara skogens resurser innebar hårt arbete
och långa dagsverken. Det krävdes också en kunskap,
som idag nästan helt fallit i glömska.
Britt
Ajneborn
Arkeolog
Upp
|
